Vem mer än jag har mist sin mamma/pappa i ungdomen...

Jag miste min mamma när jag var 7 år och min pappa när jag var 15 år.
Som tur (?) är så är vi många syskon så vi minsta fick bo hos min storasyster.
Visst blev min barndom strulig men jag hade en hel del "mammor" (äldre systrar) som var på mig.

Det känns otroligt tragiskt att inte få ha sina föräldrar vid liv.
Det har därför blivit viktigt för mig att mina barn har bra kontakt med farföräldrarna.

Min mamma dog i maj 2005. Jag var också 15år. Shit hela mitt liv rasade samman och jag var nära att begå självmord. Jag tänker på henne varje dag.

Båda mina föräldrar dog när jag var 6 år, med ett halvårs mellanrum.
Jag är glad nu att jag var så liten när det hände för jag tror att det hade varit multipelt värre att mista dem i de värsta pubbeåren när precis allt är jobbigt.
Det mest negativa är väl att jag mötts av mycket oförstående vuxna, det finns många som hade kunnat hjälpa men som inte gjorde det. Jag tänker rätt mycket på att man kan dö närsomhelst och att männsikor runt omkring kan dö när som helst. Inget är säkert...
En positiv grej tycker jag faktiskt är att jag kommer att slippa gå igenom det en gång till.. De flesta förlorar ju faktiskt sina föräldrar förr eller senare, och jag har ju itt avklarat på den fronten. Sen kan jag tycka att det är skönt att "slippa" ha vuxna som bestämmer och tycker saker i ens liv, men jag vet att det mest beror på att jag haft dåliga erfarenheter av många vuxna, men visst hade det varit toppen att ha föräldrana kvar.

Min pappa dog samma dag som jag skulle börja gymnasiet. Då var jag 16 år och nu är jag 21 år. Går inte en dag utan att jag tänker på honom.. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta!!

Min mamma dog när jag var 11 år, så visst var det struligt och ensamt på ett sätt under tonårstiden (även om jag hade min pappa kvar). Som tur är har jag en äldre syster jag kunde prata mycket "tjejgrejer" med.
Nu när jag själv har barn så tänker jag mer på henne än förut. Önskar att hon funnits här och kunnat se sitt barnbarn. Tänker mycket på sånna saker som att hon aldrig träffade min pojkvän och inte kommer vara med på mitt bröllop. Samtidigt är jag arg för att hon tog livet av sig och lämnade oss, och jag undrar om det någonsin kommer släppa.
Vet inte om man kan säga att någonting positivt kommit av det.. hm.. det är ju svårt att veta hur mitt liv sett ut om hon funnits kvar.
Mest ledsen är man kanske för de andra i familjen. Min lillebror som fick diabetes (vilket ju kan vara stressrelaterat) och min andra lillebror som bara var 7 år när hon dog, hur många "fler" år han fått leva utan henne. Min syster som skulle varit hos henne samma dag det hände, och pappa som det nog varit "värst" för om man nu kan säga så.. Det känns som att man själv klarat sig ganska bra på något konstigt vis!

Jag miste min mamma när jag var 19år, inte ett barn - men heller inte vuxen fullt ut. När jag gifte mig o. fick barn var det väldigt jobbigt att tänka på hur annorlunda det skulle ha varit om vi fått behålla henne längre.
När jag ser mammor o. barn ute på stan med mormor som sällskap gör det fortfarande ont i mig fast lång tid har gått. Vem vet om det någonsin gör det.....

Jag förlorade min pappa när jag var 10 år. Jag har ofta undrat hur livet skulle sett ut om han fortfarande levt. Han var ganska sträng, så han hade nog inte gillat min tonårstid =)
Det som känns extra tungt är att han själv valde att inte se mig och min syster växa upp.
Jag tänker ofta på honom, fast det har gått 26 år.
När jag själv fick barn tänkte jag mycket på honom.

Förlorde min pappa oktober 1984. Men han valde detta själv tyvärr. Men det förståg jag inte riktigt då var 10 år då.

Jag forlorade min pappa i en bilolycka i Februari 1984, hade precis fyllt 9 ar da. Det har paverkat mig fran och till under mitt liv, ibland mindre, ibland mer, han och mamma var skilda.

Det var jobbigast under tonarstiden, och nar jag gifte mig. Nu har jag lite "problem" med min pappa eftersom jag sjalv har fatt barn och han fornekade mig under en period nar jag var riktigt liten, jag saknar honom inte sa mycket langre.

Ar fruktansvart ledsen for alla er som ocksa forlorat en eller bada foraldrar.

Jag känner fyra barn som tappade sin pappa i en bilolycka i fredags...det är så fruktansvärt tragiskt...usch.

förlorade min pappa 2001 , då var jag 14,5 år... han dog av hjärtfel men helt oväntat!!

Jag miste min pappa när jag var 19, han tog livet av sig. Nu har min mamma fått cancer, förhoppningsvis klarar hon det... Men man är ju lite orolig att hon också ska försvinna.

Hejsan! Jag miste precis min mamma för 3 månader sen och jag är 14,5 är riktigt ledsen över det. Det var så här, Hon var sjuk började med en förkylning och sen blev hon bara sämre och sämre.. Då jag märkte att något var fel så låg hon och frös jätte mycket och hade 5 täcke på sig och bara skakade då ringde jag ambulansen. När ambulansen kommer så kollar dom hennes feber den är på 41,6 graders feber och skakningarna det var feberkramper sa dom. Dom gav ett råd till henne att ta en ipren. Vi hade väldigt ont om pengar och hade inte änns mat på 3 dagar  så hade heller inte pengar till panodil,så dom ger henne 2 panodil (barnsuppa) och inget mer. Efter 1 vecka mår hon ännu sämre och hade kramper skakningar och helt torr i munnen hon kunde se tomtar och troll osv. Mamma ringer nova kliniken och dom säger bara ta en ipren och återkom efter helgen. På måndagen ringer min mammas sambo i panik och säger att mamma ligger medvetslös på toaletten. Jag fick en chok känsl men tänkte bara att hon hade svimmat. Jag tar min moped och ber min syster följa med dit jag kör hem dit och medans jag parkerar mopeden så hör jag bara min sofie (min syster) skrika MAMMA KOM TILLBAKA!!! jag får panik och springer in Jag ser mamma ligga på toalett golvet och helt svullen i huvudet och fragma kom ur hennes mun och ögonen såg helt röda och geggiga ut.. Jobbig sitution klarar knappt berätta men men efter 10 minuter kommer ambulansen och tar hand om henne och efter 20 minuter som kändes som 1 månad kommer en läkare ut och säger att hon är död. mitt liv rasade... Jag har 6 syskon vi alla samlades och det var hur mycket folk hemma hos min syster. En timme efter det så kommer socialen och vill hämta mig och min bror då min syster sa NEJ för att vi är i choktillstånd.. Socialen lovade oss ett krismöte som aldrig blev av. Alla mina syskon flyttade ifrån huset för vi klarade inte vara där. Vi bodde 8st i en lägenhet en tvåa och en hund och 3 katter. Min syster hade knappt pengar till mat så vi skulle söka social-bidrag. Vi fick 1700kr till mat hygien till oss alla. och min syster frågade är detta för en vecka eller? nej det menade dom att vi skulle klara oss en månad på. Min pappa är tyvärr missbrukare och är inget alternativ för mig och min bror. Jag och min bror och vår syster (Emelie hon är 19 och har 2 barn) bästämde att vi skulle bo kvar hos henne då socialen säger nej. Då fick jag ofta frispel föe jag fick sitta och vänta på att dom skulle komma med ett svar på vart vi skulle bli fyttade osv. Efter några veckor kom jag på en vi kunde bo hos det var min mammas bästa kompis och skriver kortfattat nu orkar inte förklara det var mycket utan nu bor jag hos min mammas vennina och hon är under utredning hos socialen. Här är annonsen tidningen la ut om fel i vården.   http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2363275/therese-hade-inte-behovt-do

Min mamma dog när jag var 12 av hodkins cancer.
Pappa dog när jag var 23 av myelofibros.

Min far gick bort precis när jag hade ringt och talat om att jag hade klarat körkortet och han sista ord till mig va jag är stolt över dig min son ???? och min mor gick bor precis en månad efter när jag var på jobbet ???? och det e 4 år sedan och jag sörjer ännu