Hittade "vårt" barnhem på nätet!

Nu ikväll skrev jag in "Ukraina" i google. Via diverse länkar hamnade på en sajt hos en amerikansk kvinna som, liksom vi, adopterat från Ukraina. Nu ägnade hon sig åt en välgörenhetsorganisation som hjälper ukrainska barnhem. På listan över mottagande barnhem hittade jag vår dotters!

Redan när vi var där hade barnhemmet inlett någon sorts samarbete med en amerikansk organisation, men än så länge hade inte mycket hänt. Det enda vi såg var att några volontärer höll på att måla staketet. Men oj, vilken skillnad det var nu! Utsidan av huset såg exakt likadan ut som våren 2004 när vi var där, men inne skulle jag knappt ha känt igen mig. Fräscht, nymålat, ljust. Barnen hade hela och enhetliga sängar. De minsta barnen hade blöjor. De hade nya barnvagnar. Där fanns en helt ny avdelning för rehabilitering (just det här barnhemmet tar bara emot barn med särskilda behov). Där fanns till och med en liten plaskbassäng där rörelsehindrade barn kunde träna. När vi fick vår dotter fick vi veta att barnhemmet inte ens hade vanliga badbaljor. Jag blev riktigt lycklig av att se allt.

Många av de här barnen har verkligen sämsta möjliga förutsättningar. De är inte bara övergivna/föräldralösa. De har dessutom olika typer av handikapp eller sjukdomar. Många av barnen är utvecklingsstörda eller har svåra missbildningar. Just därför känns det så bra att de i alla fall får en någorlunda bra start på sitt småbarnshem. För att vara ett ukrainskt barnhem finns där ovanligt mycket personal. Det finns tid att ta upp barnen i knät och många av barnen ser glada ut på bilderna. Det stämmer med vad vi såg vid våra besök. Det märktes också tydligt på vår dotter att hon var van vid kramar och uppmärksamhet.

Vi fick ett väldigt bra intryck av barnhemmet i samband med vår adoption. Ibland har jag undrat om det verkligen var så bra som vi trodde, eller om vi bara såg det vi ville se. Därför var det skönt att se de här bilderna som visade samma varma atmosfär som jag mindes - fast nu med betydligt högre materiell standard. Jag blev också glad att se att chefsläkaren var kvar. Han var oerhört sympatisk och jag inbillar mig att han är både god och ärlig trots att han verkar i ett av världens mest korrumperade länder.

Det enda sorgliga i sammanhanget är väl att just vår dotters små kompisar från barnhemstiden inte längre får bo kvar där. En och annan har förhoppningsvis fått nya föräldrar, men många hade så stora särskilda behov att de rent krasst aldrig kommer att komma ifråga för adoption. I och med att de nu är över fyra år har de slussats vidare till andra, sannolikt sämre, institutioner.

Jag tänker i alla fall ta kontakt med den amerikanska kvinnan. vi har tidigare funderat på hur vi skulle kunna stödja vår dotters barnhem, men blivit avrådda från att ens försöka. Att som privatperson skicka pengar eller saker till Ukraina är i princip omöjligt. Allt försvinner på vägen. Den här organisationen däremot skickar regelbundet sjukvårdspersonal till specialbarnhemmen och har dessutom kontakter på plats som kan hjälpa till att förmedla det som behövs. Att hjälpen faktiskt kommer fram kunde jag ju se med egna ögon på fotografierna.

Jag vill egentligen inget särskilt med det här inlägget. Bara få dela med mig av glädjen till någon mer än min man. Gissar att ni som själva adopterat/är adopterade/ska adoptera förstår bättre än många andra. Trots att det förstås är jobbigt att se alla sjuka och handikappade barn och veta att de aldrig kommer att få egna familjer så kändes hemsidan jag hittade ändå som lite av en julklapp.