Jag har två frågor, en till er vuxna adopterade och en till er som adopterat.
1. Vad sa era adoptivföräldrar till er om era biologiska mammor?
2. Vad säger ni som nyligen adopterat till era barn?
Vet ni om adoptivföräldrar på 70-talet fick "lära" sig att det var bäst att säga att mamman var prostituerad etc?
Så nyfiken.
1. Mina adoptivföräldrar har inte sagt ett skit om mina biologiska föräldrar. Har sett adoptionspapprerna ett fåtal gånger. De har sagt att bio-mamma var 17 år och bio-pappa var 18 år. Och man vet inte varför jag adopterades bort, förmodligen för att de var för unga och fattiga.
Jag adopterades på 70-talet och mina föräldrar var och är stolta över min och broderns bakgrunder, de har aldrig förnekat något eller hållt inne på information om vår bakgrund, det är vår rättighet att få ta del av det som finns. Om det är så att min biologiska mamma var prostituerad hade jag fått veta det. De har inte lärt sig att man ska säga på ett visst sätt, skillnaden är att det inte var obilgatorisk kurs när de gick och man behövde heller inte adoptera via en organisation på samma sätt som idag. Men jag tror att längtan var, i alla fall var det så för mina föräldrar den samma som vår längtan på vår son. Min mamma befinner sig nu i Vietnam tillsammans med oss när vi adopterar vår son. Och hon har längtat på samma sätt som vi, både på sina egna barn som hon adopterat och på att bli mormor genom att vi adopterar.
2. Vi kommer givetvis säga precis som det är till vår son! Men hans historia är bara hans, och vi kommer vara noga att bara berätta precis så mycket vi tror att han mäktar med med tanke på hur gammal han är (vill inte att han ska berätta massor till sin omgivning som liten eftersom han då inte förstår innebörden av historien), och bara när han frågar. I takt med att han är äldre får svaren givetvis bli mer nyanserade och tillslut kommer vi (kanske när han är tonåring? Eller tidigare? Detta vet vi inte än, allt beror ju på hur han reagerar och hur mycket han frågar) berätta precis som det är, även om sanningen ibland kan vara smärtsam.
Gnista: Låter klokt tycker jag! 
Får jag fråga en sak; Varför heter tråden "din mamma var en dålig kvinna"? Själv tycker jag att det är ganska klokt att adoptera bort barn när man vet att man inte kan ta hand om dem! Även om det så klart är hemskt och jobbigt, kan jag tänka mig.
Mina mamma skrev dagbok när dom var ner på Sri Lanka och hämtade mig. Hon skrev om mötet med min bio mamma som var jätteledsen och kramade mig länge när hon träffade mig för sista gången. Mina föräldrar har berättat det dom vet om varför jag blev bortlämnad och att det ju är det mest osjälviska som en människa kan göra. Att lämna bort sitt barn, för man vet att man inte kan ge barnet allt som man vill.
Gud nu gråter jag!