Göra slut med en person som har borderline

Du sätter dig ner med henne, det finns ingen perfekt tid att prata om det, mer eller mindre bra tillfällen (familjesammankoster är inte ett bra tillfälle, hemma själv är bättre osv). Du säger som det är, du vill göra slut och du vill inte ha något mer med det att göra. Kommer hon och ber och bönar MÅSTE du själv stå på dig. Tror det inte spelar någon roll hur man säger, snällt, elakt, de kommer och bönar om det verkligen vill ha tillbaka en.

Lycka till.

Precis så har jag gjort tidigare, och så fort jag ska säga nåt eller prata har hon aldrig tid, ork eller lust. Såklart är det en el av hennes flyktbeteende gissar jag.

Fast säger jag att jag vill göra slut så måste jag säga i såna fall att jag älskar inte henne och inte vill ha nåt med henne att göra, och det kommer aldrig tro på eller vilja ta åt sig. Hon kommer förneka det och säga att jag bara säger så, fast inte menar det. Att jag har nån kris just nu som säger så, fast jag menar att jag länge tänkt på det och känner att det kommer inte fungera. Och att rationellt sett så måste vi gå vidare, även hur jobbigt det än är. Men att uppbrott gör ont, men man kommer ifrån den känslan till slut. Men det vill hon inte lyssna på, så hur ska jag göra för att få henne att förstå både min uppfattning och för sin egen del.

Ok, ska tänka på det där med böna och be. Och jag SKA verkligen stå på mig. För det känner jag igen om hur hon gör och säger allt för att jag inte ska gå, fast hon själv borde inse verkligheten att det inte kommer funka i längden som det och varit och kommer fortsätta vara.

Ok.

Har du egen erfarenhet av detta?

Krasst sett låter du "för snäll".

Var tydlig med vad du vill= göra slut, ert förhållande är över, punkt och slut.

Försvara inte! När hon säger att du är i en kris, hon ska ändra sig, allt ska bli bra och allt möjligt så gå inte in i diskussionen. Möjligen kan du bekräfta med att "jag hör vad du säger, det spelar ingen roll, men jag känner så här och nu är vårt förhållande över".

Jag tror inte att du kan få henne förstå din uppfattning på en gång. Hon behöver tid att smälta informationen och då är det bortkastad tid + att hon "snärjer in" dig i en massa meningslösa diskussioner.

Om det vore jag så skulle jag efter att jag tydligt och klart talat om att allt är över, plocka ihop några kläder och flytta in till en kompis tills jag fått något eget boende (om boendet är ditt skulle jag kräva att hon flyttar före ett visst datum ex. 1 feb). Allt för att vara klar och tydlig så hon fattar.

För snäll är jag helt klart :), det kan jag inte neka till. Men ingen mes eller så, men tolerant och tror det bästa om folk och att alla har rätt till en andra chans.

Har försökt vara ttydlig, undvikit diskussion för att inte ge henne möjlighet att få en öppning.

Sagt att jag har ingen kris utan att jag tänkt igenom det rationellt och inte emotionellt.

Avsluta det tvärt och där har jag fattat att jag måste göra, och nu när jag läser det du skrivit inser jag att jag är den som måste säga blankt nej till nån fortsättning. Oavsett vad som sägs eller ageras från hennes sida.

Har försökt lämna henne 4ggr, varav en gång så försökte hon ta livet av sig. Nu känner jag att skulle hon göra nåt sånt nu så skulle jag faktiskt inte bry mig, så långt har det gått.
Detta då jag insett att jag kan inte krypa ut i minfältet för att rädda henne, hon måste själv, eller med min eller nån annans hjälp från distans hitta vägen ut själv, för annars finns det en risk att vi båda går under på kuppen. Hon vill såklart att jag ska ligga bredvid henne i minfältet och att vi båda ska gå under, och att jag ska hjälpa henne komma ur därifrån med henne på ryggen.....typ :)

Det är rätt, stå på dig!

Du har också rätt i att det är INTE ditt ansvar att rädda henne från minfältet hon hamnar i när hon inser att ert förhållande är slut. Hon får prata med sina kompisar, syskon, föräldar, kurator eller vad som helst - men hon ska inte belasta dig.

Efter "hej då, nu går jag" så har du inget som helst ansvar för henne mer. Hon är en vuxen människa som måste börja ta eget ansvar.

Lycka till!

Borderline-personer har väldigt svårt för seperationer, då därför kommer det vara extra svårt för din sambo...

Men jag håller med föregående "skrivare" att vara konkret är det som gäller, NEJ är NEJ!!!

Ditt liv är för kort att leva ihop med en kvinna som du inte älskar, du förtjänar att hitta kärleken i någon som du kan älska tillbaks...

Att hon försöker ta självmord för att du vill leva ditt egna liv är jättejobbigt, men du får inte ta på dig ansvaret, vad hon gör med sig själv, är hennes val.
Och inget som du ska behöva lida för (du kan inte stanna hos henne och förstöra ditt liv bara för att hon KANSKE kommer att skada sig själv).

Bestämm dig ända ut i fingerspetsarna, och om du behöver, skriv upp ditt beslut på en lapp som du kan läsa när du vacklar i känslorna, för det är tufft för dig också att lämna en partner.

Lycka till...

Det är alltså inte fel att stå på sig, jag kan tycka att det är taskigt och känslokallt att ignorera nåns önskan och känslor. Men har efter jag läst ditt råd insett att jag är nog fan inte så dum och realistisk ändå :). Hennes kompisar, syskon och föräldrar är lika instabila och icke insiktsfulla som hon. Hennes kompisar kan inte binda sig känslomässigt, män är svin. Hennes syskon har samma problematik, hennes pappa är frånvarande och en mamma som saknar känslor och insikt och egen möjlighet att hjälpa barnen att bli känslomässigt stabila och i kontakt med deras känslor då hon själv saknar den förmågan.
Det är bara göra det(slut) snabbt, utan möjlighet till eftertanke eller ånger för oss båda gissar jag. Hon är absolut en vuxen människa,  men inte rent praktiskt trots hennes  födelsedata. Och nu pratar inte jag skit om henne, utan försöker bara förklara hur läget är och ligger till. För det är en sak jag känt, att ibland har det varit som att vara tillsammans med en tonåring med allt hormonspritter och impulser som inte kan kontrolleras, och där det är "bästisar" hit ena stunden, och "cp'n" dit andra stunden.Kommer köra på det att ett nej ÄR ett nej. Så tänker jag med, mitt liv lever jag bara en gång.

Ska ta mig en tankeställare hur jag ska agera praktiskt och känslomässigt för att kunna lämna henne en gång för alla.

Om hennes kompisar och släkt är lika instabila kommer hon helt klart att prata med dem. De kommer var övertygade om vilken sk*tstövel du är som gör slut, men det hör till hennes sorgeprocess (sorgen över förhållandet som tog slut). Bry dig inte.

Tycker du gör rätt som funderar ut en plan på hur du ska göra. Mitt bästa tips är fortfarande att se till så att ni inte övernattar i samma lägenhet efter att du talat om att det är över. Då blir det så tydligt för henne att det faktiskt är slut. Ev. möbler/kläder hämtar du (eller hon?) dagtid senare i veckan, se till så du har kompis (bärhjälp) med dig eller om det är hon som ska ut att du har kompis på besök. Var inte ensam med henne, så hon kan dra igång något.

Och när hon sedan ringer på mobilen, så har du ingen skyldighet att svara varje gång. Ok, artigheten kräver att du hör vad hon vill, men om det blir ett evigt ojande över hur dum du är osv då är det bara att lägga på.

shit... jag lider av borderline och jag antar att min sambo känner likadant vissa dagar :/ det är lite läskigt att tänka så..
Men sjukdomen är mycker tuff för ett förhållande och ens partner... det kan jag tänka mig!

Det är som med vilken person som helst som har ett destruktivt beteende, om det är alkisen, narkomanen eller sexmissbrukaren. Som partner hoppas man ju bara på att den man älskar som är destruktiv ska lägga ner och bara säga "jag vill inte längre", och det hoppas man för att man älskar den personen. Jag älskar henne som person, men sjukdomen gör det jobbigt att leva och vara kring henne. Önskar man kunde trycka på en knapp och allt skulle vara borta, men den enda som kan ta beslutet att börja tillfriskna från ett destruktivt beteende är personen själv som befinner sig i det. Ta väl hand om din sambo, och tänk efter före, för när du väl inser att det är försent är det inget du eller din sambo kan eller vill göra.

Hur uppfattar du det från din synvinkel som lever med sjukdomen. Berätta öppet om olika situationer.... om du vill dvs.