Deprimerad 2 barns morsa...
Hej!
Behöver skriva av mig lite och hoppas på lite pepp talk från andra som varit i samma sits.
Det är skamligt att "erkänna" att man tycker att det är skitjobbigt att ha två barn, och att man e ledsen å deppig fast man e överlycklig.
Jag har väl "allt" jag behöver , en underbar 3 årig dotter ( som för visso är i en hemsk trotsålder nu å bara skriker å slår sin lillebror som e bara 1 månad), jag har en gullig å härligt galen man som älskar oss alla, en fin familj som bryr sig om oss.Pengar så vi klarar oss väl... bra vänner.
Men jag känner mig så ensam nu. Så ledsen, övergiven.
Mina bägge förlossningar var rätt jobbiga, både dottern å sonen. Sen har jag lite ångest över att dotern nu känner sig avis på lillebror och hon agerar ut över både honom och oss. Men hon kan också vara helt underbar och är en fin go flicka för övrigt. Jag hinner bara inte med henne nu.
Ammar, ammar å ammar. Sonen nyss hemkommer med mig från sjukhus p.ga RS virus och nu har jag mer att ha koll på, hans hälsa.
Han sover OK på natt men e kinkig på dagen, precis som flickan var i hans ålder.
Jobbigt är liksom bara förnamnet. Och medan mannen kämpar på med tösen har jag honom för " mig själv" 24 /7... hela tiden alltså.
Jag är ung och klok och välutbildad, som om det nu skulle göra saken bättre, men vet själv ju vad som kan vara fel i min skalle. Mest e det ensamheten nu under vintertider, mörkret å det som deppar mig. Jag känner ibland att jag inte borde skaffa barn, att jag är bara värdelös mamma o kan inte ett skit. Å så blir ju mannen orolig när jag talar så såklart.
Uach.... vad ska jag göra?