Oj, ja vi har gått igenom många kriser (har varit ihop snart i tio år). Och jag tycker att när man gått igenom det tillsammans blir man bara starkare. Man lär sig mycket av det! Och det är bara naturligt att det blir sämre ibland, enligt min åsikt. Kan inte vara på topp jämnt.
Men det jobbigaste har nog varit efter tiden vi fick barn. Det är inget som automatiskt binder folk samman, jag förstår det nu. Innan tyckte jag det var så konstigt att så många skiljer sig när barnen är små. Nu vet jag varför det är så.
Såhär var det för oss:
Man får helt nya roller som föräldrar och allt som man inte pratat om kommer upp. Hur man ska ansvara för hemmet, ekonomi, barnuppfostran, vad som är viktigt. Vad man har med sig sen sin barndom och hur man är som person förstärks av att bli förälder. Man får verkligen reda på sina svaga sidor! Ett långt tag kunde vi inte prata med varandra, jag var så himla arg och ledsen hela tiden. Kände att allt var så orättvist. Mycket berodde nog oxå på trötthet.
Hur vi har tagit oss igenom det? Pratat med varandra. Försökt att inte peka finger och anklaga utan försökt att prata lugnt om problemen. Vi har tagit oss mer tid för varandra. JAg tror många glömmer bort det. Tagit hjälp av familjen och barnvakt.
Jag försöker att säga vad jag vill och förväntar mig istället för att bara gå och hålla det inom mig och bli irriterad och explodera. Han försöker ta tag i saker lite mer själv.
Man måste båda bidra till att relationen går framåt, man får aldrig bara sätta sig ner och tro att "det går över" eller "nu är det så bra så nu behöver jag inte anstränga mig". Nej, relationer kräver jobb och engagemang och lyhördhet för sina egna och partnerns behov.
Jag hoppas ni lyckas lösa era problem, ts. (För jag antar att du skrev för att du själv hade jobbigt just nu?)