Jag vet inte om jag klarar att sluta tvärt. Hittills har jag inte klarat höra henne skrika långa stunder. Jag tänker alltid innan att det ska gå så bra och jag ska hålla ut, men när hon väl är förtvivlad fattar jag inte längre vad jag håller på med och tycker det känns helt onödigt att sluta amma om hon nu så gärna vill ha.
Iofs lider jag inte av nattamningen som det är nu. Jag är mer orolig inför framtiden, t.ex. när jag börjar jobba om två månader. Det är dessutom ett alldeles nytt jobb så jag har ingen klar bild av hur mycket energi och nattsömn själva jobbet kommer att kräva. Visst kan man sluta amma då också om det skulle behövas. Men då får man ju garanterat några totalförstörda nätter och frågan är om det är möjligt när jag är alldeles ny på ett krävande jobb med massor att sätta mig in i. På så sätt hade det varit bra om hon var avvänjd redan innan.
Men återigen, tänk om det inte är så jobbigt att jobba och nattamma? Jag vill faktiskt inte sluta i onödan. Om det blir riktigt jobbigt med avvänjning då, kan jag ju kanske lägga mig och sova direkt efter jobbet några dagar...
Så är det det här med att det vore kul att kunna gå ut någon kväll/natt och ta sig några drinkar, samtidigt som det känns fånigt att vilja sluta amma för det.
En ännu fånigare anledning är folks attityder, att man knappt vågar säga att man fortf. ammar när barnet är över ett. Men jag måste bli bättre på att inte bry mig om vad folk tycker.
Gud vad det här blev ett långt och förvirrande inlägg. Inte till så stor glädje för någon annan kanske, men känns så skönt för mig själv att i skrift försöka reda ut mina förvirrade tankar. Är det någon som känner igen sig i denna "sluta amma-problematik"?
Tror att det var hans grej så att säga. Ville bara ligga och mysa vid bröstet hela natten. Dagtid hade han fullt upp med att äta all den goda riktiga maten han fick!