Stök, bök och tonåringar.
Vet egentligen inte riktigt vad jag vill med denna tråd... Men just nu känns allt bara jättejobbigt.
Min sambo har tre barn - 12, 13 och 17 år. De två yngsta är flickor och den äldsta en pojke. I grunden tycker jag mycket om barnen och tycker om att de är hos oss.
Men just nu känns det bara jobbigt. Stökigt överallt och näsvisa tongångar. Det känns som att man inte gör annat än städar och plockar. Vi gör upp om vad de ska hjälpa till med för att få sin veckopeng - småsaker som att lägga sin tvätt i tvättkorgen, plocka ur diskmaskinen och plocka in i den efter sig. Men ändå är det alltid skitigt och stökigt... Och hur mycket man än tvättar så är tvättkorgen proppfull...
Och så är de ju tonåringar... Och jag kommer ihåg hur det var. Men särskilt den ena lägger så himla mycket skit på mig. Allt är mitt fel - oavsett vem hon egentligen är arg på. Jag vet att hon innerst inne tycker väldigt mycket om mig. Men hon mår dåligt av olika anledningar - tex övervikt och mycket dålig självkänsla. Och det är ju lättast att lägga saker på mig eftersom hon inte har samma känslomässiga band till mig som till sin pappa. Men det är oerhört svårt att hantera detta utan att hamna mentalt på en tonårings nivå. Jag känner att jag inte kan hantera det - jag vill ju inte bråka med henne. Jag tycker ju om henne... Men ibland så orkar jag helt enkelt inte vara vuxen... Och det blir dumma konflikter...
Sedan är det en sak som också känns jobbigt. Jag har varit med i deras familj i fyra år. Fyra gånger har jag fyllt år. Inte en enda gång har jag fått någon present av barnen... Jag köper alltid födelsedagspresenter, julklappar och någon sak ifall jag är iväg någonstans... Men jag känner bara att nu är det nog på den fronten... Jag tycker att de är så stora att de kunde undvara 20 kr av sin veckopeng och köpa något litet när jag fyller år. Jag vill inte ha några stora presenter av dem - men känna att de i alla fall uppmärksammar när jag fyller år. Höjden var förra året när den yngsta var iväg på resa - Innan hon åkte körde jag henne till hennes mamma med alla hennes saker (några mil iväg) och gav henne lite pengar till resan. Ingen annan av syskonen eller min sambo brydde sig något... När hon sedan kom hem fick alla presenter utom jag... Jag kanske är barnslig men jag blev väldigt ledsen och det sitter kvar lite i mig. Jag är sådan som älskar att köpa presenter och överraska folk. och det är inte så att jag förväntar mig en massa tillbaka... Men en födelsdagspresent känns ju inte som för mycket begärt...
Just nu känner jag bara att jag har lust att skita i julklappar mm åt mina styvisar. Samtidigt så det gör att jag tar på mig en roll - för sådan är jag egentligen inte...
Min sambo gör ofta mycket hemma men problemet är att vi jobbat väldigt mycket just nu. Både han och jag är företagare. En sak har vi gjort för att underlätta vardagen lite och det är städhjälp varannan vecka - nu med skattereduktion är det ju överkomligt... Detta hjälper en hel del även om det blir dammsugning och så ändå...
Men kan någon hjälpa mig - Hur ändrar jag mitt tankesätt. Hur får jag tillbaka glädjen. Jag vill ju egentligen inte tjata och bråka med barnen. Egentligen tar det inte så lång tid att plocka efter den men energin jag lägger på att störa mig tar mycket kraft...
och hur får man tonåringar att hjälpa till hemma?? Såg i vårt schema att vi har dem både sport- och påsklovet. Det spelar ju egentligen inte mig någon roll men det som gör att det känns jobbigt är att jag vet att även om de är hemma så blir det extra mycket jobb för oss. Kompisar som sover över... Extra stök och bök..
Jag vill inte känna såhär!!!! Jag vill känna harmoni för jag vill att det ska fungera...¨
Tips mottages tacksamt!!