Hur fungerar distans för er?

Min pojkvän bor i England. Vi snackar i telefon varje dag. Msn några ggr i veckan. Ibland träffas vi mer, ibland mindre. En månad träffades vi tre ggr (3dgr, 5, dgr, 5dgr). Men nu kommer det gå två månader mellan besöken pga att vi båda har väldigt mkt att göra för tillfället.

När saknaden är som störst så ringer jag honom. Sen försöker jag att sysselsätta mig med olika saker för att få tankarna på annat. Plus att det känns som tiden går snabbare då. 
Hatar distansförhållande. Haft det förut men det funkade inte då. Efter det förhållande sa jag att jag ALDRIG mer skulle ha det så. Men vad gör man när man faller pladask?

En sak jag kan bli riktigt arg på är folks kommentarer; "Men du vet ju inte om han knullar nån annan tjej i england när du inte är där."

Konstigt nog är det bara killar som kläcker ur sig sånt.

Alla som säger att distans kan vara bra kan dra åt helvete.

Har haft distans i 2 omgångar med min kille kvar i sverige på 6 månader. sen var han i väg 6 veckor i holland. shit vad dåligt man mår alltså!

visst är det underbart med skype, msn osv, men ibland undrar jag om det bara är till nytta... sitter man inte framför datorn hela tiden så går tiden mycket snabbare. när man träffas har man inget att berätta för varandra plus att ett brev eller vykort blir i princip meningslöst, trots att man minsann försöker!

sweet n sour skrev 2008-01-03 04:03:13 följande:

i slutändan funkade det bra, vi är tillsammans i dag och har det bra men det betyder ju inte att distansen var något att rekommendera.

Har haft både distansförhållanden och "vanliga". Fördelen med distansen är att man får chansen att ta förhållandet till en annan nivå. Man lär sig att kommunicera bättre och mer, för att man är tvungen. Man lär sig att prata i ord, istället för handlingar, om ni förstår vad jag menar. Ett helt annat "djup" i relationen, som jag inte upplevt i vanliga relationer där man träffas varje dag, myser, äter, glor på tv och har massa sex istället för att prata och lära känna varandra bättre.

Men så är det iaf för mig. Eller så beror det på att jag nu har träffat världens underbaraste man? :) Han bor i Australien, så man kan lugnt säga att det är LÅNGdistansförhållande. Har varit tillsammans i 1 år nu, och det funkar för vi vill verkligen att det ska funka :) Msn videosamtal varje dag, så att vi kan både höra och se varandra, det underlättar mycket.

När saknaden är som störst brukar jag skriva ner alla mina tankar och känslor och skicka det till honom. Ibland får jag svar, att han känner precis likadant och det är en stor tröst. Eller så skickar jag ett sms och får några gulliga ord tillbaka. Eller så tänker jag på alla underbara stunder vi haft tillsammans, och alla fantastiska år tillsammans som vi har framför oss! Och inser att jag skulle göra ALLT för att få behålla honom, jag kommer aldrig ge upp. Han är värd all väntan, saknad och ensamhet just nu. Snart flyttar han ju hit till mig :)

Jag kan inget annat än att hålla med!

Jag och min man träffades när vi bada bodde i Sverige. Efter ett par manader akte han hem till österrike och vi hade ett distansförhallande i ett halvar. Det var jättejobbigt, da träffades vi heller inte sa ofta för vi hade inte sa mycket pengar. Men vi skrev sms flera ganger per dag och mail och ringde. Sedan flyttade vi ihop i Frankrike. Efter ett ar akte jag till Tyskland och jobbade ett halvar. Det var ännu jobbigare, trots att vi sags oftare. Jag tror att det var jobbigare just för att vi sags ofta, för ett par dagar innan vi skulle ses började jag längta och sedan var det jättejobbigt just efter vi lämnade varandra. När vi sags mindre ofta vande man sig ju tyvärr lite vid det och det var mindre jobbigt. Men samtidigt sa vill man ju ses ofta!

För mig gick det ända bra med distansförhallandet just för att vi bada tva hade som mal att bo tillsammans. Men vi har aldrig sett distans som en anledning att i förtid göra slut, som jag hör vissa gör. "det kommer ju ända aldrig att fungera". Jag tror att ett förhallande fungerar om man verkligen vill att det ska göra det.

Jag har lite av ett distansförhållande, min man jobbar utomlands och är bara hemma på helgerna. Det är inte optimalt, det kan man verkligen inte säga, men vi får det att funka. Ibland kan han jobba någon dag hemifrån och då är han bara borta tre kvällar per vecka. Man missar lite av det vardagliga, de där sakerna man i vanliga fall pratar om vid middagsbordet. Men det som är jobbigast är inte att jag inte får träffa honom utan att vi har en liten dotter som inte får träffa honom varje dag.

sweet n sour skrev 2008-01-09 16:00:10 följande:

Jag och min kille har varit tillsammans i över tre år nu.
Dom första två åren så var det 12-13 mil ifrån oss. Vi sågs ju varje helg. Alla ledigheter vi hade osv.
Men visst kan det bli jobbigt ibland. När saknaden kommer och man vill bara kramas och mysa, det är då det känns så låååångt mellan varandra. När saknaden var som störst då brukade jag oftast tänka på när jag fick träffa honom igen och hur kul vi skulle ha när vi sågs. =O) Det funkade väldigt bra vårt distansförhållande =)

När jag och min kille hade varit tillsammans i ungefär 5 år så flyttade vi äntligen ihop. Efter bara några månader kom han in på sin dröm utbildning till brandman. Problemet var att utbildningen varade i 2 år och låg ca 20 mil ifrån vår hemstad. Detta innebar att vi bara kan ses på helger och lov. Många i bekantskapskretsen spekulerade om att det skulle bli mkt svårt för oss då vi alltid varit ett par som träffats varje dag och knappt sovit ifrån varandra en natt sen vi blev tillsammans. Vi funderade mkt fram och tillbaka, men i slutändan så resonerade jag att man som partner är till för att stötta varandra till att uppnå sina mål och drömmar inte stå i vägen. Vi bestämde att vårat förhållande SKA fungera och tillsammans så skulle vi se till att det funkade. Det har varit väldigt jobbigt i perioder men genom att vara lyhörd och visa mycket respekt för varandra har vi lyckats fått det att fungera. För mig underlättade det att jag visste att utbildningen var 2 år lång och att man såg ett slut. Vi gifte oss i Juli -07 och om Ca 10 dagar är han färdig! Jag tror att det har stärkt vår relation och stärkt oss som människor. Men jag kan inte ljuga när jag skriver att jag är otroligt glad att det snart är över!!!

gulligt

Det är jobbigt med ett distansförhållande tycker jag. Men det går att få det att fungera. Tyvärr är tågbiljetter dyra och vi försöker boka så tidigt som möjligt, men det ska ju klaffa med jobb också.

Nu är det mindre än två månader till jag ska flytta ner till hjärtat och som jag längtar.

Jag skriver en del gulliga lappar och lämnar kvar när jag åker hem som han kan läsa och vi hörs mycket på telefon. Det är viktigt för mig att prata om hur dagen har varit, även om det inte har hänt något speciellt.

Intressant å läsa andras åsikter..Min kille pluggar vanligtvis 58 mil ifrån mig..men har varit hemma i Sthlm med mig i flera månader nu för att praktisera här. I mars åker han igen och kommer va borta länge...Jag vet att vi klarar distansen..Men dem första dagarna utan honom är såå tuffa !! När han e klar med sin utbildning har vi klarat av 2 år med perioder utan varann..å då kan vi verkligen känna oss säkra på varandras känslor..Det visar ju bara hur stark vår kärleken är. Jag tycker även att förhållandet blir mkt mer spännande med distans förhållande..Det är min åsikt !

Nu är det väldigt jobbigt... Jag vill prata mer i tfn, han är nöjd som det är, vi ska prata om det i morgon när jag åker dit. Han är så nöjd hela tiden, varför kan inte jag vara det också?