Har ni haft en svacka i erat förhållande?

Jag tror att dom flesta förhållande nog får en svacka förr eller senare.
Att man då kan vara ärliga och öppna mot varandra och tala om vad man verkligen vill och känner kan nog rädda många förhållanden.

ÒJA det har vi haft.
Stort gräl för en små sak.
Gick isär "råkade" strula (kännslorna fanns kvar) bidde gravid då och här e vi nu. 7 år tillsammans

Ooohh ja!! Vi hade den nyss.. Den varade ca 3 månader. Jag strulade med en annan, men vi har rett ut det och ska fortsätta tillsammans. (Den andre betydde inget, inget hände, det var bara en reaktion från mig att något var fel i mitt liv!)

Vi har varit ihop 5 år o har barn ihop, så vi vill satsa allt på vårt förhållande och går nu på familjerådgivning och försöker prata MED varandra istället för att ta förgivet vad den andre tänker och säger...

Ja absolut! Men den senaste var för ca 1½ år sedan, då hade vi väl varit tillsammans i 4½ år och det berodde mest på att jag mådde dåligt (fysiskt), fick en felaktig diagnos vilket ledde till gliringar och vi sårade varandra... Innan dess har det väl också varit upp och ned, mycket p.g.a. att jag varit deprimerad i samband med vestibulit, blev ju inte bättre av att porrfrågan kom till ytan. Att jag mådde så dåligt tärde ju på oss båda. Det känns himla skönt idag att vi lyckades kämpa oss igenom den svåra tiden, som ju sammantaget ändå varade ett tag - och idag kunde det knappast vara mycket bättre!

Anonym skrev 2007-12-10 00:32:16 följande:

(är samma anonym som ovan)

Ja just det! Hur gör man? Det beror nog på vilken typ av svacka det är...
Man pratar! pratar, lyssnar och respekterar varandra, försöker sätta sig in i den andras situation och försöker tillsammans hitta lösningar. Det räcker inte bara att säga att "jag vill inte att du gör si eller så" (eller vad det nu handlar om), utan förklara varför! Om det är så att missförstånd lätt uppstår, så försök tänka varje gång nåt tillsynes negativt dyker upp, att vad är bästa möjliga scenario/förklaring här? och anta att det är den som stämmer (brukar oftast stämma i mitt fall).
Är negativa tankar/oro med mera befogat? vad talar för? vad talar emot? Var öppna mot varandra och försök behärska ev. ilska - tala lugnt och låt den andra tala till punkt.
Kanske kan man tillsammans försöka sätta sig ner och komma fram till hur man VILL att förhållandet ska se ut? och försök komma fram till hur ni kan ta er dit... och påminn varann om den ena är på väg åt fel håll igen.

Känslomässig svacka? det har jag nog bara haft några kortare som håller i kanske nån vecka eller max ett par (och det var lääänge sen nu). Då brukar jag tänka att det är övergående, jag vet ju att jag egentligen älskar karln. Dels brukar jag läsa gamla mail och så, drömma tillbaks till när vi träffades. Försöka tänka på allt som varit bra, fina minnen och så. Ibland har jag frågat mig själv typ: 'Om någon frågade mig nu om jag var kär, vad skulle mitt spontana svar vara?', 'Hur skulle det vara om vi bröt upp?', 'Hur skulle jag känna då?', 'Skulle jag ångra mig?', 'Var ser jag mig själv om några år, är vi fortfarande tillsammans då?' o.s.v.

Några tankar från mig såhär inpå natten... inte för att jag vet om de är till nån hjälp för nån dock

Tack... jag och min man är inne i våran första svacka... Jag hoppas vi klarar oss och att den gör oss ännu starkare..

Det gor ni nog, vi har blivit allt starkare for varje gang... Hur lange har ni varit tillsammans?

Ja många.. Har berott på svartsjuka, "otrohet" och sånt.
Vi har tagit oss igenom varje gång genom att prata, vara ärliga mot varandra, gråtit tillsammans osv.

Japp.. för ca 11 månader sedan började vår svacka.. min kille började använda droger.. blev elak och personlighetsförändrad.. Men jag bet ihop och höll ut.. I juni ställde jag och hans jobb ultimatum... sluta eller förstör ditt liv på egen hand!! Han slutade med drogerna och vi har mått bra sedan dess och är nu väldigt lyckliga.. svackan höll i sig i 5 månader..

vi har varit tsm i fyra år.. och detta är första gången som det har kännts som att det kaaanske ska kunna bli slut.. men samtidigt inte..

Jag har hört att det finns någon "magisk gräns" vid just 4 år. Om det är sant eller ej vet jag inte, men tydligen visar statistik att många par krisar vid just den tiden i sitt förhållande.

Hoppas att det ordnar upp sig, vad det än är för fel och att ni kan gå vidare.

Har svackor mer eller mindre hela tiden. Borde nog gå isär men av någon anledning så bara man fortsätter av gammal vana. Verkar så jobbigt att bryta upp. Rätt eller fel vet jag inte.

Min sambo o jag hade varit tsm i 1 år o 4 mån, när
han fick ett hjärnsläpp...

Ingen aning varför, inget han pratade om heller.. Han hörde av dig efter 6 veckor, tyckte ju fortfarande on honom, blev ihop

igen, och här är vi nu efter 6 år!!

Men jag sa till honom att om han gör så här en gång till så är det definitivt slut.

Har hört att klarar man 7 år så klarar man allt, vi är inne på år 8 och känner oss starkare för var år som går.
Jag tror att alla går igenom svackor förr eller senare och enda sättet att lösa dem är att sätta sig ner och prata, lyssna och komma överense om hur vi ska fungera ihop för bådas eller allas bästa om det finns barn inblandade.

Lycka till.

Snart 8 i början på året ;)

Har varit tillsammans med mannen i över 7 år och vi har två barn ihop. Dessutom håller vi på och bygger hus..

Vi har bråkat till och från (mest till) väldigt länge, men ändå försökt fortsätta. På sista tiden (ganska lång tid) har jag inte haft några känslor för honom och detta har jag berättat. Det verkar inte gå över. Vi ska börja på familjerådgivning nästa vecka, men jag är inte speciellt hoppfull. Vet inte ens om jag vill fortsätta tillsammans.
Svärföräldrarna menar att man inte är nyförälskad i ett äktenskap, men man bör väl åtminstone älska sin man ?!

Har någon haft det så här ? Vad hände ?

Min man och jag har varit gifta i 4 år (tillsammans i snart 5 år) och vi kan ännu känna det där pirret i magen, le mot varandra och bara känna att "guuud vad jag är kääär i dig!" så visst kan man vara som nyförälskad i sitt äktenskap.

Därmed inte sagt att vi inte också har svackor eller stunder då man funderar över om vi ska fortsätta ihop.

Just nu känns det dock bra och vi jobbar på att lära oss kommunicera med varandra! Jag tror att Familjerådgivningen är ett bra steg, vare sig man vill fortsätta tillsammans eller ej.