Han vill inte ens ta i mig! :'-(

Pratar du någonsin om dina känslor med din sambo? Och i så fall, vad tycker han?

Har du någonsin funderat på att lämna förhållandet? Du trivs ju inte...

Ja, jag försöker varje dag att förklara hur jag mår och hur jag känner. Men han blir bara arg. Han förstår liksom inte. Mitt ex förstår mig bättre. Vi jobbar tillsammans, så han ser ju varje dag hur jag mår och han är så orolig för mig.

Ja, du anar inte hur många gånger jag tänkt tanken att jag ska lämna honom, men jag vill liksom inte, för jag älskar honom så mycket.

Går det att bygga ett förhållande på enbart känslan av kärlek? Och i ditt fall, är den ömsesidig?

Jag förstår absolut att du älskar din sambo, men tänk efter, orkar du leva såhär i år efter år? Kanske är det bättre att lämna nu än då du mår sämre?

Men han var ju inte så här i början. I början var han underbar - kunde inte låta bli mig och älskade allt jag gjorde. Ok, jag kan väl hålla med om att jag också har bidragit till att det blivit så här, bla genom att bli väldigt sårad och arg när han inte vill ta i mig. Men jag klarar det inte riktigt. Jag blir jättestökig och bråkig när han inte vill ta i mig. Skriker och vill ta livet av mig. Typiskt "problembarn". Om sanningen ska fram, så är jag nog inte så lätt att ha å göra med, men om han nu älskar mig som han säger, så tycker jag inte att det ska spela så stor roll. Han borde ju fatta att jag mår så här just för att han inte verkar bry sig om hur jag mår och aldrig vill ta i mig. *suck* Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar honom och jag vill verkligen leva med honom, men jag vill ju självklart inte ha det så här.

Tror du inte att det är dina reaktioner som gjort att han tagit avstånd?
Jag vet själv hur det är att höra en partner som mår dåligt och vill ta livet av sig (dock i mitt fall var det pga sjukdom). Det blev helt enkelt för mycket och jag tog avstånd ifrån honom ett tag. Det blev helt enkelt för jobbigt att hantera.

Har du funderat över att prata med någon som verkligen är specialliserad på sådana här situationer? Tillsammans eller enskilt..
Som det är nu verkar du inte lycklig, och frågan är om han är lycklig i den situation ni har.. Kanske ni behöver hjälp med att komma på "rätt köl" igen?

Hej.
Nu kan det här låta lite drastiskt. Men tvinga honom att berätta vad han känner inför dig och inför erat förhållande.

Så gjorde nämligen jag i januari efter att jag och min sambo kanppt hade haft sex under ½ år. Jag fick då reda på att han gått och stört sig på vissa saker och att han mått dåligt av det, den största saken var min vikt.
Jag tog då tag i den biten och har börjat med min viktminskning. Men trots detta så strax efter att vi flyttat till vår marklägenhet/radhus så fick vi ytterligare ett bakslag och vi gjorde då en uppdelning av våra tillhörigheter och bestämde oss för att ge upp förhållandet.

Nu har bor vi fortfarande tillsammans och vårt förhållande har blivt än bättre än vad det var i januari. Eftersom min sambo insåg att han skulle förlora mig och att allt som vi haft skulle försvinna.

Så inget ont som inte kan ha något gott med sig!

jag håller med dom andra.. Att du ska prata om vad du känner för honom och att ni ska reda ut era problem.. Man mår inte bra av att ha det så.. Kommunikation är en viktig bit i ett förhållande... hoppas att det ordnar sig.. vet att det är jobbigt när det inte funkar i ett förhållande.. har nyligen haft det själv och höllt på att gå... för att min sambo tog med sig jobbet hem och heller inte vill röra mig.. vi hade heller inte mycket sex med varandra och det blec för jobbigt för mig.... Fick all skit som jag inte förkännade..
kan ju lugnt säga att jag rasade i vikt och mådde skit plus att ta hand om vårt barn och skolan... Det är inte bra för själen att ha det så här...

Hoppas att det verkligen ordnar sig för er.....

TS här:

Ja, jag vet att jag är hård mot honom ibland, och ja jag bråkar. Vi har pratat om vad han känner och han tycker att jag bråkar för mycket. Jag vet det, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste få ur mig det jag tycker, tyvärr. Det jag bråkar över är bl.a. att han inte tar ansvar hemma. Han har gått arbetslös i fyra månader och i princip inte gjort någonting hemma. Vi har tre barn att ta hand om (hans från ett tidigare förhållande), så det ska tvättas, städas, lagas mat, mm. Men det känns som att han skiter iallting. När jag frågat honom om han inte mår dåligt av att vara arbetslös, så säger han att det är jätteskönt. Han har varit det varje vinter pga att det är arbetsbrist just då och så börjar han jobba till våren igen. Men jag har liksom inte riktigt orkat. Det är inte lätt att jobba heltid för att sedan komma hem och ta hand om hushållet och tre barn när man dessutom har egna intressen som man vill hinna med. Vi har dessutom åtta hästar att ta hand om, men det han max gör är att släppa ut dem på morgonen. Så jag får sköta mockning och fodring på kvällar. Jag hinner liksom inte riktigt. Just nu är jag sjukskriven sedan några månader tillbaka, pga att jag i princip gått in i väggen. Har sovit fyra timmar i natt. Vilken hit! *suck* vet inte om jag orkar mer nu.

Jag går hos en psykolog, men det hjälper tyvärr inte så mycket. Tiderna är väldigt utspridda och det blir inte något direkt sammanhang.

Kanske kunde ni träffa ngn att prata med tillsammans? Det här låter som att du visar symptomen på ngt som oxå är hans problem...men att han inte tar ansvar ..varför är det alltid vi kvinnor som tar ansvar och vill lösa alla problem??

Har du gjort något som sårat honom, typ varit otrogen mot han??? Det skulle förklara saken... Eller kan det vara så att han är otrogen, att han har en annan och inte vågar berätta... För nån orsak måste det ju finnas. Han verkar ju inte direkt vara kär i dig längre om han beter sig så där. Är du gravid? Hur länge har ni varit ihop? Hur länge har det pågått så här?

TS här:

Nej, han vill inte gå och träffa någon. Han försökte med sitt ex, men det fungerade inte och nu tror han inte att det kan fungera för oss heller.

Nej, jag har inte varit otrogen och jag tvivlar på att han är det heller. Jag säger inte att han inte är det, men det skulle förvåna mig. Jag menar, när skulle han kunna vara det?? Han är ju hemma jämt. Det skulle väl vara på dagarna då att någon är hos oss då, men det känns som att jag borde upptäckt det då eller i allafall anat något...

Ja, jag tvivlar på att han är kär i mig nu. Vi har varit tillsammans i drygt ett år nu och det har hållt på i fyra månader lite drygt. Nej, jag är inte gravid. Vi försökte få barn ett tag, men det har lagts på is om man säger så...

Men hallå?! Där går du och sköter världen, lägg av. Både för din och hans skull. Jag ser en man som dels tycker att världen är oerhört bekväm - med tanke på vilken fantastisk tillgång du är för en man som till och med erkänner att han tycker om att gå arbetslös - och dels lider av dåligt samvete för exakt samma saker. Känslor som inte är rena afrodisiakan, precis.
Ta avstånd, be honom flytta (eller om det är hans gård så får du flytta) men fortsätt träffa hans barn och bry dig om dem om du känner att ni har en bra relation. Du lever med barnslig latmask, en barnslig latmask som utnyttjar sin makt genom att förvägra dig kärlek, dessutom.

Vilken dålig idé.

Har själv varit i liknande situation, försökte o försökte lite till med ex:et som jag i efterhand förstått behandlade mig illa! Var nog mest rädd för att bli ensam, men mådde bättre när det tog slut! Det är lätt att man vänjer sig vid att må dåligt, men du förtjänar bättre!! *styrke-kram*

TS igen:

Hm, jo det är bara det att jag inte bara kan flytta eg. Vi äger nämligen gården tillsammans. Men den är till salu, så snart kan jag dra om jag vill. Jag vet att han inte behandlar mig väl, men det känns ändå som att det är lite mitt fel. Jag har nämligen ganska stora krav på hur livet ska se ut. Vill ha snyggt och välstädat runt om mig, vilket inte riktigt fungerar i och med att han har barn. Därför vill jag att han städar. Jag tycker inte att jag kräver mycket. Jag kräver att han ska ta ut blöjhinken efter det ungarna åkt, men ändå kan den stå kvar till dess de kommer nästa gång, i värsta fall, om jag inte tjatar eller att jag tar ut den själv. Denna gången står det kvar bla, men jag har inte sagt något. Tänkte se hur lång tid det tar. Vill också att han ska ta hand om sina mjölkpaket. Jag dricker inte mjölk, men ändå är det jag som får ta hand om paketen när de är tomma, då han bara ställer de på bänken i princip. Det kan stå ett tiotal där innan jag tröttnar och slänger de. Han kan ringa mig och bli sur för att jag varit och handlat utan att köpa mjölk till honom och han anser alltså att jag ska hålla koll på när hans mjölk tagit slut. Hur ska jag kunna göra det, när jag aldrig tar av den?? Nej, vill han ha mjölk, så får han köpa den själv, eller be mig innan jag handlar och inte bli sur efteråt.

Jag vet inte varför han vägrar mig kärlek. Här tidigare ikväll, försökte jag ge honom en kram där han låg på soffan. Det han då sa när jag kom var "kommer du här och bråkar igen". Va då bråkar. Jag ville ju bara ge honom en kram, men tydligen fick jag inte det. Så det resulterade i att jag blev sur, och satte mig framför datorn istället.

Vad sjutton gör man. :'-(

Oj vad jag känner igen mig....vi har inte haft sex på 9 månader och jag mår sämre o sämre utan beröring o utan kärlek o närhet. Man behöver ju det.. =(

Snälla tjejer. Ni kan inte ha det så här. Några av er har ju gått så här i flera månader. Inte konstigt att ni blir mer o mer deprimerade. Och det blir ju förhållandet inte bättre av heller. Ni kan inte tvinga Era män till att älska er på det sättet ni vill, MEN det minsta ni kan begära är att få veta sanningen från de. Älskar man nån så har man inget emot lite närhet från den personen. Det är nåt vi alla behöver. Att få en kram av den vi älskar. Att bara få ligga o mysa ihop.
Varför Era killar inte vill det, det kan inte jag svara på, men de måste ha en anledning. Och det tycker jag att ni ska ta reda på.
Det är bättre att separera om de inte älskar er än att gå så här. För inte vill ni leva i ett förhållande som är ensidigt? Där det bara kommer kärlek från eran sida? Jag vet att jag inte skulle vilja det.
Jag vet att det är jättejobbigt att lämna nån man älskar, eller vet vet jag väl inte riktigt om jag ska vara ärlig. Men jag tror (hoppas) att jag skulle kunna vara så stark att om min sambo sa att han inte älskar mig, att jag då skulle kunna avsluta vårat förhållande, hur mycket jag än älskar honom. Han är mitt allt, men jag skulle inte vilja leva med honom om han inte älskade mig tbx.
Så snälla ni, ta reda på hur det ligger till hos Era män och försök att må lite bättre. För jag tror att ni själva inser att ni inte kan ha det så här.

mvh
Mia