Hur illa kan ett barn bli påverkat, av att man (vi föräldrar) bråkarHon blev ju oroad vid nattningen ikväll, då vi (mamma och pappa)var väldigt hetsiga mot varandra. Hon hade svårt att somna, och sover nu oroligt. Vi har det svårt just nu, och vi blir arga på varandra mer nu också. Man vill ju inte att hon ska må dåligt och få sömnproblem, då vi nu har det besvärligt. Vårt barn är 2 år.
Jag rekommenderar att ni går till familjerådgivning.
Kram och lycka till.
Håller med Morticia. Oftast mindre allvarligt än vad man inbillar sig.
Försök att se era bråk mindre allvarligt. Alla behöver ventilera sig ibland.
Ett barn kan påverkas MYCKET av föräldrar som ständigt grälar. Jag talar av erfarenhet då jag är uppvuxen med föräldrar som jag bara minns som ständigt grälande, snäste åt varandra, bråkade om allt och inget. Hela tiden gick man på tå och väntade på nästa utbrott. Det här har påverkat mig hela livet och gör det än idag, har kort sagt fått mig att må dåligt i många, många år och med facit i hand önskar jag faktiskt att mina föräldrar hade skilt sig i stället för att fortsätta vara tillsammans "för barnens skull". Jag gissar att det här med påverkan är otroligt individuellt också men om man som jag alltid har varit blyg och osäker på mig själv så kan det tyvärr få väldigt negativ inverkan. Håller med Morticia, pröva med familjerådgivning så kanske det blir bättre!
Det viktigaste av allt är att barnet ser att ni blir sams igen. Prata med barnet om det, säg att ni var arga på varann, men att ni tycker om varandra o är sams nu...
Vi har gått hos barnpsykolog av olika skäl o hon har gett oss detta råd.
Om det går, försök att vänta med bråket tills barnet sover.
Påminn varandra om att inte hetsa upp er framför lillan/lillen så gott det går..
Jag och min sambo bråkade jättemycket under vårt barns första år. Sen sökte vi hjälp hos mvc/bvc-kuratorn. Vi blev väldigt mycket hjälpta, och bråkar nästan aldrig längre, utan lever ett normalt lugnt liv. Att få hjälp kan hjälpa jättemycket!
lycka till!
Hej!
Ett barn påverkas (tyvärr) alltid mycket när föräldrarna grälar. Det är nästan ännu värre när de är små och inte förstår orden utan bara hör tonfallet och känner stämningen. Barn är experter på att känna av sinnestämningar och om föräldrarna grälar ofta, kan barnet lära sig att avleda föräldrarna från varandra genom att påkalla uppmärksamheten på sig själv. Allt för att undvika att föräldrarna grälar eftersom det är oerhört jobbigt för ett barn att vara med om.
Som förälder får man försöka bäst man kan att inte gräla inför barnen men det absolut viktigaste är att man blir sams inför barnen. På så sätt lär sig barn att gräl inte är så farliga - bara obehagliga - och att föräldrarna tycker om varandra ändå.
Önskar er all lycka till!
Usch, ett barn påverkas så mycket av att föräldrarna bråkar. Är själv uppväxt i ett sånt hem och det har förändrat mig som erson. Jag har svårt att hantera när nån skämtar med mig trots att jag vet att det är ett skämt och att personen bara vill skoja lite. I mitt hem skojades det aldrig utan det var blodigt allvar alla kommentarer.
Sombarn var jag glad och utåtriktad men förändrades med tiden till att se allt dystert och allvarligt, började själv skrika och gapa för att höras, och jag började isolera mig själv,fick dålig självkänsla. Mådde piss helt enkelt. Önskar idag att jag inte hade behövt ha det så. Det var så jobbigt att jag mådde fysisk illa under ett helt år och jag orkade knappt gå ur sängen för att genomleva helvete på helvete både i skolan (där jag blev mobbad) och där hemma där man visste att det antingen skulle bli ett litet eller stort helvete. Började också missbrukamat för att "fly" undan den hemsks stämningen där hemma. Vilket jag fortsäy´ttningsvis har problemmed idag.
Det är ju inte för sent för er att göra nåt åt detta dock! Ibland hamnar man bara i en ond cirkel. Det kan löna sig att gå till en familjrådgivare och prata ut. Det är duktigt av dig att se problemet och vilja göra nåt åt det. Då har du redan kommit långt.
Håller med, barn påverkas mycket. Har själv vuxit upp med bråk, som ingen egentligen visste om, utåt sett var allt toppen. Blev så orolig, kunde aldrig lägga mig förrän alla andra sov och det var lugnt, ibland turades vi om att vakta min bror och jag. När jag blev äldre började jag plugga på nätterna för att ha en orsak att sitta uppe, för allt började så fort de blev ensamma. Har än idag svårt för diskussioner och höjda röster och skoltiden var svår. Jag skulle nog göra allt som stod i min makt för att mina barn inte skulle behöva vara med om något liknande.