Utmattningsdepression, stressreakton, allt känns jobbigt nu.

Ja, jag har varit med om precis samma sak. Dessvärre bodde jag vid tillfället inte i Sverige, så det fanns ingenting som hette sjukskrivning, så jag sa upp mig på stående fot.

Nu mår jag bättre, men enligt läkaren kommer jag förmodligen aldrig bli helt frisk igen. Dom hotade med en massa antidepp-piller och annat elände... men det tackade jag nej till. Nu jobbar jag heltid igen, utan att stressa med ett helt annorlunda jobb...

Så det kan vara lösningen... att byta jobb. Det funkade för mig.

Jag är i samma situation. Har varit hemma i snart en månad. Tycker jag mår liite bättre. Jag är medveten om att jag pressat mig alldeles för hårt under en längre tid och inte lyssnat på kroppen. Insåg inte detta förrän jag brutit ihop totalt! För mig känns det som jag är bakfull hela tiden. Samt att hjärnan går på halvfart, kan inte koncentrera mig, dåligt minne.

Tyvärr har jag varit här förut och verkar inte ha lärt mig att bättra mig... Det som jag dock lärt mig är att man kan ta sig upp härifrån- och bli helt normal igen. Jag har blivit mycket hjälpt av antidedpressiv medicin, och ser det inte som ett hot! Tvärtom, mår man mycket bättre och kan fungera normalt med medicin, varför plåga sig utan? Sen måste man givetvis lära sig tänka annorlunda också och hantera stress på ett annat sätt.

Jag är i samma situation som du, och tyvärr är det inte första gången. Man hoppas man ska lära sig från gången innan, men tyvärr verkar det inte så lätt. Jag känner igen mig i det du skriver om att man inte funkar som vanligt, jag är glömsk och tankspridd och många av mina normalt starka sidor, som att vara välorganiserad och skarptänkt är som bortblåsta.
Det man inser är att detta inte är nåt man kan lösa själv, man behöver hjälp iform av terapi och/eller med medicinering. Man behöver stöd av nära och kära, och framförallt måste man acceptera och tillåta sig själv att man är svag och skör för tillfället och inte se det som ett nederlag utan inse att man kommer gå stärkt ur det i slutändan.

Tack för era svar. Jag  har inte varit inloggad här så mycket de senaste dagarna för jag måste smälta allt som har hänt. Det gick så fort på slutet, helt plötsligt satt jag bara på jobbet och grät utan att kunna stoppa. Jag försöker göra som du skriver, Nedstämd, att inte se det som ett nederlag utan något jag kan lära mig av och bli starkare av, men det är svårt just nu. Jag får bra hjälp av företagshälsovården och ska dit efter helgerna. Men det är svårt att låta bli att tänka på allt som hänt mig. Jag skäms för att jag bröt ihop fast jag förstår att det var inget jag kunde hjälpa. Men jag är van att vara stark och stabil och att du sitta och gråta som ett barn en hel dag och inet kunna sluta var skrämmande faktiskt.

Nu ska jag försöka koncentrera mig på att fira jul och glädjas åt min lilla son så får jag ta itu med allt det svåra efter helgerna. Men en sak vet jag, jag vill aldrig mer gå tillbaks till mitt gamla jobb. Aldrig.

Stor kram till alla som också har det jobbigt. HOppas ni får en trevlig jul.

hej .... fick precis som du i våras...bara grät o kunde inte sluta... hade en unerbar chef som direkt han såg mig tog mig åt sidsan o fråga hur jag mådde.... han sa direkt att ja skulle sjskriva mig.... o verkligen vila upp....hade tryck över bröstet so inte mycket tyckte tom att de va jobbigt att gå o hanla.... men man tar sig ur det bara man ger det tid.... men den otroligt snälla f-kassans läkare tyckte inte de va nån anledning för mig at bli beviljad sjukskrivning när man jobbar med barn...suck ja som man orka tjafsa ed dom när man mådde skit.... men kontentan e att man kommer tillbaks..många kramar till dig och bara vila..gör sånt som känns bra