graviditet utan förhållande..

Jag hade bara dejtat en kille.. Iofs under ganska lång tid, men vi bodde LÅÅÅNGT ifrån varandra.. När jag blev gravid fick han panik och drog! Så jag har varit ensam sen graviditetsmånad 3 typ.

Jag valde att behålla mitt barn fast pappan inte är närvarande

hej. . jag är i samma sits som dej och jag vill behåla barnet även om inte pappan vill och vi träffades bara i 1 månad och sen var det inget mer med det, och tesatde mej och jag var gravid. . sa till han i förr går att jag kommer behålla barnet. och han skrev att jag kommer förstöra hans liv.. har sån ångest för killen, för han har inget och säga men jag kan väl ännu inte tänka på han och göra abort för han ska må bra? när jag känner att jag inte skulle klara av en abort. . vet ju att barnet kommer få det bra i sitt liv utan en far!
ps. är i samma månad som dej

Jag har ett barn med en man jag varirt tillsammans med i tre dagar... Han ville inte ha barn, men jag valde att behålla det, det var aldrig ett alternativ för mig att göra abort. Jag och min son, nu 19 månader, har ett bra liv, det är underbart att vara mamma, han är underbar och vi har kul ihop. Jag upplever det inte som ett problem att vara själv, snarare försöker jag tänka att jag har det ganska bra... Jag behöver inte diskutera allt med någon annan, jag bestämmer själv hur vi ska ha det, jag behöver inte bråka och krångla. Det är faktiskt mindre jobb att bo själv med ett barn, än med en annan människa. Nackdelen är ju att man kan känna sig grymt ensam ibland, särskilt på kvällarna när sonen sover. Men då har man ju datorn att ta till..!

jag träffade pappan i ett par månader efter jag blev gravid men efter månad 3 hade vi ingen kontakt alls av olika anledningar. jag ringde när sonen var född o sen har han hälsat på då o då...nu ett tag 1 gång i veckan, det är tänkt att han ska ha pojken varannan helg så småningom. jag har ensam vårdnad o det fungerar bra. jag hoppas att jag kommer gilla pappan igen o att vi ska få en bra relation (vänskap) för min sons skull. för min del kvittar det om jag ser honom igen men sonen behöver sin pappa. så jag hoppas det kommer att gå bra. han är ju ingen ond människa på något vis vi funkar inte ihop bara.

Jag blev gravid under en snabb semesterflört. Det var meningen att vi skulle fortsätta att ses när "han " flyttade till europa, men samma sekund som jag meddelade att jag var gravid så blev hans inställing att "det hela var ett stort misstag". Som ni förstår så har vi ingen kontakt då han sade upp kontakten med slutorden att han såg sig själv som en "donator" och inget annat... Enligt honom var jag en egoist som förstörde hans, mitt och barnets liv om jag inte gjode abort......
Så, jag sitter här själv, är i v 20 och det går fint.

Det enda jag har poblem med är människors fördomar (har stött på många på denna sida, vilket resulterde i att jag helt enkelt inte orkade surfa runt på Famljeliv under ett bra tag.)
Fördomarna består i att folk kommenterar,Guuud så oansvarlig av díg! Det finns abort! Ska man ha engångsknull så skall man ha ansvaret att också skydda sig! Vem vil bli till pga ett engångsligg????
...... ska jag behöva förvara mig från detta?....

Vem fasiken vil bli till som "ett försök att lappa ihop ett trasigt och trist förhållande"? inte allt för ovanligt.... men det verkar vra accepterat... då är de ju 2 föräldrar iaf, det verkar vara en förlåtande faktor.

Sorry för att jag spydde galla nu..... kunde inte låtabli

mittenavapril;

Tycker du ska skita i alla dessa med fördomar och dumma komentarer...
Vilka garantier finns det att någon annans barn som lever med båda färäldrar kommer få det bättre än ditt?
Vilka garantier finns det att två vuxna som planerat barn förblir tillsammans?
Vilka garantier finns det att ens kille inte lämnar en, när man är gravid, efter många år????

Så jag tycker att du INTE BEHÖVER FÖRSVARA dig!
VARFÖR skulle du göra det??

Viktigaste är väl att du njuter av din graviditet och älskar och längtar efer din bebbe.

Lycka till...
även till er andra

bry er inte om alla fördomar de finns alltid hur man än gör
jag är 42 är omgift min nuvarande man har inga egna barn
efter 7mf har vi nu kommit till v 32 och för oss är det ett mirakel
jag kan inte med ord beskriva min glädje över att få bli mamma än en ggr......
men tro inte att det är utan fördomar jag var skild länge innan träffa min nuvarande man och jag har barn som är vuxna och i tonåren de är jätteglada över ett syskon men andra i omgivningen hur kan du börja om du är för gammal hur kan du göra så mot de barn som redan finns etc eller som nån av mina närmsta släktingar sa tänk barnet kommer att bli mobbat glömde berätta att min man är afrikan så hon menade pga av hudfärgen osv

Så gläds över era barn och kommande barn huvudsaken att de får kärlek och omvårdnad finns ingen närvarande pappa kan man alltid lösa det med morfar nära vänner etc huvudsaken det finns bra förebilder hoppas ingen tar illa upp

jag o pappan träffades väl i lite över 4månader vi var aldrig i hop(han frågade tidigt om vi skulle bli det men då tyckte jag det gick för snabbt(efter ca 2v)) men vi fortsatte träffas o när jag fick reda på att jag var gravid var han först lite små glad sen förvirrad o sen handlade allt om att han mådde så jävla dåligt o jag förstörde hans liv.men jag klarade inte av o ta livet av min sötnos o ångrar det inte så utan ångar mer att jag inte fattade tidigare vilken stor jävla tönt hans var.för hans sätt o visa vad han tyckte om att jag inte klarade av o göra abort själv så gick han runt med ett flertal tjejer o sen skröt han att han hade haft oskyddat sex med dom.=/ "smart kille" men är på ett sett vääldigt glad att vi aldrig vart ihop

jag blev gravid med en kille jag träffat lite då och då under en period. Jag bestämde mig för att behålla barnet och berättade det för honom. Först blev han chockad och nu verkar han rätt så glad. Vi träffas inte så mycket nu, men han vill vara delaktig och det känns jättebra.

När någon har varit negativ till att jag behållt barnet har jag helt enkelt svarat 65% av alla äktenskap slutar i skillsmässa, och dom är oftast väldigt traumatiska.

//Jenni

Va trevligt med en sådant hära forum.
Jag är själv jag med, i v. 15 och har även jag mött på en del fördommar, jag är oansvarig osv... Förstår inte hur människor som inte ens känner mej eller känner till situationen kan tycka så mycket!?

Jag trodde mig tycka om barnets far så vi inledde ingen direkt relation men vi umgicks en del och "skulle se vad framtiden hade att erbjuda".
Detta slutade med att jag blev gravid och abort var inget alternativ för mig av olika anledningar.
Han blev i varje fall överlycklig och lovade mej guld och gröna skogar. Utan att jag visste ordet av bodde han hos mej... Jag hängde inte med alls!
Hur som helst slutade det hela med att jag kände att det inte funkade alls, va inte så intresserad som jag trodde, så han flyttade hem igen. Det var detta som gjorde att folk reagerade, inte det att jag blev gravid så fort utan att jag valde att inte bo med pappan. Stackars barn som får växa upp utan båda föräldrarna osv osv.

Detta finner jag konstigt? Det är väl bättre att barnet växer upp med föräldrarna på två olika ställen än att växa upp i ett hem där föräldrarna inte riktigt går ihop? det anser jag i alla fall. Kommer själv från ett hem där jag bara hade min mamma men jag hade aldrig velat ha mamma å pappa i samma hem eftersom dom bara bråkade.
Jag och pappan till barnet kommer bra överens och är goda vänner. Han stöttar mej med det jag behöver hjälp med och är med på varje möte med barnmorskan och ska nu med på ultraljudet i december. Så jag anser att mitt barn kommer vara ganska lyckligt lottad som har både mamma och pappa som kommer överens, även fast vi alla inte bor under samma tak.

Känner igen det här... Varför utgår folk från att allt ska gå åt helvete bara för att man är själv? Hade det varit ett etablerat och stabilt par som väntade barn får de bara höra lyckönskningar och "vad roligt, grattis!", men är man själv är det misstänksamhet och "jaja, vi får väl se..." Ingen skulle komma på tanken att säga så till ett par?

Det krävs bara en gång för att ett barn ska bli till har jag lärt mig. Gravid i vecka 7, men det kommer gå bra iaf.

Mmm, så de kan bli ibland när man minst anar de! men de e klart de kommer gå bra! Allt går bara man vill! =)