Kan nån ge mig mig råd om mina alkoholistföräldrar?

Hur mycket dricker de och hur ofta? Är de medvetna om att ni tycker de har "problem"?

Jag bröt med min alkoholiserade mamma för 5 år sedan... Så hon har inte sett något av sina 2 barnbarn...

Nu har jag hört av släkten att hon äntligen har kontaktat soc för att hon vill ha en behandling... Om hon klarar den så ska jag ringa henne!

jag är i samma situation som ts.
Kan man hjälpa som i mitt fall mamma på något sätt?

Hej TS!!!

vill inte sno din tråd med mitt inlägg, jag kan bara dela med dig av min erfarenhet att säga upp kontakten. Blir alltid långa inlägg när jag ska skriva om pappa av någon underlig anldening( beror väl att jag någonstans i mitt sinne saknar honom) han har sett min äldsta barn men inte den andra.

Har växt upp med en periodare (pappa) tills jag började skolan då min mor skilde sig, tillbringade varannan helg hos honom med mina syskon Fast mamma fick nog tjata en del , även jag när jag blev större. Jag tycker vi hade en hygglig relation men det beror nog mest på att pappa gav mig oftast det jag peka på. För att lindra sitt samvete, han drack ofta de helger vi var där, det är väl inte alltid de bästa minnerna man har. Men men jag är stark i mig själv har alltid gått min väg , en stark mamma har jag att tacka mycket för. Men jag vet samtidigt att pappa längst inne i sitt hjärta skulle kunnat vara en kanon pappa om han låtit bli spriten. Han är bohem konstär men vek i sin perspnlighet och var mycket bortskämd som barn (om det nu spelar in, vilket jag tror) Men jag sa upp min bekantsakp för 15 år sedan orka inte med att bli sviken fler gånger, helt plötsligt så bubblade minnen upp från barndomen med min alkoliserade pappa, många gånger man stämt träff men han har inte kommit andra gånger då han inte öppnat dörren fast han var hemma och visste att jag skulle komma. Och så händer samma sak även denna gång... vi springer helt apropå varandra och stämmer möte nästkommande dag, kommer dit och det visar sig att dom (han är sambo ) just då måste åka och handla trots att dom visste om besöket. Då rann min bägare över efteråt så lovade jag mig själv aldrig mer att jag har kontakt med pappa,(gav upp) Hör på omvägar att han är mycket sjuklig och fortfarande alkoliserad (rent av döende) Och jag känner INGEN ÅNGER alls att jag inte ens skickar julkort till honom. Att skicka i år är inte försent...får se om jag gör det. Någonstans så tror jag att jag kommer att ångra mig oxå att jag inte orkat hålla kontakt, den dagen han dör ...............

Det e klart man kan bryta med sina föräldrar om de orsakar dig smärta. Har du prövat att sätta det villkoret att ni inte träffas om de har druckit? Respekterar dom det?
Trots att man blir vuxen så behöver man sina föräldrar men i bland så är det bästa trots allt att bryta kontakten, men självklart finns saknaden alltid där.
Du måste tänka på dig själv & på barnen i första hand!

jag kan inte säga att dom respekterar att vi tycker det är jobbigt att dom dricker, vi har sagt flera gånger efter besök, att nolltolerans gäller, men efter ett tag, är det bara "jag ska bara ta en öl, jag är så törstig" eller så märker man att dom går i väg och smygdricker. har hittat vin dunk i mammas garderob, just nu är det mamma som är "värst". det värsta är att båda blir så "dräggiga" och äckliga, dom blir lixom inte roliga att umgås med som en del kan bli...och dom verkar inte fatta att man inte vill vara hos dom med sin 3 åring.
dom har fått flera chanser och nu känner jag att det räcker. oroar mig för julafton då vi sagt att vi ska vara där, minm bebis är beräknad att komma däromkring, min syster som jag har bra kontakt med har huvudansvaret för vår son om nåt händer....och det stör mina föräldrar, jag har lixom dåligt samvete fast jag vet att jag inte ska ha det.

dom dricker varje dag, men mer på helgen, mamma ligger tydligen däckad just nu, då min syster precis va där efterjobbet en stund

:(

Jag vet precis hur du har det.
Jag har äntligen insett att jag varken kan göra något åt, eller ska ha dåligt samvete för något som inte är mitt fel.

När jag var gravid fick jag enorm motvilja mot alkoholdoft. Det räckte med att nån druckit en öl för att jag skulle bli spyfärdig och känna raseriet koka.
Till saken hör att jag bor utomlands och alltså inte träffar mina föräldrar ofta.
Så när de kom och hälsade på i två veckor under min gravididet förklarade jag saken och bad att de inte skulle dricka. Det hjälpte ingenting! De var fulla varje dag i två veckors tid och jag var grinfärdig varje kväll.

Nu är sonen född och för nån vecka sen var det dags för Sverigebesök.
Min mamma var bortrest och endast min pappa hemma när vi kom, och det var hos honom vi skulle sova första natten innan vi åkte vidare till makens släkt. Andra veckan skulle vi vara hos mina föräldrar då min mamma även kommit hem.
Jag hade än en gång förklarat läget att NU är det verkligen nolltolerans som gäller. Visst inga problem. Och vad händer? Naturligtvis är pappa skitfull när vi kommer från Arlanda. Jag blev så arg ledsen och besviken som jag aldrig blivit tidigare, men jag bet ihop.
Några dagar senare pratade jag med min mamma och förklarade att från och med nu accepteras inte alkohol, alls, överhuvudtaget. Är någon full så åker vi. Vi kommer inte ens bråka om saken eller nånting, utan vi tar helt enkelt vårt pick och pack och åker tillbaka till makens släkt i så fall.
Båda var spiknyktra hela veckan!!
Jag kunde inte tro mina ögon men så var det. Helt underbart och det blev en jättefin vecka.

Så jag tror att du måste vara hård. Detta var första gången jag på något sätt ställde nåt slags ultimatum, och jag tror att de för första gången förstod allvaret. Att det som gällde var spriten eller barnbarnet.

Oavsett hur det går så måste du inse att det inte är ditt fel och om nåt går åt pipan så är det inte du som orsakat det. De är vuxna människor och de har ett val.
Lycka till! Kramar

Många här berättar att de ställt krav, ingen alkohol, men många blir svikna. När man inte har alkoholproblem ser man det som om i det här fallet föräldrarna VÄLJER alkohol framför familj. Man känner sig oälskad. TÄNK PÅ att alkoholism är en sjukdom, ett missbruk. Man kan inte sluta när barnbarnen kommer bara sådär, abstinensen är för svår, begäret tar över. Att alkoholister inte ser sitt eget beteende är även det en del av sjukdomsbilden, förnekelse. Det finns egentligen bara tre alternativ
1. Bryt kontakten om det tar mer än det ger
2. Försök få personen att inse att de behöver hjälp att sluta via AA eller behandlingshem.
3. Umgås dagtid, i lekparken, dvs i situationer som funkar.

Lycka till!

Anonym (en som vet) skrev 2007-12-15 21:32:58 följande:

Nej, men edt är ändå dåligt samvete man känner, för det är dom världs bäst på.är det typiskt alkoholister?

jag o min syster va till o med på ett AA möte själva för att försöka förstå alkoholister och det har vi sagt till dom att vi va på men ändå....nej jag måste nog lära mig mer om att det är en sjukdom....
det känns bara som om dom skiter i en, fast ändå inte.
skulle vilja att det fanns lite självinsikt i dessa två.

Har precis samma problem med mina föräldar, enda skilnaden är att de "bara" dricker på helgen. Det är så skitjobbigt att veta att de är redlösa ute på stans utestälen varje helg. Vi bor i en liten stad där dessutom min man är polis, så det känns som om alla vet att det är mina föräldrar. De var unga när de fick mig och jag trodde i början att det tog igen förlorad ungdom, men det har pågått i 4 år nu. Tror mamma(som är värst)Har varit hemma 1 helg på 4 år. Jag var dessutom ensamstående en period i början, och det hände att jag då å då behövde lite hjälp med barnvakt till min son, men en helg var/är bara att glömma.
Min fasa är om jag skulle behöva åka å föda barn(väntar nr 2 i april) en helg. vem tar då stora sonen? Man vill verkligen hjälpa dem att förstå att de har problem, men jag har verkligen inte lyckats nå fram.

Det hade varit klart lättare att inte ha barn :( jag vill att dom ska vara en del av våra liv, för dom är världens bästa på dagtid, på sina jobb och när man träffar dom när dom inte kan dricka, och dom är bra med sonen....
usch jälva trassel. jag hatar alkohol!

samma: Jag menar inte att man ska dalta men att vara hård med en alkoholist innebär att säga upp kontakten eller bara träffas i situationer där man vet att de håller sig nyktra. Det är det som är att vara hård. Att ställa hårt mot hårt och t.ex. säga att man ska fira jul ihop som en vanlig familj och att de ska ge nykterhetslöfte en dag är att hoppas och antagligen bli besviken....igen....Att ge ultimatum och själv verkligen hoppas för att bli besviken är så jäkla destruktivt. Och om barn finns med vill man ju inte att de ska uppleva dessa besvikelser. Man ska ALDRIG ha dåligt samvete för att man inte kan umgås normalt med alkoholister! Hur ska det gå till? Man måste ha tydliga ramar så att man VET att de klarar situationen. Annars resulterar det i besvikelse för barn, barnbarn m.m. Vill de ha normalt umgänge med storhelger (alkoholistens värsta tid), söndagsmiddag etc måste de ta tag i problemet. Som anhörig kan man skrika, gråta, be men det hjälper inte. Man måste vilja ha hjälp för att kunna bli hjälpt.
Någon som fattar vad jag menar?

Ställ ultimatum, om de är onyktra får de inte träffa sonen och fortsätt göra som ni gjorde är de onyktra när ni kommer dit så åk direkt hem och säg till dem varför då också. Vet att det är svårt då jag själv har svärföräldrar som har problem med alkohol...men jag tycker att ni ska vara benhårda och inte ge er.

Anonym (en som vet) skrev 2007-12-15 23:24:43 följande:

Anonym (en som vet) skrev 2007-12-15 21:32:58 följande:

Du kan aldrig ändra dem. Börja gå på ACOA-möten, det kommer förändra ditt liv...