Är så rädd för att dö, att mina barn ska dö, min man och mina vänner. Jag tänker så mycket på döden att jag inte kan leva. Jag är så rädd. Har lugnande för att döva rädslan. Jag drömmer mardrömmar om nätterna. Jag går hos en psykolog men hon kan inte hjälpa mig. Hon vet ju inte vad som händer när man dör.
Jag vill så gärna tro att jag får träffa min familj igen efter döden.
Är det bara jag som är så rädd för döden?
Nej du är inte själv.
Har själv ångest av och till, mest till 
Kan börja gråta helt apropå och läser jag nåt om att barn dör blir jag alldeles till mig av ångest. Gråter hejdlöst och blir extra orolig över mina barn.
Livet kan ta ett tvärt slut.
Det skrämmer mig enormt.
Jag är sjukskriven för att jag har oxå lite konstiga tankar.. ena stunden e jag rädd andra så vill ja dö..
Tycker synd om dig.. önskar inte ens min värsta fiende detta.. men prata med din psykolog.. gräv i VARFÖR du har denna känsla.. varför du tänker så på döden..
Vet inte vad jag ska säga eller skriva.. finns inga ord i världen som kommer att få dig att må bra.. Jag går 1 gång i veckan till min psyk.. å jag kan ärligt säga att jag skulle inte klara mig utan henne.. Kram
Ja jag önskar jag vore djupt religös så jag skulle tro på ett liv efter detta. Men nu är jag bara rädd.
Jag önskar jag inte gick och tänkte så myket på döden. Att det inte tog så mycket av mitt liv.
Nee inte bara du...
jag har åxå sånnadär tankar! Var exrem i tonåren, då hade jag bestämt mej för att leva innan jag dör! Så jag gjorde allt utom det man skulle.. 
Mådde riktigt dåligt ett tag, var rädd som f*n, speciellt efter att min mormor dog och sedan min pappa.
men jag intalar mej själv att jag kommer få se dem igen.. Inget jag vet säkert men jag behöver ju inte intala mej något annat så länge jag mår bra av det.
Idag har jag insett att jag inte kan låta rädslan för döden stoppa mej från att leva! Jag lever NU och tänker ta vara på all tid jag har med min dotter, göra saker med henne och se till så att hon åxå lever! Vill inte att hon ska vara som en zombie genom sitt liv..
Jag känner igen det där. Hade själv ångestattacker från att jag var liten fram tills för nåt år sedan. När det var som värst stängde jag in mig i min lägenhet och bara grät i flera dagar.
Har aldrig sökt proffisionell hjälp eller tagit medicin men har kommit över det ändå. Hur?
En fråga jag ofta har ställt mig: Vad går livet ut på? Jag har aldrig trott på någon religion och det har nog på ett skumt sätt hjälpt mig. Faktum är ju trots allt att det bara finns 2 säkra saker här i livet. Man föds och man dör. Sen är det upp till en själv att göra detta liv som vi har fått som gåva till något speciellt. Livet är för kort för att slösas bort på att oroa sig för döden den kommer ju ändå till slut. Man ska leva var dag som om den vore den sista är en jävligt bra klyscha! När det är dags så är det. Jag tänker på döden som att sova. Döden i sig skrämmer inte mig.
Du är inte ensam, jag har sömnproblem och ångest pga. dödsångest eller vad man ska kalla det. Kan inte sluta tänka på att det skulle hända min dotter något, eller att jag själv skulle dö ifrån min dotter... jag e ensamstående och detta påverkar nog mycket.
För mig går livet ut på att vara lycklig! Mina barn gör mig lycklig. Att få åka pulka gör mig lycklig. Att äta god mat gör mig lycklig. Gör bara sånt som gör dig lycklig och strunta i allt skit.
Min farmor har ett kul vykort där det står så här:
Hellre glad och överviktig än sur och över viktig. Den meningen gör oxå glad!
Kram!
Gud vad skönt det ändå är att läsa att man inte är själv om dessa tankar!! Det kunde lika gärna varit jag som skrivit det!
Mina dödsångestattacker började när jag var 6 år gammal. Många som dog i min släkt då. Kommer aldrig glömma den otäcka ångest jag fick då. Sen övergick det i ätstörningar i tretton års åldern. På något konstigt sätt hade jag inte dödsångesten när jag hade ätstörningar. Gick i vård många år för ätstörningar och när jag för några år sedan blev fri från ätstörning kom dödångesten som ett brev på posten. Jag kämpar med det varje dag och försöker njuta av varje dag. Det värsta för mig är mornarna och kvällarna. Då kommer alltid tankarna. Men min mamma sa så här till mig när min ångest var som värst när jag var liten:
Du har två vägar att välja, antingen lever du ditt liv med att gå och vara orolig för döden och när du sedan tänker tillbaka på ditt liv som gammal ser du att det enda du tänkt på i ditt liv är döden . Eller så väljer du vägen där du lever ditt liv varje dag fullt ut och njuter av varje dag vi får.
Det är inte lätt att tänka så, men jag försöker tänka på de alternativen när jag tycker det är jobbigt!!
p.s jag är inte heller super religiös, men jag tror på "nåt" och jag tror på mitt sätt..lite flummigt men jag tror ni förstår vad jag menar d.s
KRAMISAR PÅ ER ALLA!!!!!!
Läs Koranen så tynar rädslan bort
ts. jag har känt exakt lika. Var så rädd förr, tog droger för att döva rädslan. Tänkte jämt på döden.
Jag sökte mig till kyrkan. Jag vet inte om jag blint tror men det har dövat min ångest och gett mig hopp.
Jag tror på ett liv efter detta, jag kan inte tro att livet bara tar slut. Att vi lever nu som vi gör och sen att det bara tar slut hux flux. Jag tror på en mening med allt, att det finns ett liv efter detta. Detta innebär inte att jag inte oroar mig för döden, jag förösker leva mitt liv som en god männsika ihopp om att belönas för detta i ett annat liv.
Som min mamma sa (mammor är kloka 
) Döden är som en skiljsmässa skillanden är bara att vi någon gång återförenas i godhet.