Kan tyckas självklar vid första åtanke..
ingen...?
hmmm. tex hemsk svartsjuka? alltså är man jätte kär skulle man ju inte bli galet svartsjuk eftersom man är kär o lycklig. Är man besatt blir man kanske mer galen på ett hemskt sätt..
Är man besatt av en människa kan man ju tex börja följa efter den för att veta vad den gör i tid och otid, läsa killens sms för att försäkra sig om att killen inte har någon annan, åka hem till killen och kolla att han verkligen är hemma och att det inte var en bortförklaring att han inte kunde träffas ikväll mm.
Är man störtförälskad tänker man dagligen på killen. Drömmer tilbbaka om hur mysigt man hade det sist, berättar i detalj för sina väninnor alla fina saker han sagt till en mm. Man längtar hela tiden tills nästa träff/date med killen. Man hoppas att han är rätt eller så känner man lite naivt att han är mannen i mitt liv och vi kommer alltid att vara tillsammans. Det finns ingen mer underbar kille mm.
Så tror jag.
Det behöver inte alls vara så att man gör knäppa saker som svartsjuka eller börjar följa efter personen överallt. Jag tycker skillnaden går vid att när man är förälskad så vill man det som är bäst för paret. När man är besatt vill man det som är bäst för partnern och man förlorar sig själv. Jag har själv varit där. Gjorde allt för min kille. Han ville aldrig gifta sig, skaffa barn, ha hus eller bo i Sverige. Jag sa ja till allt och var redo att ge upp min karriär, att ha barn, gifta mig och bo kvar nära min familj. Jag hade kunnat bo under en bro i en pappkartong bara jag fick vara med honom. Sen gjorde han slut och min värld rasade.
Nu är jag ihop med en annan man som jag älskar högt. Vi kompromissar för att VI ska ha det bra, jag vet att jag kan leva utan honom (även om jag helst inte gör det) och jag håller lite hårdare i mig själv och vem jag är. Det tycker jag är skillnaden.
Känner igen mig i föregående inlägg. Har ett ex som jag skulle göra precis vad som helst för, all tid när jag inte träffade honom kändes bara som en seg väntan. Nu har jag träffat honom igen efter ett decennium, och trots att jag nu har man och barn och han aldrig haft en lång relation (men en miljard tjejer) och är arbetslös så funderar jag allvarligt på att lämna allt för honom... kan knappt tänka på något annt. Är annars en väldigt rationell männsiska med ett jättebra jobb och massa kompisar och en underbar familj men när det kommer till honom försvinner allt sunt förnuft! Är det normalt???
Oj
Har du hört talas om limirence?
Visst finns det skillnader och gränsen mellan friskt och sjukligt är väl när man tappar kontrollen över sitt beteende. Det finns ju en gräns för normalt och sjukligt för allt. Peta sig i näsan nån gång är väl normalt, peta sig i näsan 250 ggr om dagen så man får sår är ju sjukligt, etc.
Men samtidigt är man dålig på att hantera starka känslor spelar det nog ingen större roll vilka skillnader det är mellan kärlek/passion och besatthet i teorin, man kommer hantera det lika kasst ändå eftersom hur man agerar på starka känslor beror till 100% på hur man är som individ och hur man hanterar känslor.
Tänk såhär, spelar det någon roll hur många nyanser det finns av blått om personen som ska förhålla sig till det är blind?
Spelar det någon roll att du säger till en person som är snorfull att det inte är en bra idé att ta bilen? Personen är ju inte i stånd att tänka rationellt ändå?
Känner igen mig i föregående inlägg. Har ett ex som jag skulle göra precis vad som helst för, all tid när jag inte träffade honom kändes bara som en seg väntan. Nu har jag träffat honom igen efter ett decennium, och trots att jag nu har man och barn och han aldrig haft en lång relation (men en miljard tjejer) och är arbetslös så funderar jag allvarligt på att lämna allt för honom... kan knappt tänka på något annt. Är annars en väldigt rationell männsiska med ett jättebra jobb och massa kompisar och en underbar familj men när det kommer till honom försvinner allt sunt förnuft! Är det normalt???
För min del som fick "besatthets" känslor för någon nåt år sedan, handlade det mest om dynamiken i den relationen. Det var en diffus situation, en sk "situationship" med mycket förvirring och dålig kommunikation. För min del handlade alltså besattheten om att jag inte visste vart jag hade personen. Och egentligen ville desperat ha klarhet men vågade inte be om det. Det var ingen rolig upplevelse alls, det dränerande mig på energi och jag var lite på min vakt hela tiden trots fina stunder.
Men "äkta" kärlek och passion som jag också upplevt har varit precis tvärtom. Enegigivande, världen fick plötslig nya vackra färger och låtarna på radion blev fulla med ny mening. Så trots att jag tänkte på personen hela tiden så tror jag det var skillnaden. Ger det eller tar det energi? Där har du ditt svar tror jag.
När kvinnor får känslor så är det kärlek.
Jag tror det är samma sak för mig men jag har en dokumenterad personlighetstörning med.
det är en kille som beter sig som om han är besatt i mig.
han visar inget jätteintresse för att verkligen få till något eller slå slag i saken. men han kan inte släppa mig.
han lan heller inte vända sig till mig direkt, utan er är massa spel, shittester och låter andra förmedla saker.
jag gv upp detta för länge sedan. hade börjar glömma och kolla ifrån honom. Men hans besatthet gör det svårt för mig att glömma honom helt.
han kan ju dyka upp på platser där han vet att jag är, skriva på sociala medier Och bara tanken att jag vet att han sitter och tänker på mig.
vill helst inte träffa en annan. det hade ju varit ett eltt att få slut på det. Men jag funkar inte så. Har inget intresse för någon annan kille och kommer bara se det som besvärligtz antagligen skulle jag också bara tänka på honom mer då, och göra det änn värre. och självklart vill jag inte utnyttja en annan som Rebound. är inte intresserad av någon sexuell relation heller.
hur fa gör man? Han verkae vilja att jag ska ta initiativet. men han är ju mest bara besatt i mig. Inget annat