Hur/när tar man beslutet om avliva sin älskade vän?

Han har nått en hög ålder med tanke på att det är en så stor hund. Ja, du, du sitter i en svår sits. Om det varit jag så hade jag tagit beslutet när jag ser att hunden inte har glädje av livet och dessutom har ont. Men det brukar dröja innan en hund visar smärta. Djur har förmågan att "hålla tyst" ganska länge innan de visar att de har ont. Men detta innebär inte att de INTE har ont, utan bara att de inte visar det.

Jag tror att du själv måste känna när det är dags. När du ser att hunden inte mår bra.

Usch, det krävs en del att ta bort en älskad familjemedlem. Gjorde det själv för 1,5 år sen... avskyvärt och hemskt.

har precis tagit bort min schäfer som enbart blev strax över 2 år... kände att nu fick det vara nog på mediciner o allt.... så tror att det är du som måste känna efter, o bestämma när du tycker det är dags... bättre för tidigt än för sent enligt mig iaf...

Vid middagstid idag orkade hon inte mer. Fick ta henne till vetrinären och låta henne somna in. Hon blev 13 år den 29 september. 6 dagar efter min far gick bort. Nu är dom tillsammans men här är det så tomt. Saknaden är stor för hon var ju min lilla bebis. Ingenting kan fylla tomrummet efter henne. Hennes gyllenbruna ögon och svarta päls är något jag aldrig kommer att glömma. Ingen kan ta hennes plats.

Effa min älskade hund. Någon dag ses vi igen!

Detta var den 25/10!

Har fått ta bort två gamla hundar med liknande "symtom" som din. Det är inte lätt att fatta beslutet när det är dax. Oerhört svårt!

Min gamla labbe gjorde som din, hon trillade i trappan och bakdelen hängde inte med. Klarade knappt komma upp för trappan och kasade när det var vinter och halt ute. Det var en nära vän till mig som fick mig att inse. Min hund var också glad, åt bra och piggnade till mellanåt. Hundar är experter på att dölja svagheter och smärta. Så man ska inte låta sig luras av en viftande svans. Jag fattade mitt beslut efter mycket om och men och låt henne somna. I efterhand förstår jag att jag gjorde rätt, även om jag har svårt att acceptera, och förlåta mig själv.
 
Den andra gamlingen trillade ihop på köksgolvet och då fattade vi beslutet. Hon skrek till vid ett par tillfällen när hon skulle resa sig. Visst hade hon varit stelare det sista året men såg det lite naturligt att en gammal hund blir lite stel. Hon var också pigg och glad för övrigt och åt bra! Efter att hon trillade på köksgolvet så åkte vi till veterinär. Fick hem henne några sista dagar med smärtstillande för ett fint avslut. Det visade sig att lederna var helt slut. Även beslutet där hade jag svårt att accepera och man funderar alltid på om det var rätt tid. Det kunde kanske gått längre..? Men samtidigt får man nog göra det innan det blir för mycket. Det är ju inte kul att behöva ta det den dagen man får bära in sin hund i bilen. Så långt får det inte gå. Vet inte om du blev klokare av mitt svar men ville bara berätta att det är svårt, men det svåraste har du NU, att fatta beslutet och fram till tiden det blir gjort. Det är tufft och första veckan är tuff, sen blir det lättare igen.   

Jag hade precis samma problem med min schäfer som blev 11 år. Han tappade styrseln i bakbenen och man fick hjälpa honom in i bilen och i trappor, men han var ju fortfarande glad. Vi bodde då på bottenvåningen, så trappproblen uppstod ju bara ibland.
Jag vet hur enormt svårt det är att ta ett beslut, när dom inte ser ut att ha ont.
Min hund fick riktigt ont bara över en natt. Det såg ut som att höften hade hoppat ur led och han kunde nästan inte gå. Då blev det ett lätt beslut och jag ringde på jourtid till veterinären.

Det känns ändå som att jag gjorde rätt när jag hade honom kvar så länge. Jag tror inte att han led av de första problemen och det hade känts jobbigare att ta bort honom för tidigt.

Kram

När de gäller ens djur som är som ens barn i mina ögon - då har man lätt att vara väldigt "egoistisk" å låta dom lida mer än man borde....Vi har samma problem här hemma med vår blandras. Det är makens hund, han är 8½, 20kg övervikt som vi inte kan få bort pga av diverse sjukdomar han har - så man kan inte motionera honom. Han orkar inte mkt å får starka mediciner varje dag bara för att orka gå ut å å kissa....
Det är inget vidare livskvalite det där.... Men det är maken som måste ta steget å "orka" låta honom somna in... men de e inte lätt... fy för satan....

Kramar om

Önskar att han en dag bara inte vaknade där under sängen, att han fick somna in  utan att nåt beslut/smärta innan.
Men vet att det är inte så vanligt bland hundar.

Vetrinären sa sist vi där att han har extremt bra hjärta/lungor & jättefin kondis för sin höga ålder.
Så hans hjärta pumpar nog på länge till även om hans kropp inte håller.

Det gick väldigt fort för våra hundar också! Förstår att det inte är vad du vill höra... Från att ha gått promenader med "glädje skutt" och att rulla sig obehindrat på gräsmattan till att veckan därpå knappt kunna resa sig eller att trilla i trappor och tappa balans.

Jag har också varit en person som ständigt intalat mig själv och omgivningen att mina hundar ska ALDRIG lida. Minsta tecken på smärta eller problem i hög ålder så får de somna. Men så lätt var det inte! Speciellt inte när det gick så fort. Man nästan märkte skilland från en dag till en annan. Du kommer veta när det är dax. Lyssna på dig själv. Du känner din hund bäst!

Lider med dig!
((kram))