Bel: Grattis till toppbetyget på spermaprovet! Roligt att höra.
Också skönt att höra om er som har barn trots endo.
Jag har löjligt ont de två första dagarna, dvs jag går på receptmedicin (Oduris?, har bytt nyligen så minns inte riktigt vad den hette) som man egentligen bara får ta tre av per dygn men jag äter 10 på två dygn... Och lyckas jag inte pricka exakt rätt ögonblick med den första tabletten så är det kört: jag kräks, sover inte en blund, kryper omkring och gråter... Någon gång har jag somnat på toa, eftersom den muskelrörelse man gör när man kissar av någon anledning lättar en aning på smärtan. Till akuten har jag bara åkt en gång, men då trodde jag också att jag skulle dö eller att jag fått ett häftigt missfall.
Innan jag lade om min kost mådde jag dåligt även resten av månaden. Jag var mycket svullen (kläderna jag tagit på mig på morgonen passade inte längre på kvällen), mådde ständigt illa, hade dagliga kramper i magen och i tarmarna, kronisk diarré och så var jag så trött att vardagen tillslut var en enda stor kamp att ta sig igenom. Bara att stiga ur sängen var ibland oöverkomligt, trots att jag sovit tillräckligt. Jag behöver kanske inte säga att sexlivet inte var så himla njutningsfullt
, jag led av en lång rad av irriterande svampinfektioner och urinvägsinfektioner.
Mycket länge gick jag runt och tänkte att alla andra nog hade det precis som jag, att det bara var jag som var en svag människa som inte klarade av livets små motgångar. Och läkarna (även specialister på mage och tarm) hade inget annat att säga än att jag skulle ta mig i kragen och pigga upp mig lite så skulle jag nog se att det blev bättre. Och de som ville hitta en förklaring sade att det hade att göra med mina näringsproblem som spädbarn.
Tillslut, efter en sommar i sängen, tog jag saken i egna händer och lämnade bort allt gluten, alla mjölkprodukter och största delen av sockret. Lite senare fick jag hjälp av en näringsterapeut som handledde mig genom djungeln av näringsämnen. Och nu, fem år senare, mår min mage sgs bra! Det är helt otroligt. Som pimpinellan sa om mensvärken: Är det så här det ska kännas att leva??!!
Och så plötsligt, när vi inte blir med barn, kommer det här med Endometrios fram, och sätter griller i huvudet på mig...
Kan allt detta ha ett sammanhang?
Gällande min migrän, så är den lite tråkig, eftersom den dyker upp när östrogennivån sjunker i kroppen, vilket betyder typ 1-2 dagar efter att mensvärken gått över. Så i praktiken går en knapp vecka varje månad åt till smärta för mig.
Men sjukskriva sig - vaddå? Mensvärk och migrän hör väl till livet när man är kvinna, eller... Jag har funderat på att byta yrke och bli journalist bara för att få folk att få upp ögonen för vilka smärtor många lever med.
En sak är klar, mina kommande döttrar (observera pluralformen) ska ALDRIG gå omkring och tro att de måste stå ut med smärta bara för att de råkat födas till ett kön som lever mitt i ett ekorrhjul av hormoner.
Ojojoj så långt det blev, ursäkta. Det finns annat än sjukdom och smärta också, även i mitt liv... Men nä, jag ska inte be om ursäkt för att jag tar plats.
Kram på er alla!