Hur kan man använda barnen som slagträn vid en separation?

Jag var tvungen att ansöka om ensam vårdnad p.g.a. ett ex som är våldsam och hotfull. Jag försökte in i det sista att få umgänget att fungera efter separationen, eftersom våldet och hoten riktades mot mig och inte barnet, men mitt ex använde vårdnaden för att straffa mig genom barnet.
Det blev förstås ohållbart och det bästa för barnet var att vi fick kontaktperson och jag vårdnaden. Jag har hela tiden agerat utifrån barnets bästa och sett till att barnet och pappan har en fungerande kontakt trots allt. Jag har även sett till att barnet träffar pappans släktingar regelbundet eftersom pappan är opålitlig och inte alltid närvarande.
Viktigast av allt så har jag aldrig visat min avsky mot pappan inför barnet. Den mannen har gjort mig så fruktansvärt illa - slagit, hotat, förnedrat mig, stulit/slagit sönder mina saker, trakasserat min familj etc - och ändå kan jag skilja på våra problem och barnets relation till pappan. Jag har aldrig sagt ett ont ord om honom till barnet och uppmanat alla i barnets omgivning att göra likadant.
Självklart kommer jag att förklara för barnet att pappan inte mår bra, (han har en personlighetsstörning som visade sig först när jag blev gravid), men utan förakt. Jag kommer också berätta för barnet att h*n tillkom av kärlek, var planerad och efterlängtad för så var det verkligen.
Inget av mitt agerande handlar om mitt ex. Jag tål honom inte, jag mår dåligt bara av att se honom och har gått i terapi länge för att bearbeta allt han har gjort mot mig. Jag gör allt det här för barnets skull.
Det är därför jag inte kan förstå de föräldrar som VET att den andra föräldern är lämplig, som inte har några allvarliga konflikter mer än prestige och bitterhet och ändå använder barnen för att straffa varandra.
Jag har nu tyvärr fått se detta ur pappans perspektiv. Jag har träffat en man som straffas av sitt ex enbart för att hon är bitter över att han har träffat en ny. Separationen var ett gemensamt beslut, underhåll och umgängesschema fixat men när hon fick veta att det fanns en ny, (det handlade alltså inte om otrohet under relationen), fick han helt plötsligt inte träffa barnen.
Jag kan förstå att hon är sårad och arg men som förälder MÅSTE man kunna sätta sig över sådana känslor och tänka på barnen. Det spelar ingen roll hur förbannad, sårad och arg man än är på sitt ex. Det är bara att bita ihop.
Den här mannen är en bra pappa, engagerad och kärleksfull, så det finns verkligen ingen annan anledning än hennes bitterhet. Jag skulle ge mycket för att ha en sådan pappa till mitt barn så jag fattar verkligen inte. Hur kan man stå ut med att höra barnen fråga efter pappa och ändå inte låta dem träffa honom? Hur kan man vara så fruktansvärt egoistisk?
Ni som är i den situationen, ni som avskyr era ex, tänk er för om ni drar in barnen i konflikten. Det kommer att straffa barnen mycket mer än exet. Ta ett djupt andetag, ring en vän och prata hur mycket skit om exet ni vill men ALDRIG inför barnen. Det skadar deras självbild för alltid.
Otrohet eller andra svek i relationen, vanligt tjafs och prestige är INTE anledningar att ta samhällets resurser i anspråk och ansöka om ensam vårdnad. Lös konflikterna som vuxna människor, t.ex. genom samarbetssamtal, och håll barnen utanför. Om jag med min bakgrund kan, så kan ni.
Jag vill inte lägga mig i deras konflikt så jag skriver av mig lite frustration och ilska här över hur vissa föräldrar beter sig. Jag vet trots allt vad jag skriver om. Det finns absolut inga ursäkter att använda barnen som slagträn.