Lite info om FIP, kan vara bra att ha kanske.
Våt FIP
Katter som inte svarar på infektionen med ett cellförmedlat immunförsvar utan bara bildar antikroppar utvecklar så kallad våt FIP. Komplex av virus och antikroppar samlas runt blodkärlen och orsakar där en inflammation. Inflammationen runt de små kärlen leder till utträde av vätska till buk-och brösthåla. Detta vätskeutträde är det mest typiska symptomet på FIP. Buken förstoras av vätskan som samlas medan resten av katten blir allt magrare. Vätskeutträde till brösthålan kan leda till andningsbesvär. Hankatter kan få en förstorad pung på grund av vätska som kommer från bukhålan. Vid båda formerna av FIP tappar katten matlusten, den blir magrare, tröttare samt får feber som inte påverkas av antibiotika. De flesta katter som får våt FIP dör inom två månader efter att symptom börjat uppträda.
Torr FIP
Katter som delvis svarar med ett cellförmedlat immunförsvar utvecklar torr FIP. Dessa katter står emot infektionen något bättre så att förloppet blir långsammare. Vid torr FIP får man infiltrat av celler i olika organ där de orsakar lokal förstörelse av vävnaden så att organen inte kan fungera normalt. Symptomen är mer diffusa vid torr FIP. Man kan få symptom från olika organ beroende på var inflammationshärdarna satt sig. Detta innebär att man kan få en rad olika symptom som kan förväxlas med många andra sjukdomar. De vanligaste sätena för inflammationshärdarna är ögon, hjärna, och inre organ. I upp till 10-25% av fallen angrips hjärnan vilket ger symtom som vinglighet, beteendeförändringar och kramper. Torr och våt FIP kan förekomma tillsammans i en blandform.
Diagnos
Diagnosen FIP är svår att ställa med säkerhet på det levande djuret då symptomen lätt kan förväxlas med andra sjukdomar. Man kan dock genom att ställa samman resultaten av ett antal olika tester med stor sannolikhet misstänka eller utesluta FIP. Det enda säkra sättet att diagnosticera FIP är att påvisa de typiska mikroskopiska förändringarna i olika vävnader. Om kattens allmäntillstånd tillåter att man tar ett vävnadsprov så kan det ge en säker diagnos. Ofta ställs dock den slutliga diagnosen vid obduktion.