min sambo är så pedant!
Jag måste bara få skriva av mig, är så himla trött på att trippa på tå här hemma och plocka med grejer som inte spelar någon roll, bra för att min sambo är SÅ PEDANT!
När jag flyttade in i hans lägenhet blev jag nästan häpen över vilken otrolig ordning det var överallt, det syntes knappt att det bodde någon där. Själv är jag allt annat än pedant, men försöker verkligen hålla ordning eftersom jag vet att han vill ha det så, och jag hade hoppats att vi kunde mötas "på halva vägen". Men det verkar inte funka..
Jag är hemma om dagarna med våran bebis, och har verkligen fullt upp som det är. Ändå fick jag igår höra att det låg smulor på köksgolvet efter att jag varit där och han tyckte att "i måste börja hjälpas åt här hemma snart". Jag tycker det känns så himla orättvist, jag tvättar, diskar, plockar och fixar med saker, så fort jag får en ledig stund över (ofta med saker bara för att jag vet att han vill ha det så) Ändå duger det ALDRIG i förhållande till hur han vill att det ska vara, på sitt sätt.
Lägger jag in tvätt i maskinen, är han där och talar om hur jag ska lägga in lakanen annars blir de inte rena.
Lagar jag mat är han där och talar om hur biffarna ska ligga i pannan.
Bäddar jag sängen är han där och talar om hur jag ska sträcka lakanet.
Står jag hela eftermiddagen och gör sushi tills han kommer hem, är det första han säger att jag måste lära mig stänga kylen efter mig. (den är skitdålig och går knappt att stänga och går upp av sig själv). Det känns bara så himla otacksamt, borde vi inte kunna mötas på halva vägen? Eller måste jag anpassa mig efter hans pedanta betende?! Ibland känner jag mig bar ovälkommen i "hans" lägenhet, speciellt när han säger "du vet väl hur jag hade det här innan du kom?".
Jag är inte särsklit ordningsam av mig, men jag gör inget annat hela dagarna än att fixa med grejer som för mig är totalt oviktiga, bara för hans skull. Jag tycker inte han sanstränger sig för att anpassa sig som jag gör..
Igår när vi pratade om det här, gav han exempel på saker han tycker att jag borde skärpa mig på, sånt han stör sig på. Tex att det hade legat ett tomt, öppnat kuvert på hallbordet hela dagen, och att jag inte hade tagit bort det. "Hade jag bott själv här hade jag blivit VANSINNIG om det låg kvar när jag kom hem!". Eller att jag lägger amningsinläggen på nattduksborden, när jag ammar, och ibland glömmer dem där. Han tycker jag "tar över" när jag lägger min rakhyvel på den hyllan där hans rakhyvel ligger, bara för att ha lika saker på samma stället, vilket jag trodde att han skulle gilla.
Det är så jävla mycket (enligt mig) petitesser som han blir "stressad" av, som han säger. På något vis känns det som att jag måste anpassa mig efter hur han vill ha det eftersom jag flyttade in hos honom, och är i hans "revir". Men samtidigt tycker jag att han borde kunna anstränga sig lika mycket som jag, och spänna av sitt otroliga kontrollbehov. i har faktiskt barn tillsammans nu, och tid för sånna skitsaker finns liksom inte. Jag känner mig otroligt psykiskt stressad över att hela tiden hålla uppe i hans tempo, och det ha hänt att jag stått och speed-diskat 5 minuter innan han kommer hem, och fått struntat i våran bebis som gråter och är hungrig bara för att jag vet att han hatar när det ligger disk i diskhon..
Vad tycker ni? Är jag egoistisk som reagerar så här, eller vad ska jag göra för att få honom att förstå? Just nu känns det bara så jäkla tråkigt.. Och jobbigt.. Känner mig som världens jobbigaste tjej som bara kommer och stör honom i "hans" hem.. ):