IKVÄLL: Tänker säga jag vill skiljas!

Lika bra att ta tjuren vid hornen. Jag har varit separerad i snart 2 månader.

Det blir inte lättare för man skjuter på det utan troligen bara värre. Rätt som det är kanske du säger det mitt i ett bråk istället.

Mår inte du bra, så mår förmodligen inte heller barnen bra. Ingen vill ha en ledsen mamma.
Känner du att det inte finns nått mer, att det inte går att rädda så tycker jag att du ska göra det. Brukar bli bäst för alla.
Hur tror du din man kommer reagera? Tror du ni kommer kunna komma överrens efteråt?
kramar

Om du gått och känt såhär i fyra år, så är det nog dags att bryta upp.. tror du inte det?
*kram*

Vill bara ge en styrkekram!

Har du tänkt igenom detta länge,och känner att de inte finns nån annan väg,så säg det!

Usch jag e inget bra på sånthär men tycker synd om dig.
Känner du att du inte längre älskar din man så är de bättre att ni går skilda vägar annars är du bara dum mot dig själv han och barnen.
Alla barn vill att mamma o pappa ska må bra (även om dom kanske inte förstår de just nu)
Gör de du känner blir bäst för dig själv.
Lycka till & berätta gärna hur de går för dig.
Kram!

Men å vad jobbigt...
Men mår du inte bra, skall du verkligen berätta det.
Herregudars skymning...4 år

Lycka till och tänk på barnen, LYCKLIG MAMMA=LYCKLIGA BARN

Lycka till och jag skickar en kram

Gör det! Min skilsmässa var det "bästa som hänt mig".
Vad kan vara värre? Att leva ett liv du inte vill, och bli gammal och bitter...

*gråter* Åh gud så gulliga ni är som skrev så snabbt! Usch, jag är så rädd för det här!! Har levt med min man och bara min man sedan jag var 19, nu är jag närmare 35.

Jag har som sagt känt så här länge, vi har varit en sväng hos Familjerådgivningen, men då blev det inte fokus på att jag ville skiljas utan på att vi skulle försöka igen - men jag visste ju redan då - jag är så feg. Vill inte såra... Och man skiljer sig inte i min släkt liksom... ;)

Min man älskar mig över allt annat. Säger det dagligen, gör allt för mig. Känner mig som en bortskämd tonåring, som aldrig blir nöjd. Han kommer bli förkrossad!

En av de skerna som hindrar mig mest tror jag är att jag mår så dåligt över hur min mans relation är till barnen. Särskilt äldsta barnet nästan "mobbar" han - jag får alltid gå i försvar för h*n.

Hur ska jag klara att "lämna barnen åt sitt öde varannan vecka"???

Naturligtvis älskar han dem, men han är inte vidare psykoligist utan bråkar med dem som vore han själv ettt barn...

Anonym (NU!!??) skrev 2007-11-08 21:20:45 följande: