Närhet genom nallar...
Hej!
Jag och min man har ett kanske märkligt sätt att prata med varandra om känsliga saker. När ett ämne känns för känsligt så gömmer vi oss bakom en massa nallar och har aldrig ett vuxet samtal mellan två jämlikar - vi pratar genom nallarna.
Här om dagen bråkade vi (utan nallar som stoppade oss) och då gick han iväg hemifrån, något som aldrig hänt. Först kändes det skönt att jag hade tillåtit mig att bli riktigt arg, men sen kom en massa skuldkänslor och oro över varför han gick. När han sen kom tillbaka så tog han direkt tag i en nalle och började prata om annat, som för att göra allt bra igen (typiskt för nallarna). Jag ville ju bara prata om det som hände, som två vuxna och kände mig återigen irriterad.
Vi väntar nu vårt första barn och i takt med att magen växer så märker jag att vi oftare och oftare använder magen som ytterligare en nalle. Och våra andra nallar pratar med barnet i magen.
Vi har hållit på att prata genom våra nallar under 6år och det är något som vuxit och vuxit. Emellanåt har jag känt mig mycket irriterad och försökt att avveckla det hela men jag får alltid så dåligt samvete eftersom jag ser att nallarna betyder så mycket för min man.
Problemet är ju att nallarna är ett substitut för vår brist på närhet. Han har alltid tyckt illa om att kramas och pussas, men med nallarna går det hur bra som helst. Och nallarna kan prata om både det ena och andra, men inte vi. På nåt sätt har jag dragits in i detta och mer och mer accepterat att få närhet av honom genom nallarna.
Men nu, med ett barn i magen, så känns det som om vi inte kan fortsätta så här. Men frågan är hur jag ska säga det till min man. Som sagt är det ju nåt som pågått så länge och det känns otäckt att bryta det, även för mig. Och så vill jag ju inte såra min man. Jag känner mig som en svikare som nu plötsligt inte vill mer. Samtidigt känner jag ju nu starkare och starkare att det inte kan fortsätta när barnet är här. Och då är det kanske bäst att göra nåt åt det redan nu.
Tacksam för tips och råd.
