Hur uppfostrar man sitt barn till "rätt" moral?

Jag är övertygad om att om man själv "lever som man lär" så kommer barnen att ta efter. Och att man pratar med sina barn om de värden som man tycker är viktiga för att bli en god människa. Här hemma pratar vi ofta om att alla människor är lika mycket värda och så. Kan säga att det har blivit en hel del krockar med bonusbarnet (som blir 15) som har en tydlig rasistisk läggning. Men det är inte lätt när barnet präglas av mammans familjs värderingar (som vi alltså inte håller med om) och bara bor hos oss varannan helg - då blir det en hel del konflikter.

Spontant råd: Var en bra förebild själv.

Man lär ju som man lever o tvärtom.

Måste hålla med er alla, barnen får sina värderingar från föräldrarna.
Tex vi har aldrig lärt Moa att säga tack för maten för det säger vi aldrig hemma men att säga tack för något det gör hon och det har hon lärt sig av oss. Vi säger tack till varandra när någon hämtar något eller gör något för någon annan.

Jag tror att om barnen senare när de blir större får inblick i hur föräldrarna tycker i olika frågor så får man ju en moral. Tycker föräldrarna att allt måste vara så enormt rättvist och de känner att samhället eller andra har övertaget så att man måste fuska med bidrag eller dyl.

Jag har själv fått en sådan uppfostran från min mor att allt måste vara millimeterrättvisa och samhället lurar. Jag har när jag tittar tillbaka på mitt liv varit sådan men nu när jag känner mig vuxen och bildat min egen uppfattning om allt så är min bild annorlunda.

Mina barn kommer inte att få millimeterrättvisa. Ibland så kan det vara bra ett få mer än den andre och tvärtom.

/Gun

Läs mycket böcker och sagor och historier. Där lär man sig mycket.
Tex den fula ankungen.

Jag tror också barnen lär av oss föräldrar. Om vi har en bra grund så får barnen det också. Man kan inte"fejka" en god moral tex lära barnen en sak o leva efter något annat- det upptäcker de rätt snabbt. Jag arbetar på förskola o jag märker tydligt vilka barn som har en "god moral" med sig hemifrån o vilka förädlar som tex uttrycker sig nedlåtade om handikappade barn, föräldar med dålig ekonomi osv sen kan föräldarna låssas inför oss men man märker vad de egentlgen tycker....'
Jag kan också säga att detta finns i alla "skikt" i sammhället...kanske nästan mera hos dem som visar upp en fin fasad...
Sen tror jag att man ska prata mycket med sina barn- diskutera moralfrågor när de blir större. osv. Och som ovanstående skrev- läs sagor - i de gamal sagorna finns alla olika livsproblem invävda.

Man läser Bamse för barnet från att de är pyttesmå.
En daglig dos Bamse kan inte gå fel !

Kajsan,

jag gillar också Bamse... "om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll..."

TAck alla för era tankar, jag undrar om ni känner några moraliska dilemma för egen del, något ni skulle vilja lära era barn, men inte lyckas med för att ni själva egentligen inte lever efter det...?

Jag tror på oss föräldrar som exempel. Enligt forskare och psykologer så är det vi som har mest inflytande på våra barn.

Ni som är här verkar kunna en del! Jag har en nio-årig grabb som är tack och lov uttåt sett mot andra fortfarande snäll, men inte med mig, uppkäftighet, svara emot osv: Vad ska jag göra? Han är dessutom världens bästa storebror, tar hand om sina småsyskon, och skäms inte för att visa dom kärlek, men kaxix så det räcker om man säger så! Vad göra?

Att vara en bra förebild tror jag iaf!

Om man som min mamma sa tt man bara fick äta godis på lördagar, men inte annars.....och själv slänga i sig godis dagligen.....fuunkar liksom inte. Måste jag säga tt jag själv äter godis dagligen nuförtiden. Tillslut sa jag att äter hon, så ska jag oxå få, eller så gick jag och lillsyrran och tog godis från mammas handväska (där hon alltid hade godis)

Håller med ovanstående och lägger till en viktig sak: Man måste kunna erkänna sina egna misstag, alltså visa på att även vi vuxna gör misstag och får ta konsekvenserna av det.

Eftersom mina barn har en ganska trasslig relation med sin far som har varit både bråkig, stökig och oerhört jobbig (och är fortfarande) så har jag hela tiden fått vara den som "rättat till".
Har stundtals haft mina utbrott, sonen var ganska aggressiv ett tag, men jag har alltid varit noga med att vi aldrig ska vara osams när de somnar, alltid prata om saken, visa att de får vara lessna och framför allt vara noga med att be om ursäkt för mitt uppförande.
Sonen är idag en lugn 13åring (så lugn som en 13åring kan vara...hehe) han vet när han gör fel och har ganska bra värderingar tycker jag, så jag är nöjd med min insats där. (Han är inte så pigg på att träffa sin far längre)
Tjejen däremot är extremt känslig just nu, så vi har mycket tårar här hemma nu pga pappan...och det blir mycket prata på sängen.

Vill tillägga att i mitt fall så är det bäst för dom om dom inte träffar sin far, så ingen tror att jag håller dom ifrån honom av egoistiska skäl!

Ja, det var nog det ville ha sagt

Man uppfostrar barnet med samma värderingar som man har själv...sedan om det är rätt eller fel för andra är ju frågan

Måste göra ett inlägg här om något som jag tror är viktigt, nämligen språket. Både det talade och skrivna språket. Jag tror att barn som fått god språklig uppfostran och som har lärt sig att uttrycka sina känslor med ord - inte är lika snabba att ta till knytnävarna för att göra sin röst hörd.

Jag reagerar kraftigt när jag hör vissa vuxnas diskussioner inför sina barn, när det tas till svordomar och kraftuttryck i var och varannan mening. Hur kommer dessa barns språk att bli?

Likaså noterar jag ofta, bl.a. här på FL att det skrivna språket många gånger är kraftigt eftersatt. Stavfel som ibland gör ett inlägg helt omöjligt att läsa och förstå.

Är själv långt ifrån perfekt och självklart slinter vi väl alla någon gång på tangenterna och skriver fel - men tror inte att man som förälder ska räkna bort språket som en viktig uppfostringsparameter. (En av många)

Tror också att det viktigaste är vad/hur du som förälder gör, säger och uppträder inför barnen. Föräldern är den viktigaste förebilden.

lakritstrollet:
Jag tror inte att stavningen är problemet men jag håller med dig om att det är viktigt att prata med sina barn och att det är viktigt hur man pratar med dem. När jag ser på andra föräldrar verkar det som om de föräldrar som gapar och skriker mest har barn som är mest ovilliga att göra som föräldrarna vill. Det verkar faktiskt fungera bäst att ta sig tid att förklara vad som är fel och varför istället, det gör också att barnen reflekterar över andras "dumheter" och tar ställning innan om de ska ta efter eller inte.

Då har jag en lite knepig sak om hur man ska uppfostra sin son angående våld.
Min grabb har kommit upp i den åldern där det händer att läraren berättar att det varit gruff på skolan under dagen.
När jag frågar grabben vad som hänt så svarar han att han försvarat sig. Givetvis måste man få försvara sig och så kommer snacket in på när man får slå och inte.
Man får slå om man blir slagen men flickor får man aldrig slå.....
Här är ett dilemma för man måste uppfostra sina barn till att klara sig i samhället och inte i drömvärlden.
Grabbens mamma blir sk... förbannad när jag försöker förklara för grabben hur det fungerar och säger att man aldrig får slå.
Hon har både rätt och fel men vi lever i verkligheten.

"Man får slå om man blir slagen men flickor får man aldrig slå....."

Till och med detta börjar väl luckras upp, för om en tjej slår en måste det väl vara samma som om en kille gör det... man kan slåt tillbaka för att försvara sig men bara med "tillräckligt" våld... man får inte slå hårdare typ?

Ejnie.

Som jag säger (även om jag kanske var en smula otydlig) är det ett dilemma hur man ska uppfostra rätt.
Att inte slå flickor sitter i ryggmärgen vilket gör att man uppfostrar vare sig man vill det eller ej till att det finns en skillnad mellan könen.

Min man brukar säga att man inte kan uppfostra sitt barn på ett sätt man själv inte är..SÅ har du en bra moral så lär väll ditt barn också få bra moral..

Gör inte barn som de vuxna gör? Man får helt enkelt vara en bra förebild och föregå med gott exempel. Mer kan man nog inte göra. Det är vad jag tror.