Jag gillar inte mina föräldrar!

Visste inte riktigt vilken kategori jag skulle välja så det blev såhär.

Jag gillar inte mina föräldrar! Det är inte så att de är jätte hemska, jätte konstiga eller så - jag gillar dem bara inte. Jag skulle aldrig bli vänner med människor som är som mina föräldrar!

Min pappa gillar jag minst - min mamma är egentligen ganska rolig och trevlig om det inte hade varit för att min pappa påverkar henne negativt! De har varit tillsammans länge och pappa har varit otrogen tre gånger mot henne och hon har förlåtit alla gånger och sista gången fick hon besked om att hon fick förändra sig om de skulle ha någon chans så han kunde sluta vara otrogen!? Hur kan en kvinna gå med på att lev i ett sådant förhållande?

Jag är inte alls som mina föräldrar - jag har inte samma värderingar som dom osv. Jag tycker det är viktigt med utbildning - ingen av mina föräldrar har ens gått gymnasiet och har aldrig uppmuntrat mig att läsa så det har jag fått ordna på egen hand. Jobbar heltid, läser på universitetet och är ensamstående mamma!

Mina föräldrar pratar illa om andra människor, deras vänner osv, hela tiden! Jag förstår inte varför de umgås med sina vänner om de är så hemska som de vill få det till? De säger saker som att deras vänner är psykopater, idioter osv. Inga milda ord precis! Min mamma påverkas av min pappa - det är främst min pappa som pratar såhär!

Min pappa ljuger också mycket och hittar på saker. Ibland försöker han skapa intriger mellan mig och min mamma och påstår saker som att jag ska ha sagt att hon är psykopat och bör läggas in på psyket. Jag läser psykologi på universitetet så jag vet ju att det ska mycket till för att bli klassifiserad psykopat och dessutom använder jag mig inte av sådana ord när jag pratar om folk! Men han hittar på så att mamma ska bli ledsen och arg på mig.

Sen när jag tar upp det så vägrar han erkänna att han ljög och säger saker som "Du verkar ha en tendens att komma ihåg saker efter vad som passar dig bäst" osv. Jag blir helt uppgiven.

Jag hälsar nästan aldrig på mina föräldrar längre. Jag har pratat med mamma om det men då blir hon sur och säger att alla får väl ha dåliga dagar? Jo - men varje gång vi träffas?

Min pappa är alltid sur och min mamma försvarar honom jämt. Det är inte alls trevligt.

När vi är där ska mina föräldrar, främst pappa då, alltid börja diskutera massa saker. Med brist av kunnskap säger de, de mest otroliga sakerna! "Det är ingen kris med miljön - såhär har det alltid varit i alla år så det stabiliserar sig automatiskt - vi kan fortsätta leva som vi gör. Man behöver inte källsortera osv". Försöker man komma med lite fakta om att alla behöver hjälpas åt så blir han jätte arg och då är det mitt fel - jag som bara vill bråka!

Detta är bara exempel - det finns så mycket mer och det blir värre och värre hela tiden!

Förr gick det rätt bra, när jag var yngre och gjorde som min pappa sa! Numera gör jag inte det - är inte beroende av honom och han verkar göra allt för att bli kvitt mig men få behålla min mamma!

Så vad gör man? Jag har ju ett barn som älskar sin mormor och morfar men jag känner att jag verkligen inte tycker om dom längre! De är inga fina människor och deras värderingar är jätte dåliga!

Men är det bättre att ha två dåliga föräldrar (en dålig och en som egentligen är bra men som blir mindre bra pga den andra föräldern) än att inte ha några föräldrar alls?

Som sagt - det är inge alkohol/drogmissbruk, ingen misshandel osv. det rör sig om!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-01-10 19:45:55:
Usch jag skäms lite. Jag har inte så mycket kontakt med mina föräldrar längre - jag känner inte att vi har något att prata om! Enda anledning är väl att mitt barn ska få ha kontakt med sin mormor och morfar!

De har varit på semester nu, kom hem idag. Min mamma ringde mig och berättade att allt var väl. Jag brydde mig inte. :( Jag känner verkligen att jag inte har något att säga till henne längre. Så jag bad min son prata med henne och sen när han sa hej då så la jag bara på luren - hon väntade säkert på att jag skulle prata med henne igen för jag sa typ bara ett par ord till henne. Men sonen sa hej då och jag hade inget mer att säga. Jag hörde att hon inte lagt på... sonen gick ju 8 meter för att ge mig telefonen före jag la på..

Fick lite dåligt samvete - mamma blev nog ledsen men hon ringde inte upp igen efteråt. Hon är nog besviken på mig nu. Att jag inte brytt mig om hur de haft de på sin semester (första gången de varit på det dessutom, utomlands alltså). Men jag blir bara irriterad när jag hör dem - jag tycker inte om dom! Jag känner det ut i fingerspetsarna och jag suckade när hon ringde nu och då har de ändå varit borta 2 veckor!

Anonym (Mi)

Äldre 2 Jan 15:10

#1

Nä, tyvärr får man ju inte välja sina föräldrar... Om man fick det skulle då inte jag valt mina iallafall! Tycker inte heller om mina föräldrar, de är så barnsliga och kan inte lyssna på andra för de vet ju bäst. De är separerade och pga att de båda är alkoholister också så träffar jag dem inte mer är högst 1 gång om året. Man behöver ju tack o lov inte umgås med dem nu när man är vuxen!
Tycker iallafall inte du ska hålla barnbarnet ifrån dem, det gynnar ju ingen, men du själv behöver ju inte vara med, man ska inte umgås bara för man är släkt om man bara mår dåligt efter det!

Atamon

Äldre 2 Jan 15:11

#2

I stora delar kunde det varit jag som skrivit ditt inlägg...
Och det är svårt, man vill ju ändå någonstans vara schyst med sina föräldrar men ibland går det bara inte. Du har ju också situationen att ditt barn gillar sina morföräldrar. Jag försökte i det längsta bita ihop men förr eller senare så blir det bråk.
Min mamma dog i våras, och jag har haft enormt dåligt samvete sedan dess. Dels saknar jag henne mycket, och frågar mig ständigt vad som gjorde vår relation dålig. Min pappa och jag har daglig kontakt men relationen är inget bra och vi bråkar ofta. Även hos oss handlar det om att deras värderingar inte stämmer med mina. Och det är det som har varit svårast att förstå för dem och det har blivit många hård ord under åren.
Även hos mig så är det framför allt min pappa som har styrt och ställt och mamma har kuvat sig.
Jag tror inte jag kan säga några kloka ord. Jag skulle önska att min mamma levde, men tror inte att vår relation skulle bli bättre.
Jag brukar få rådet, att inte åka och hälsa på, att man alltid har ett val. Och det håller jag med om. Men samtidigt skulle jag få enormt dåligt samvete om jag inte hälsade på, så det är mitt val. Att hälsa på, få skäll, må dåligt någon dag när jag kommer hem. För att ha dåligt samvete hela tiden för att jag inte skulle bry mig, det skulle jag inte stå ut med. Jag kan tillägga att mina föräldrar är/var ganska gamla och skröppliga också. Så det handlar mycket om att hjälpa till när jag är där - därav det dåliga samvetet om jag inte skulle hälsa på.

Hade det handlar om andra släktingar så hade jag såklart klippt kontakten om jag inte gillade dom. Vilket jag har gjort med flera också. Det blir lite känsligare när det är ens egna föräldrar..

Anonym

Äldre 2 Jan 15:16

#3

Kött och blod i all ära men man är helt enkelt en egen individ som inte behöver tycka om sina föräldrar. Jag tycker inte heller om mina, våra liv är diametralt olika, våra värderingar, smak - kort sagt; de födde och uppfostrade mig. Mer äån så är det inte.

Anonym

Äldre 2 Jan 15:24

#4

Det låter som om de lever lite i sin egen värld och är rätt nöjda med det!

Jag vet av erfarenhet att det kan ta oerhört lång tid att förstå att människor är olika. Även om man på papperet vet att det är så. Så fortsätter man ändå att lägga sina egna önskningar på andra människor. Du tycker att en relation ska vara på vissa sätt och ser inget av det i dina föräldrars relation. Men du är inte där hela tiden så du ser kanske inte de bra stunderna? Du ser inte heller hur deras tankar på livet utan varandra ser ut. Du kan göra dig en bild av hur din mamma skulle kunna blomma och bli mer "sig själv". Men i hennes huvud kanske bilden är en ensam gammal kvinna, samtidigt som hon ser hur hennes livs kärlek lätt kommer hitta någon ny? Frågan är ju om du ska försöka plantera in din bild i hennes huvud, eller om du ska respektera hennes livsval och stötta henne i det?

Anonym (Ensambarn) Trådstartaren

Äldre 2 Jan 16:17

#6

De separerade för 3 månader och hon var en helt annan människa de tre månaderna! Så kröp hon tillbaka för hon ville inte vara ensam - trots att flera män bjudit ut henne på dejt men hon vågade inte tacka ja. Hon var gladare, roliga, mer social och alla sa att hon såg så otroligt bra ut när hon var borta från pappa! Alltså hon såg välmående, lycklig, lugn och glad ut. Hon har varit sjuk i många år och i den korta perioden de var separerade blev mamma nästan helt frisk! Så jag är ganska säker på att hon hade varit en mycket bättre människa utan min pappa.

Min pappa har absolut inte bara dåliga sidor - måste få fram det! Han har hjälpt mig med massor men han låter dig höra i det i en evighet - hur snäll han är och hur otacksam man själv är. Så det blir så att man helst inte vill ha hjälp av honom för får han chansen (han ser alltid till att få det) så kommer han använda det emot enn i framtiden!

Anonym skrev 2008-01-02 15:24:23 följande:

Det låter som om de lever lite i sin egen värld och är rätt nöjda med det!Jag vet av erfarenhet att det kan ta oerhört lång tid att förstå att människor är olika. Även om man på papperet vet att det är så. Så fortsätter man ändå att lägga sina egna önskningar på andra människor. Du tycker att en relation ska vara på vissa sätt och ser inget av det i dina föräldrars relation. Men du är inte där hela tiden så du ser kanske inte de bra stunderna? Du ser inte heller hur deras tankar på livet utan varandra ser ut. Du kan göra dig en bild av hur din mamma skulle kunna blomma och bli mer "sig själv". Men i hennes huvud kanske bilden är en ensam gammal kvinna, samtidigt som hon ser hur hennes livs kärlek lätt kommer hitta någon ny? Frågan är ju om du ska försöka plantera in din bild i hennes huvud, eller om du ska respektera hennes livsval och stötta henne i det?

Anonym (Ensambarn) Trådstartaren

Äldre 10 Jan 19:47

#7

Jo det är ju lite känsligare när det är sina egna föräldrar.

Jag får dåligt samvete för att jag inte bryr mig om dom men när jag försöker känner jag mig illa till mods!

Atamon skrev 2008-01-02 15:11:51 följande:

I stora delar kunde det varit jag som skrivit ditt inlägg... Och det är svårt, man vill ju ändå någonstans vara schyst med sina föräldrar men ibland går det bara inte. Du har ju också situationen att ditt barn gillar sina morföräldrar. Jag försökte i det längsta bita ihop men förr eller senare så blir det bråk.Min mamma dog i våras, och jag har haft enormt dåligt samvete sedan dess. Dels saknar jag henne mycket, och frågar mig ständigt vad som gjorde vår relation dålig. Min pappa och jag har daglig kontakt men relationen är inget bra och vi bråkar ofta. Även hos oss handlar det om att deras värderingar inte stämmer med mina. Och det är det som har varit svårast att förstå för dem och det har blivit många hård ord under åren.Även hos mig så är det framför allt min pappa som har styrt och ställt och mamma har kuvat sig. Jag tror inte jag kan säga några kloka ord. Jag skulle önska att min mamma levde, men tror inte att vår relation skulle bli bättre. Jag brukar få rådet, att inte åka och hälsa på, att man alltid har ett val. Och det håller jag med om. Men samtidigt skulle jag få enormt dåligt samvete om jag inte hälsade på, så det är mitt val. Att hälsa på, få skäll, må dåligt någon dag när jag kommer hem. För att ha dåligt samvete hela tiden för att jag inte skulle bry mig, det skulle jag inte stå ut med. Jag kan tillägga att mina föräldrar är/var ganska gamla och skröppliga också. Så det handlar mycket om att hjälpa till när jag är där - därav det dåliga samvetet om jag inte skulle hälsa på.Hade det handlar om andra släktingar så hade jag såklart klippt kontakten om jag inte gillade dom. Vilket jag har gjort med flera också. Det blir lite känsligare när det är ens egna föräldrar..

Jag gillar inte mina föräldrar!

INNEHÅLL