Jag har vuxit upp med taxar (sådana med skägg
). Den första vi hade blev 18 år (!). Den andra 12. Båda två hanhundar. Efter det skaffade min mamma ytterligare en strävhårig hantax som nu är 5 år.
Allihopa har haft sina personligheter och har varit väldigt olika. Den första var en "typisk" strävhårstax. En "stor" hund i litet format om man säger så. Han fanns när jag föddes och jag växte upp med honom. Han var mycket trygg och var oändligt tålamodig mot mig som barn. Vi lekte och busade ofta tillsammans. En jättesnäll hund. När han ville vara i fred så gick han undan, och jag fick lära mig att respektera det. Han var inte rädd för mycket (förutom höjder) och kunde lätt tillrättavisa en mycket större hund.
Nästa tax skaffade vi när jag var tonåren. Han var så gullig, han var ljus med bruna/svara ögon och såg ut som en nallebjörn, men han var rädd för det mesta. Hårtorkar, småbarn (han hade iofs säkert kunna vänja sig), saker som skramlade och lät högt m m. Raka motsatsen till den tidigare alltså.
Taxen som min mamma har nu är mer "taxlik". Orädd och väldigt egensinnig, men hemskt snäll.
Gemensamt kan man väl säga att alla tre har krävt ganska mycket. Det är inte helt lätt att få pli på en tax alla gånger. De gör som de vill och har svårt att lyssna ibland så man måste ha mycket tålamod. Hundskola rekomenderas starkt.