Jag och min nuvarande sambo träffades för 9 år sedan. Då bodde vi på samma ort, men två månader senare flyttade han 70 mil bort pga studier. Vi höll ihop i ytterligare 4 år med 70 mil mellan oss, träffades ett par gånger per år, plus en massa telefon- och brevkontakt. Under den perioden bodde jag 6 månader utomlands också.
Sedan flyttade jag till honom, också för att plugga och nu har vi bott ihop i fem år, med avbrott på sammanlagt 1 1/2 år (i två olika omgångar) för distansförhållande pga jobb på olika orter.
Jag tror att ett distansförhållande kan funka hur bra som helst så länge man vill, beroende på vad man har för inställning till det.
Min personliga inställning, som de flesta jag pratat med detta om inte håller med om, är att målet är att man ska vara tillsammans för att man älskar varandra. Total trohet var inte ett måste för min del under de 4 år vi hade distansförhållande, innan vi blev sambos. Jag är rätt övertygad om att min kille inte varit totalt trogen, men det rör mig inte i ryggen. Han vill vara med mig och har valt mig, det är det enda som är viktigt. Om han har hånglat med någon annan under perioder där vi inte setts på tre-fyra månader, vad gör det? Det är ju mig han vill ha!
Så resonerar jag, och jag tror det är det som räddat oss från svartsjukedraman och annat som kunnat krascha vår relation.