Är det fler här inne som är oförklarligt barnlösa och som blir tokig över att inte veta vad felet är? Vad ska vi göra? Tänkte att vi kanske kunde samla vår kunskap och tankar här inne och ge varandra tips på hur man kan gå vidare. Finns det fler tester att ta? Någon som hört om bra kliniker utomlands där forskningen har kommit längre? Vad kan de alternativa felen vara? När ska man ge upp?
Hur tänker ni? Jag hatar att vara oförklarligt barnlös...
Vi fick kämpa ett tag för att få barn, men var inom den normala tidsmarginalen.
Om vi inte lyckats inom ett år, hade vi gjort utredning. Hade ingen förklaring kunnat ges, hade vi gjort IVF eller ansökt om adoption. Handlat o inte grubblat. Dels för att vi ville ha barn väldigt starkt, men också för att grubblande o väntan gör att man blir mer ledsen.
det är nog två helt olika saker, att tänka att "om vi är oförklarligt barnlösa" så adopterar vi.
det är ju inte riktigt samma sak som att själv befinna sig där..
msnorrland- vi är inte oförklarligt barnlösa, jag har pco-s, men jag äter mediciner och får äl av dom men ändå blir jag inte gravid. hoppas att det går bra för oss båda och att vi får mer tur i framtiden!
Jag visste precis vad jag ville. Jag hade sett till att aldrig hamna i ett mörker ang. detta. När vi försökt 10 mån med tvåan kollade jag upp IVF, försökte boka tid, men vi skulle ha försökt 12 mån först sa de. Blev gravid i samband med att jag ringt. Vi fick kämpa längre än många andra vi kände.
palmblad, din situation är nog inte riktigt densamma som msnorrlands då. och att se till att inte hamna i ett mörker, ja det är ju lätt att säga när man inte är där själv. mitt liv känns mörkt just nu,
oj, jag var inte klar med inlägget..
.. och det är ju inte bara att gaska upp sig när det gäller ofrivillig barnlöshet.
Palmblad, jag vet inte hur länge du försökte med ettan, men att försöka tio månader med tvåan, kan knappast jämföras med att ha kämpat i flera år för första barnet.
msnorrland. Förstår att du gärna skulle vilja ha en förklaring, och jag vet tyvärr ingenting om forskningssituationen utomlands, så där kan jag inte hjälpa dig.
Det beror på vad man jämför med. Jag led VÄLDIGT av att våra kompisar blir gravida på stört. Jag visste hur jag ville lösa ett ev. problem, då jag hade lite dåliga förutsättningar för att bli gravid.
Alla är olika. Du behöver inte ha varit barnlös lika lång tid för att känna likadant. Enligt min kurator reagerade jag som om jag varit barnlös 10 år. Mitt liv VAR ett mörker, men så fort det fanns nåt att göra; utreda; skulle jag ha gjort det. En situation beror ju faktiskt bla. på vad man gör åt den. Sen kan man ha olika kraft att göra nåt åt den. Jag hade tack och lov den. Hade aldrig låtit tiden gå. Hade sen IVF misslyckats o vi inte fått adoptera, då hade alla möjligheter prövats o gått i stöpet och ett verkligt mörker infunnit sig.
Ts: Får jag fråga om ni ska göra IVF eller söka adoption och om inte; varför?
Försökte i ett år med ettan.
men ts har ju, om man kikar in i presentationen, gjort både utredning, inseminationer och ivf. utan en utredning skulle hon ju inte kunna kalla sig oförklarligt barnlös.
självklart reagerar alla olika, men just med den insikten, borde du ju inte skriva att man kan se till att inte hamna i ett mörker. det är väl inte självvalt jämt heller.