Fler med trotsiga 18-månader??? Suck...

Va?! Är det bara vi som har en tokig 1 1/2 åring här....?

En till med en bestämd 1½ här! Ja vad gör man? Visar vägen.. det är ju utv och de måste ju bli visad vägen så man kommer igenom dessa perioder.

Här har vi en till ! Fullt normalt i den åldern.... Det är då de börjar inse att allt inte kretsar kring dom. Man får hantera det på bästa sätt....

Kram C och C

Jag skulle nog inte kalla det för trots utan att de upptäckt sin egna vilja och börjat testa gränser. Och ja - det kan bli värre när syskonet kommer. Men det hade nog blivit värre ändå.. om du förstår hur jag menar .

Jag har en tvååring och en fyraåring här hemma. Tvååringen har nog börjat hamna lite i trots, men mest är det egna viljan som spökar fortfarande. Minns nämligen med sonen att jag från 18 månader och i många omgångar framöver sa att "nu är han i trotsåldern". Men så kom den på riktigt. Då visste jag .

Det är väl också så att i 1,5-2-årsåldern så förändras de små från att ha varit våra små tillgivna gulliga "bebisar" till att verkligen bli egna individer med egen vilja och eget humör. Och att då testa gränser ingår i utvecklingen, för att de ska "växa". Men det kan vara svårt att hänga med i den här förändringen för oss föräldrar. Sa till min kompis igår, som har en flicka som fyller ett om en månad, att NJUUUUT. Ettåringar är såååå mysiga. Sedan börjar det. De dagliga kamperna och allt och inget. Men skulle man inte ha dem skulle ju barnen heller inte växa. Man får se det så....

Här är en till... Jacobs första riktiga ord, efter mamma och traktor, var NEJ!!! Och det används flitigt!!! Han är nu snart 22 månader och har hållit på så här i ett par månader nu.
Om han inte får som han vill så kan han verkligen bli super arg och skrika rätt ut. han gråter inte utan blir förbannad.
Nu börjar det lugna sig lite och man kan oftast hindra hans raseri med en förklaring men vissa tider funkar inget. Gör sitt till att han bor varannan helg hos pappa och storebror, de måndagar han kommer hem är han som en rabies smittad hund. (om ni ursäktar uttrycket) Jag har varit själv med honom från det att han var 6 månader och vi har alltid haft ett super bra förhållande.
Varit han och jag lixom.
Nu har jag träffat en man med 2 tvilling flickor som är 5 år. Det har funkat kanon ända sen början och Jacob är smått förälskad i min kille. Härmar allt han gör och tack och lov får han vara med ute och skruva. Då märks det att han växer och att raseri utbrotten blir mindre. Kommer ihåg i början när allt startade och man blev helt ställd och funderade vad man gjort för fel. Nu efter mycket självrannsakan har jag kommit fram till att inget i mitt beteende har förändrats gentemot sonen så det är inte MITT fel. Är nog en utvecklings fas som ni andra säger och ett steg på vägen att bli självständig. Känns iaf skönt att det verkar var över för den här gången...bara att njuta och vänta på nästa fas...