Min 3-åring är bråkig på dagis och har fått specialpedagog:-(

Jag tycker inte personalen är så proffsiga som bara verkar fokusera på nagativa aspekter. Finns det någon på förskolan som du känner förtroende för och kan berätta hur du känner för?

De menar inte att ni är för hårda mot honom så han kanske inte mår "bra" och tar ut det på dagis?
Jag syftar på "är ni bestämmande hemma"
Inget anklagande, bara en fundering.

Ok, misstolkade nog det du skrev.
Tänkte mest på om de försökte få fram det på ett "snällt" sätt.
Har ju hört om barn som "far illa" att de blir vilda och aggressiva, medans andra blir inbundna.
Ifall fröknarna var inne på det spåret.

Du skriver att han är sen med talet. Det är ju inte undra på om han knuffar och gör saker då. Han vill ju också vara med och leka. Men kan kanske inte riktigt få fram det. Hänger kanske inte riktigt med de andra barnen. Min dotter hade en kille med samma svårigheter i sin grupp. Hon var rädd och ledsen när hon kom hem. Jag sa då åt henne att hon skulle fråga om han ville leka med henne. För ja och nej klarade han fint. Det gjorde susen. De är bra vänner idag.
Kanske måste de andra föräldrarna och fröknarna jobba ihop din kille med de andra. Inte bara säga "ja han är ju si eller så..han slåss...

Man måste arbeta från båda håll. Han är som du säger säkert inte ensam om att knuffas m.m.
Säg ifrån att du vill faktiskt höra vad han gör bra också. Opedagosgiskt att bara dra upp vad som är jobbigt.
Det är ju bra med spec-ped. De ser oftast till helheten, inte bara det enskilda barnet.
Hoppas det löser sig för er, snarast. Din lille goding har rätt till en bra dagistid!!

Min dotter som fyllde tre i somras har av och till varit rätt besvärlig på dagis - knuffats, slagits och t o m bitits vid olika tillfällen. För hennes del är orsaken rätt solklar - hennes pappa och jag ligger i vårdnadstvist och hon kommer i kläm - hon vill inte åka till honom, gråter varje gång och säger att han är dum, slår henne etc. När fröknarna på dagis frågar henne varför hon slåss så svara hon "det gör min pappa". Det känns för j-ligt. Idag sa de till mig att de funderar på att ta in en specialpedagog till henne för att hon helt enkelt inte fungerar socialt med de andra barnen. Visst känns det tråkigt, men samtidigt känner jag att man väl får vara tacksam över att det tilldelas extra resurser till ens barn. Här hemma är hon inte alls speciellt besvärlig - visst är det sura miner emellanåt men inte värre än en "vanlig" treåring. Vet att det är lätt att känna sig som en dålig förälder och helst vilja fly, men det behöver ju inte bero på att man gör "fel" hemma att barnet inte riktigt funkar på dagis. Att hålla honom hemma löser ju inte porblemet på sikt, specielllt inte om han nu gillar dagis. Försök se det som hjälp och en resurs att han får specialpedagog istället för som ett "straff" - han kommer ju inte att ska skada av det, snarare kan det kanske vara bra. Bara mina tankar kring det hela...

Mitt spontana svar är att det låter som en hyfsat normal treåring.
Mitt spontana svar del II är att det låter som en hyfsat normal treåring som har svårt att uttrycka sig och därför blir fysiskt när han inte får fram vad han vill.
Jag skulle råda er att få hans öron kollade, så att hörseln är ok, och att ni (om ni anser att det behövs) ta kontakt med en talpedagog (via BVC).

Min son, nu 4 år, är språkförsenad. Han språk kom först igång när han var kring 3 år (innan dess var det väldigt begränsat) och nu går det bara framåt. Han pratar nästan som sina jämngamla, kanske liiite otydligare ibland (tungmotoriken behövs övas på).
Han har inte varit översig fysiskt mot andra barn, men hans sätt att nå fram när hans språk inte räckte till var att putta, skrika och göra sig sedd.
Det var ren frustration som tog sig fysiska former.
Ju bättre hans språk blivit desto mindre sådana uttryck.

Men jag vill också råda dig/er att prata med dagis om hur detta känns för er. Att det är väldigt jobbigt att bara få negativ feedback OCH att det faktiskt kan vara så att personalens attityd (åh vad han är jobbig som jämt slåss och bla bla) faktiskt också märks gentimot pojken.
Ni måste ju jobba tillsammans med detta. Det är ju bra att det finns en resurs också faktiskt. Den personen kan ju bli ert stöd (ögon och öron) på dagis också.

Tycker också att personalen verkar vara väldig oproffsig som fokuserar så mycket på det negativa så stå på dig och stötta din pojke. Barn är aldrig ansvariga för sina sk "dåliga beteenden". Han behöver som sagt kanske hjälp att hitta sin plats i gruppen osv och det är inget konstigt eller dåligt med honom. Har du pratat med specialpedagogen? Är hon lika negativ eller är det bara förskolepersonalen?

Nej, jag har aldrig träffat pedagogen.... Alltså för mig känns detta som en bergodalbana i min kropp. Jag mår väldigt dåligt och gråter om kvällarna för min son är som han är på dagis...Jag tappar lusten till allt. Jag kan vara glad då jag skall hämta honom men hela min värld rasar då jag får höra"jaaa idag har han ehhmm vart bråkig, väldigt bråkig, slåtts och inte lyssnat, ja du vet..."

Det enda jag frå fram är "jaha...ok..." VAD skall man svara på det?!

Vi försöker allt här hemma, vara med honom, läsa för honom, men HUR mtýcket skall man vara med honom för att det skall ge resultat på dagis? VAD skall vi göra här hemma för att han inte skall slåss på dagis? Har pratat med bvc och de säger att det är upp till dagis att ta hand om de konflikter de har på dagis DÄR.

Jag känner mig splittrad. Min karl känner panik och vi har nu ändrat uppfostran; inte ha många regler, låta han göra lite som han vill, för vi som har satt gränser och gett konsekvenser och även höjt rösten, det har tydligen inte hjälpt, så nu får vi väl köra curling-stilen..

Att plötsligt ändra uppfostringssätt är nog inte så bra. Om han bara är tre år så kanske han blir väldigt förvirrad? Bara en tanke...