Någon som oplanerat blivit gravid med tredje barnet?

Jag blev oplanerat gravid med mitt tredje barn. Det är 1 år mellan de första och 1 år och 2 mån mellan 2:an och 3:an. Jag talade om för min man innan jag tog testet är jag gravid så blir det ett tredje barn. Och det blev det, han blev väldigt nervös till en början köpte en ny bil och började kolla på hus.

Vi har haft en relativt enkel resa med våra tre barn, alla har sovit hyfsat bra på nätterna. Det är som jobbigast när det är magsjuka speciellt när det är mer än en som har det. Är det något speciellt du vill veta så fråga så svarar jag om jag kan.

Är inte i samma situation som dig, gör precis vad du själv känner.... måste bara tillägga....

Jag är 18 månader (ganska exakt) yngre än min bror, det har varit en lycka!! Gud vad kul vi har haft och har, vad underbart glad jag är att jag har honom!

Vad bra att få höra att det kan gå bra fastän antalet barn överstiger antalet vuxna i ett hushåll.

Jag vet inte hur jag ska göra... återkommer *avbruten*

Det går bra med 3 barn... Det blir bara härligare med fler.
Jag har i kväll testat positivt oplanderat med barn nr 4. Nu börjar jag få lite panik

oj, nr 4!

Jag vet inte om det är härligare med fler. Vi har haft ganska mycket arbete med våra barn, sjukdomar, allergier, sömnstörningar. Vi tycker själva att vi har extremt fullt upp redan nu, och har jättesvårt att se hur vi skulle hinna ta hand om ett tredje barn.
Jag är mitt i en högskoleutbildning utbildning dessutom, som jag är rädd att inte kunna avsluta den med tre små barn.

Fast ett barn är en gåva och småbarnsåren går fort. KANSKE man klarar det?
Tänker också på vilken glädje för de två yngsta med syskon tätt i ålder - men kanske ensamt och jobbigt för stora syskonet som är fem?? TVÅ småungar som bryr sig allt man gör och tar saker man är rädd om...

ts -kanske samma...

vet inte än om jag är gravid  men jag misstänker att jag är det i v8. minsta är 4månader och älsta 2år. jag vet inte hur vi ska göra om jag nu är det. vill ha fler barn tror jag men inte så här tidigt, tycker det räcker med 2 för tillfället men jag vet inte om jag klarar av att göra en abort, speciellt inte med tanke på att vi antagligen vill ha fler barn så småning om..

Jag har varit ensamstående med 5 barn.De två yngsta var tvillingar. Jag fixade det. Nu väntar jag mitt 7e barn o ska ha närsom...men nu har jag sambo.
Man klarar mer än vad man tror!

Samma här på sätt och vis. Jag hade tänkt att ska vi ha fler så blir det ett "sladdbarn" om några/många år. Kanske detta är min sladdis som hade lite bråttom?
Känns också svårt med abort med tanke på att vi haft svårt att bli gravida med de barn vi redan har. Sista barnet tog över två år och vi fick hjälp att bli gravida. Så har det nu tagit sig "mot alla odds" känns det så fruktansvärt otacksamt med en abort. Skulle också vara jobbigt att tänka "nu skulle h*n varit ett år" eller "de kunde varit tre..". För det vet jag att jag skulle göra. Jag hade missfall för snart 3 år sedan och jag tänker ännu på det med en viss sorg!

Har ni någon hjälp utifrån?
Jag inbillar mig ändå att de som har kanske en farmor till barnen som kan komma hem och leka med dem nån timme här eller där, ändå har lite enklare.. Vi är ju visserligen två föräldrar men vi kan ju inte vara hemma båda två någon längre tid av ekonomiska skäl. När min man jobbar kan han inte heller bara åka hem och det "krisar" pga det yrke han har samt att han ibland arbetar en bit från orten.

Ni skriver att man orkar mer än man tror. Men hur ska man klämma in omsorg och omvårdnad av ett tredje barn när man har fullt upp?? Sedan sover yngsta inte på nätterna ännu, förstår inte hur jag ska orka vara gravid, plugga, jobba, ha småbarn och inte få sova på nätterna.. (Jag är inte föräldraledig något mer). Men det är klart, en ny bebis kommer om kanske 8 månader och då kanske lillan börjat sova bättre.

Hade tänkt plugga klart, jobba och minsta börja dagis i vår. Såg ut som att familjen AB gick mot ljusare tider och nu kanske vi blir kvar i "bebisbunkern" med amma dygnet runt och sova för lite en tid till!?

Känns bara så himla svårt och ensamt, vill inte berätta åt någon. Tur att familjeliv finns!

Oj. Låter precis som jag. Har två barn (två mycket små) och har precis testat plus.
Här är min tråd.... www.familjeliv.se/Forum-4-252/m28566077.html

Jag börjar bli mer och mer säker på att jag är gravid, har beställt test som kommer imorgon hoppas jag. Det är ett  jätte svårt beslut, man ångrar ju inte ett barn när man väl valt att behålla eller iaf när barnet är fött! Men en abort kan man nog ångra rejält, det är det svåraste beslutet jag haft tror jag ...... en människa till i familjen senare i år eller inte. Visst jag är så nöjd med dom barn jag har för tillfället men tänk om man verkligen ångrar sig och att man kommer känna  skuld :/

Hej TS

Jag är väl inte direkt i din situation .. men kanske snart Till skillnad från dig vill vi ha en 3:a. Jag har en dotter sedan tidigare som är 15 år. Sonen är 1,5 år och makens första barn. Vi vill båda två ge honom ett syskon till som är lite mer i samma ålder. Äldsta dottern är ju snart utflugen och hennes roll är mer som en extramamma till sin lillebror.

Avlastning har vi inte heller då bägge våra familjer bor cirka 50 mil ifrån oss. Jag ser det dock inte som något problem då vi redan sitter i den situationen .. en eller två har ingen betydelse då vi redan måste lösa det mesta själva. Vi har dock oerhörd hjälp av 15-åringen som ställer upp och passar och avlastar oss en hel del.

Det är bara du som vet hur du ska göra i denna situationen. Förstår precis hur du känner och om du tror att det blir en påfrestning på din och din mans relation så kanske du ska överväga abort. Å andra sidan tror jag att när barnet väl kommer så blir det så klart en glädje för er båda, även för din man som i nuläget tvekar.

Lycka till hur du än väljer att göra.

När jag var ensam med 3 barn o väntade mina tvillingar så frågade många mig...HUR SKA DU KLARA DET?...med ekonomi...barnomsorg o framförallt få tid med barnen.

JAg vände på det o frågade dom...VAD är det som säger att jag INTE skulle klara det?

Man lägger upp rutiner...o får in dom. Följer dom o allt fungerar.Visst kan det vara jobbigt men det fungerar. Man gör det bästa av den situation man befinner sig o man hottar lösningar som passar!

Här är en till med en liten oplanerad 3:a . Vår lille Casper är 5 månader nu. Visst hade vi panik när grav testet visade + men efter nån vecka eller så så lugnade vi ner oss vid tanken. Nu kan jag inte tänka mig en tillvaro utan vår lille plutt .
  Barnen är så lyckliga över sin bror och pussar och kelar honom hela tiden. Hoppas du kommer fram till ett beslut som blir bra för er allihop. Lycka till......

Hej alla snälla som skriver och delar med sig av sina erfarenheter. Ni är otroliga, och extra kram till dig som blev ensam med fem barn...

Idag känns det som att jag måste göra abort. Min man vill knappt  prata om det här. Jag vet att han inte vill. I dag har han avslöjat att han är osäker på om han ens vill ha mig. Jag är så ledsen. Visst har vi haft det kämpigt men jag trodde att vi var på rätt köl sedan en tid. Och så nu detta. Herregud. Jag förstår inte hur han kan säga det i nuläget när jag är så känslig och varken vet ut eller in. Samtidigt är det ju viktigt att allt kommer fram.

Det här ÄR redan min plutt och innerst inne har jag nog inte trott att jag klarar av en abort. Vi har ju ett större barn och ett mindre, jag har redan tänkt att det blir säkert roligt för barnen och särskilt yngsta med ett sykon till. Såklart det kan bli kaos i början men barn växer ju. Och eftersom vi redan har en liten är vi ju inne i "blöjbytarsvängen" så senast i morse när jag låg och funderade så tänkte jag att vad spelar ett år mer mammaledigt/ett spädbarnsår extra för roll i det långa loppet. Barn växer fort.
Men hjälp. Han kanske tvekar mest på ett barn till för att han tvekar på MIG. Det var inte riktigt vad jag väntat...
Måste nog beställa en tid till gyn iaf. Vet inte riktigt ens hur långt gånget det är men inte så många veckor gissar jag.

F*n rentutsagt vad livet kan vara jobbigt ibland!  Ingen annan än jag kan välja men det känns som att hur jag än väljer blir det fel. Det finns ju inget som säger att det skulle vara bra för vår relation att jag gör en abort för hans/våran skull och sedan kanske jag mår dåligt och "ångrar" mig och anklagar honom för det.. Ännu värre om han ändå kanske lämnar mig, då gjorde jag abort för att rädda relationen och så var det helt förgäves. Å andra sidan kanske inte, eftersom jag inte gärna vill vara gravid och ensamstående, usch vad ledsamt.
Jag vet väl egentligen inte ens hur jag ska orka med ett barn till men kände mig liite styrkt av att läsa att man klarar/orkar mer än man tror...

Anonym (Lisa) skrev 2008-01-08 00:09:17 följande:

Det är väl klart att man fixar allt som läggs på en men det kostar ju lite också. Vill man ha ett tufft eller ett lätt liv?

Åhh vännen du har inte ett lätt val framför dig . Men du tänker helt rätt. Om du nu gör abort och han ändå lämnar dig så har du kanske gjort aborten för hans skull.
 Jag tycker att du ska boka en tid för rådgivning, kanske tom familjeterapi. Om din man fortfarande älskar dig så finns där ju något att bygga på. 
  Min make fick också panik när vi gjort gravtest för Casper men jag lät han vara ett tag och efter någon vecka tog vi och pratade ut om hela situationen. Du är säker på att det inte är paniken som talar för honom???
 Åhh vännen jag hoppas allt löser sig för dig, hoppas du hör av dig om hur allt utvecklar sig.....*Kram*

Jag blev oplanerat gravid med min tredje son.Jag åt ppiller men han blev till ändå.Nu är han en glad och livlig 7åring,jag ångrar hohom inte!,det var nog meningen att få 3barn!

Uppdaterar litegrann här...

Det har krisat några dagar nu.
Jag har nästan bestämt mig för att behålla.
Mannen verkar vilja stanna med oss men jag tror vi behöver någon slags familjerådgivning. Vi har ju haft det tufft redan innan detta besked om en ev trea.

Jag ska ta mod till mig och ringa gyn på måndag. Behöver få veta hur långt gånget det är och det kanske inte heller skadar med ett kuratorsbesök för min egen del.

tack alla som stöttat. Jag hoppas det löser sig för oss.
Och att det inte är två i magen eller nåt sånt som grumlar om det hela ännu mer..

Skönt att höra att ni verkar vara ha hittat en väg för er.
Då kanske man vågar sig på ett liiiitet Grattis till bebisen då .
 Familjerådgivning verkar som ett jättebra val , hoppas
ni får den hjälp ni behöver och att allt löser sig bra för er.
....Lycka till ......//Lisa