Hur blir man stabil, lugn och lycklig? Nöjd med sig själv?

Beskriver mig själv först... sen problemet.
Jag är en ung tjej, 21 år. Läser ett av de svårare (tror jag) programmen på universitetet, har kommit nästan halvvägs och trivs jättebra med mitt yrkesval, känner att jag har valt rätt. Jag bor kvar med föräldrarna och är nöjd med det, skulle inte vilja bo själv nu. Min familj är helt underbar, har alltid stöttat mig och vi har en bra relation. Jag har vänner, inte för många, utan precis lagom. Jag har ett extrajobb, absolut inte drömjobbet men jag trivs ändå. Utöver programmet på univeristetet läser jag lite distans-extrakurser vid sidan om, sådant som både intresserar mig och som jag tror att jag kommer ha nytta av senare.

Så vad är problemet? Jag är _aldrig_ nöjd med mig själv. Jag tänker jämt och ständigt på hur jag kan göra mig själv bättre, oftast rör det skolan och framtida jobbet. Är jätterädd för att jag inte kommer att kunna få ett jobb när jag är klar med utbildningen just för att jag ser att det finns så otroligt många som är bättre än mig. Bättre betyg, bättre extrajobb, helt enkelt smartare än mig. Och don't get me wrong, jag _vet_ att hur bra man än är så kommer det alltid att finnas någon bättre. Jag vill absolut inte vara bäst, det handlar inte om det. Jag vill inte ha toppjobben inom min bransch, har inget behov av det. Utan jag vill känna mig nöjd med mig själv! Men det går inte.

T ex bara för i år har jag alltför många saker planerade som jag vill göra för att förbättra mitt cv. T ex läsa utomlands under sommaren, lägga till fler extrakurser, ge inte upp sökandet efter drömjobbet osv. Vid planerandet av dessa inser jag inte att jag inte är Superwoman. Jag klarar inte av allt samtidigt och mår extremt dåligt av det. Det upptäcker jag först senare när jag har 3 extrakurser vid sidan om och blir stressad över att jag inte hinner med alla. Igår kväll t ex tog det 2h för mig att somna, för jag hade så många tankar i huvudet, om allt jag vill/måste hinna göra i år. Vi ska inte ens börja tala om planerna jag har för senare år...

Jag är absolut inte lugn som människa, jag är ständigt i panik. Lycklig är jag inte heller för kraven jag har på mig själv tillåter inte lyckan att komma fram. Jag tänker att när jag gör det här o det här o det där så kommer jag att vara lycklig. Men när jag väl lyckats med detta har jag ju redan kommit på fler idéer vilka jag måste förverkliga så jag har aldrig känt någon riktig lycka tror jag... och jag orkar snart inte mer!!

När det gäller kärleken har jag ju haft flera pojkvänner, tonårsförälskelser o liknande, men jag har inte hittat den där Riktiga kärleken. (ja, jag tror på den..) Och ibland kommer jag på mig själv att tänka..."när jag hittar någon som är rätt för mig kommer jag att bli så lycklig! Alla problem kommer att försvinna, han kommer va allt jag behöver!" Ungefär så... Och jag vet att det inte stämmer. Jag måste bli hel och nöjd med mig själv _innan_ jag drar in en till part i mitt liv. Men hur fan lyckas man med det?

Jag jämför mig ständigt med andra, på både gott o ont. Ibland är det bra, för jag blir inspirerad men ibland är det verkligen det sämsta man kan göra.

Så finns det någon som... kanske varit med om liknande och kommit på hur man ska göra för att känna att...det jag gör är bra, det är tillräckligt. Jag är bra som jag är, jag är LYCKLIG! Jag har allt jag behöver just nu, idag. Hur gör man för att inte stressa upp sig själv över allt?