Hur bli kvitt hjärnspöken och detektiver?!

jag kommer följa denna tråd för det kunde varit jag som ställde frågan så som namnet lyder LÄR MIG hantera allt

Ingen?

Nu är vi åtminstone TVÅ som behöver hjälp med detta... ;)

Här är en till som vill göra er sällskap.

jaag kan inte svara er ¨på detta.,mitt ex va oxå otrogen,jag bröt totalt och brutalt,det har gått ca 2,5 år me4n såren av sveket sitter kvar,jag har inga känslor för han kvar alls men att våga/kunna lita på någon ny ....ja det får tiden visa.
Den otroheten va under lång tid.

Det beror väl litegrann kanske på hur killen beter sig nu för tiden?
Hur beter sig era sambos? Gör han något som verkar misstänksamt fortfarande eller är han engagerad i erat förhållande?

I övrigt så handlar allting om tid. Det är bara tiden som kan läka det här. Han har förstört en otroligt viktig grej...man ska kunna lita på sin partner. Nu måste ni bygga upp tilliten igen och det gör man inte utan osäkerhet. Så tyvärr finns det ju inge botemedel för det.
Jag föreslår att ni går till en psykolog och pratar ut, det brukar lätta bördan väldigt mycket! Men det går som sagt inte att ta bort osäkerheten helt utan att "muren av tillit" är uppbyggd igen.

Jag har varit med om att min sambo var otrogen under sin pappaledighet med en annan mamma.
Det tog hårt på mig och det tog runt 1 år innan vi hittade tillbaka till varandra, och att jag kunde komma vidare i vår relation.
Jag visste inte vad jag skulle göra och jag var bara allmänt spittrad vad jag skulle göra.
Dessa hjärnspöken bleknar ju längre tiden går kan jag lova, det var jättejobbit, och denna misstänksamhet var ju helt galen.
Men på nått konstigt sätt så kom jag liksom bara över det.

Min sambo och jag har det jättebra idag och vi har kommit över detta tillsammmans.
Men jag berättade för min sambo efter detta att det är bara han som kan få mig att känna mig trygg och han fick visa för mig att han var värld en andra chans och mitt förtroende igen.

Vi pratde om det som hänt också och när jag blev misstänksam så berättade jag det helt öppet och han förstod.

Men en sak är viktig man måste prata med varandra annars kommer misstankarna och hjärnspökena aldrig gå över.

Det tar tid men det går tro mig.

jag undrar jag med...
Dessutom samarbetar inte min man utan ibland känns det fan som han motarbetar
han har ingen förståelse alls till att jag har tappat massa självkänsla o förtroende...

Anonym (oxå) skrev 2007-12-31 14:22:45 följande:

Det hade kunnat varit jag som skrev ovanstående. Min man verkar inte förstå att nu är det extra viktigt med övertygelse!

jag var med om samma sak, min kile var otrogen och vi bröt.vi har blivit tillsamans igen men jag har svårt att riktigt glömma eller gå vidare.han har fortfarande kontakt med ganska många av tjejerna han hade en flört med. Sms,dom ringer,messenger osv.han kan inte förklara varför han vill ha dom i sitt liv fortfarande men han älskar mig..säger han hela tiden.vi ska ha barn och jag undrar om det kanske är därför han är med mig och inte för att han verkligen älskar mig..utan vill göra det enda rätt kanske...tilliten är borta, är det nån som har nått råd att ge?..hur får jag tilliten till honom tillbaka....

Beverly

Min kille har visat på alla tänkbara sätt att det är mig han vill vara med. Det var aldrig någon osäkerhet om ifall han ville ha mig eller den andra tjejen. Han bekräftar mig konstant, gör saker för mig och får mig att känna mig otroligt älskad. Jag tvivlar aldrig på att han älskar mig.

Vi har även pratat med en psykolog - var och en för sig, samt gemensamt, och det har varit jättebra. Min kille gick in i en djup kris när allt uppdagades och ville verkligen gå till botten med sitt beteende.

När vi, efter nästan ett halvår isär, beslutade oss för att försöka igen, började han med att sätta sig ner med mina vänner och min familj för att prata om hur han kände för mig, "be om ursäkt", samt försöka svara på deras frågor. Han har hela tiden stått för vad han har gjort.

Så...jag får nog säga att han har gjort allt han har kunnat. Men jag lyckas ändå inte bli kvitt misstänksamheten. Mobiltelefonen är ett ständigt ämne för diskussion. Om jag inte kan se hans telefon, se att den är påslagen, inte på ljudlös, etc, så tror jag att något skumt är i görningen. Otroligt jobbigt. :(

Anonym (nr 6). Tack, skönt att höra att det faktiskt går att bli kvitt hjärnspökena. Du vet antagligen precis hur påfrestande och urholkande den här förbannade misstänksamheten är... man blir hindrad att koppla av, njuta av allt som faktiskt är bra och att vara lycklig. Hoppas verkligen att även jag kan bli kvitt den.

Anonym (L) skrev 2007-12-31 15:47:12 följande:

Men varför är det så svårt att förstå?? Jag vet att hans egen identitet alltid har varit extremt viktig för honom men samtidigt svek han mitt förtroende så varför kan han inte bara lägga det åt sidan ett tag tills jag känner mig stark nog att våga tro igen jag förklarar o förklarar och han känner bara att han kommer alltid få äte upp sitt misstag.
Men varför kan han inte ens ge mig lite tid.. Varför, varför o åter varför??

Ja, jag tror nog att komma över och gå vidare efter en otrohet är bland det svåraste jag har varit med om faktiskt. Nu är det snart 1 år sedan det hände och allt är fortfarande inte läkt, det kam jag inte säga. Men vi jobbar på det så gott vi kan, ibland har man sämre perioder och ibland bättre.

De första 5 månaderna efter att det hände separerade vi dock, han sa att han inte ville leva tillsammans med mig längre (jag var gravid i vecka 26 när jag fick reda på det och hade redan ett barn på 16 månader)och hade ett förhållande med tjejen som han var otrogen med. Det var först i somras som vi bestämde oss för att försöka igen. Jag mådde otroligt dåligt och han mådde nog inte speciellt mycket bättre han.

Som jag sa är det inte alltid så speciellt enkelt, tjejen och han jobbar nämligen på samma ställe och det var där den mesta otroheten skedde. Han kommer dock att sluta där ganska snart och det känns faktiskt skönt. Även om jag har byggt upp min tillit (inte till 100 % riktigt än)till maken, så litar jag inte ett dugg på henne. Maken har helt enkelt också fått bevisa att han går att lita på nu. Jag har kollat i hans telefon lite då och då (med tillstånd), och det borde ju inte besvära honom om han inte har något att dölja. Gå in på hans Messenger har jag också fått göra (det var där de hade en del kontakt).

Sedan är jag ganska mycket för att prata och något som faktiskt har hjälpt mig en del är att vi i perioder har pratat ganska mycket om tjejen han var otrogen med. Det har avdramatiserat det hela och gjort det till en "gemensam" sak (om du förstår vad jag menar) och inte hans lilla grej som han kan ta fram och njuta av när det känns lite motigt.

Jag ber om ursäkt för detta extremt långa svar, men jag hoppas att du kanske kan bli lite hjälpt av det i alla fall! Kram

Anonym (svårt)

Oj, vilken fruktansvärd situation du hamnade i! Lider verkligen med dig.

Våra situationer verkar likna varandra en hel del. Det är ca 1½ år sedan det hände (uppdagades) för oss också, vi var också isär i 5 månader (dock MITT beslut), vi har pratat mycket om tjejen och relationen, jag har krävt detaljer om ALLT. Dels för att "plåga" honom, att få honom att inse vad han gjort mot mig, dels för att det inte ska finnas något kvar som jag ska kunna fantisera om. Allt skulle bara fram.

Vi har varit ihop nu igen sedan i februari och jag tvivlar inte på att jag gjorde rätt som tog honom tillbaka. Däremot har jag oerhört svårt att släppa kontrollen och att lära mig leva med att man kan aldrig veta säkert att man inte kommer att bli sviken igen.

Hur gör man det?!

Jag har ett tips som funkar för mig. Min man har aldrig varit otrogen, men jag har ibland svårt med tilliten ändå. Det jag har lärt mig göra är att ALLTID tala om när jag är osäker. Som exemplet ovan: Jag vill kolla hans mobil för att se om den är på ljudlöst. Istället för att göra det så säger jag: "Nu är jag nära att kolla din telefon för jag är rädd att något skumt är på gång. Det har inte med dig att göra utan beror bara på min osäkerhet." På så vis så uttalar jag alltid för mig själv när någonting är jobbigt, och säger till mig skälv att det är ok. Och min man får veta att jag är osäker för stunden och han kan då ta ställning istället för tat bara sitta passiv och inte veta vad som är på gång. Ibland blir han sur men oftast så pratar vi om det och sen känns det bättre.
Detta kräver ju dock en hel del ömsesidig tillit (ironiskt nog).

Jaget, bra tips! Bra att du/ni har hittat ett sätt som fungerar för er båda. Hur ofta känner du behov av att kolla mobil etc?

Grejen är att det här har blivit ett så känsligt ämne för oss och vi är båda väldigt trötta på det. Jag blir ju helt utmattad av att ständigt försöka ha koll och han är trött på att känna sig bevakad. Så helst av allt vill jag slippa prata mer om det med honom. Vill bli kvitt behovet att kontrollera, inte söka mer förståelse från honom.

En anledning til latt jag ofta blir uppmärksam är att jag har järnkoll på min telefon (och alla mina övriga grejer! ;) ), så jag vet alltid var telefonen är, om det är på slagen, på ljudlös, etc. Han har den ibland på ljudlös, eller kvar i jackfickan eller liknande. För mig blir det en signal om att han försöker dölja något, medan det för honom (säger han) handlar om att han inte alltid har sån koll på sina prylar.

Det är inte så ofta längre eftersom det aldrig funnits anledning till att bli misstänskam egentligen. Men som du själv skriver så blir man ju trött även om man INTE pratar om det. Då kanske det är lika bra att prata om det och kanske få det under kontroll istället för att fortsätta i samma spår som tydligen inte funkar... Som dr Phil skulle säga: "How´s that working for you?"

Jaget

Ha ha, säga vad man vill om Dr Phil, men den där kommentaren är faktiskt GRYM! det ligger så mycket i den tanken... Jag märker ju att det inte funkar särskilt bra för mig - det här med att söka evig kontroll - så jag borde helt klart hitta ett annat sätt.

Undrar vad Phil skulle ge mig för fåd? ;o)

För det första så tycker jag att din man får finna sig i att känna sig bevakad. Det är hans otrohet som orsakat det och då får han stå sitt kast och bekräfta dig ända tills den dag du blivit säker nog. Han ska inte gnälla för det är han som gjort fel.

Sedan kan jag förstå att du vill bli av med osäkerheten för den är ju jobbig för dig själv framförallt.
Man kan aldrig få en garanti. Du kan inte kontrollera honom dygnets alla timmar och du kan inte förebygga att han är otrogen igen, det är bara han själv som kan välja över sina handlingar. Vill han vara otrogen igen så kommer det att ske oavsett om du försöker ha järnkoll på hans mobil, messenger, arbetstider eller vad det nu är.
Den enda som lider av din oro är egentligen du själv. (Visst, han kanske tycker det är jobbigt också men det är ändå du som far mest illa av det.) Ska den där tjejen fortsätta få dig att må dåligt? Det är hon inte värd. Han valde ju dig.
Skulle det någon gång i framtiden gå åt skogen igen så får du ta "den dagen den sorgen", det hjälper inte att oroa sig nu.

Kan säga att min man (som aldrig varit otrogen) aldrig har koll på sin mobil, den ligger ofta glömd i bilen eller i jackan... tror det är ganska typiskt män. :)

Jag behöver bli av med att de HAR hänt. Inte att de ska hända igen. Eller jo den oron finns väll också där i bakgruden.
Men den e inte lika stark som mitt ständiga malande om de som hänt.

de hände i februari förra året runt alla hjärtansdag.
Han jobbade på annan ort. På alla hjärtansdg fick jag en FET bukett blommor. Veckan efter får jag en hund och en digitalkamera. Alla dom här sakerna påminner mig.
I dag skulle jag lämna kameran på lagning och de sved när jag blev påmind om varför jag fick kameran. Eller jag antar att de va därför jag fick den, för att döva hans samvete.
hunden har jag inte kvar då vi inte trivdes ihop, men han hade juh också varit en ständig påminnelse om de som hänt om jag haft henne kvar. Att jag vetat att jag fick henne för hans ångest.
Blommorna som va torra och fina efter några månader kastade jag. dom fina fotona jag tagit på blommorna kastade jag. kortet jag fick till blommorna där han tackade för en trevlig helg (som vi hade innan alla hjärtans dag) de kastade jag.

jag kan inte titta på foto från tiden efter hans otrohet utan att de gör ont. de känns som hela den tiden från han va otrogen tills jag fick veta är en lögn (6 månader) Alla mysiga saker vi gjorde ihop känns falska.

Han har bett om ursäkt och han visar att han är lessen.
Jag tar inte hans ursäkt, men jag vill gå vidare och jag vill förlåta. Men jag har så vansinnigt ont. Jag fattar inte hur de kan göra så jävla ont. Jag gråter varje dag för detta. Han va inte bara otrogen han ljög om de i 6 månader och han gjorde mig gravid planerat under denna tiden.
Nu har vårt barn kommit och min sambo är underbar mot mig och vårt barn. Jag ville göra abort när jag fick veta. Va i vecka 16 ca när jag fick veta. Är glad nu att jag inte jgorde de.
Skulle inte vilja vara utan detta underbara barn.

Nä jag måste som sagt lära mig att släppa och gå vidare.
Jag älskar honom och vill fortsätta och vill kunna förlåta.
vill inte dra upp de och kasta de i hans huvud jämt.

hur fan går man till väga då?

Me
Du har så rätt. Visst är det JAG som mår sämst av denna eviga jakt på kontroll. De (korta) perioder som jag lyckas hålla fast vid löftet till mig själv att koppla av, lita på honom och sluta kontrollera, så mår jag SÅ bra. Känner en lättnad i hela kroppen och ett lugn som jag inte känner annars. Så jag vet ju att det skulle gynna både mig och oss om jag kunde släppa taget.

Det märkliga är att nu tex, när han är på afärsresa på andra sidan jorden, känner jag mig inte alls orolig. Funderar inte på om han kan tänkas göra några dumheter där, ha kontakt med andra tjejer eller liknande. Och jag tror att anledningen till det är att det är bortom min kontroll. Jag har inte en chans att kolla det! MEN telefonen KAN jag ju kontrollera, så fort han är hemma!

Så...om jag kan känna mig lugn när han VERKLIGEN egentligen skulle kunna göra vad som helst, borde jag väl kunna lära mig att bli lugn i vardagen?