Min sambo bara klagar på mig!

Jag kan inte helt och fullt veta hur du har det i ert förhållande, men det liknar något som jag tog mig ur. Om du vill kan du läsa min berättelse här;
http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-48/b78360.html

och om vad psykisk misshandel är här;
http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-48/b48450.html

Tja, antingen fortsätter man att leka martyr, eller så klargör man för sambon vad som krävs i ett förhållande

Om du inte tycker om situationen du lever i, vad tänker du göra åt den?

DU vännen du måste börja ställa krav och det nu!!!
Du kommer att bli krossad om det här fortsätter.

ta barnet och åk till dina föräldrar/vänner etc så han får göra allt hemma eller när du behöver vila så:
Jag vet att det inte är lätt men du får helt enkelt lämna barnet hos sambon i sängen på morgonen och gå ut och så säger du, nu måste jag vila du får ta barnet.

Om han stör sig på att det är mycket disk skulle jag svara men då kan ju du diska.

USch stå på dig

Camyella. Visst har du väl rätt. Men att prata med min sambo det går inte. Jag har försökt många gånger men han vill inte lyssna, tycker bara att jag klagar osv. Som jag skrev i min TS så tycker han att jag är jobbig och tjatig om jag vill prata om något.

Kajee: Nu har jag läst...och tråkigt nog känner jag igen mig i mycket. framför allt den där känslan av att aldrig göra tillräckligt och väntan på att han ska komma hem och bli arg för det....

Vet inte vad jag ska säga, tycker detta är psykisk misshandel.
Vart har DU tagit vägen i detta förhållande, låt mig gissa att du inte var på detta viset innan förhållandet?
Vet bara att jag tycker att detta är HELT FEL och att du absolut inte ska finns dig i den här situationen.

Kajee: Jo jag funderar mycket på det. Men om jag skulle välja att flytta skulle det ställa till en del problem. Bland annat skulle jag få lov att söka nytt jobb eftersom jag idag jobbar natt. Kan inte jobba natt om jag är ensam med två små barn, även om han har de varannan vecka. Dessutom skulle både jag och barnen må dåligt av att inte kunna ses dagligen, då jag alltid funnits tillgänglig nästan dygnet runt för dom.
Sen är det mycket annat man funderar på. Mest funderar man ju på om barnen skulle fara illa, om de är för små för att gå igenom en sådan sak. Dottern är just nu inne i en ganska känslig period, det har varit mycket för henne. Hon bytte dagisavdelning nyligen och har just börjat anpassa sig. Och så blev hon ju storasyster för ett år sedan.

Firstandhappy: Nej jag har alltid varit en glad oxh social tjej, juat nu känns det som om jag inte har något liv. Allt jag gör, gör jag för honom.

Hmmm kännde på mig det.
men ärligt talat, ett förhållande (enligt mig och detta är bara min åsikt) ska bygga på ett samförstånd, ömsesidig respekt och lika regler, men just nu känns det som om det är han som sätter upp alla regler och du bara lever efter dom.
Tycker som andra att du ska fundera ut vad du vill med ditt och dina barns liv, vill v´du verkligen ge dom den uppfattningen att det är okej att behandla och bli behandlad på detta viset (vilket du nu tyvär visar din dotter)
En separation bli lite vad man gör den till, men man ska ALDRIG stanna bara för barnens skull, det är oftast de som mår värst av det i slutändan.
Kan bara be dig att snälla ta hjälp av någon o se till att det liv tar en drastisk ändring, du kan inte ha det så här.

(får bara hoppas att du inte tycker jag tjatar på dig eller leker förmyndare, vet däremot hur svårt det kan vara att ta sig ur ett destruktivt förhållande)