Hormoner och undertryckta känslor

Åh hjälp vad ledsen jag är.
Har haft enorma hormonsvängningar sedan i går (är gravid i vecka 22 nu),det går upp o ner men det har dock förstärkt mina andra känslor jag haft ett tag...
Det gäller min sambo, vi har en dotter på 3 år, ganska jobbig i trotsåldern men så söt ändå, och nu är jag som sagt gravid igen.
Allt är skit!
SKIT SKIT SKIT!!!!
Jag tycker inte om att min midja försvunnit,jag blir vansinnig över att inga jävla kläder passar mig! Jag vill känna mig vacker o sexig men inte fan gör jag det!
Min sambo,han har slutit sig i sitt skal som han gjorde när jag väntade vår dotter. Jag är skiträdd eftersom det hela gick åt helvete då o jag stack i vecka 36.(alltså när jag väntade dottern).
Jag känner mig ful,ful,ful,ful! Vill bara att graviditeten ska ta slut,att bebisen ska komma ut o jag kan bli "normal" igen.
Jag känner mig ensam.
Så jävla ensam så ni kan inte ana för min sambo stödjer mig inte när jag blir ledsen,han blir mer arg o irriterad o tycker jag ska söka hjälp.
Sexlivet existerar inte som ni säkert förstår.
fan vad ful jag är!!!!!!!!*ledsen*
Så ska man ändå sköta hemmet,matlagning,städning,tvättning ,barn o mig själv....
yeeiihaaaaa.....;o(
Jag antar att det här kommer att sluta med att jag kommer att hitta en annan man. Jag är så otroligt svältfödd på besvarade känslor. jag kan genom telepati försöka få min sambo att bara krama om mig när han går förbi,men såklart funkar det inte.
*gråter*
Fan i helvete vad ensam jag ääääääääääääääääääääääär!
Jag vill bara bort!
Tack alla ni som orkar läsa detta, men jag behöver verkligen skriva av mig.
För jag ser ingen jävla lösning.
Separation? Glöm det, kom inte med såna förslag snälla ni. För det ser jag bort ifrån.Det existerar inte.

kram....