Behöver hjälp..! (obs långt)

Det låter som ni skulle behöva ha en utomstående och prata med, bolla ideer med. Familjerätten kanske? Flickan vill ha tydliga regler och vuxna som står enade. Inte en som säger jag och den andra säger nej.

Först måste ni två enas om vad som ska gälla.. Ni måste sätta er ner och PRATA med varann! Verkligen gå igenom saker och ting. Du måste säga hur du känner det.
Är dottern 3,5 år så vet hon hur hon ska manipulera er, det lär hon sig riktigt fort när hon ser att pappa säger en sak och du säger en annan.
Dessutom är hon så stor så hon förstår när man säger åt henne att hennes napp är "postad till tomten" eller nått liknande, tror faktist inte att det är den hon vill ha när hon skriker. Det är nog bara en chans att få bestämma lite..

Att exet snackar skit till dottern är riktigt lågt, det är inte barnet som ska få ta skit för att de har separerat och hon inte kan släppa det. Mitt ex har gjort samma sak mot min kille.. Min dotter kunde komma hem och säga att min kille var dum, äcklig osv. Så frågar man varför? Då svarade hon "Pappa säger det!" Då var hon 2 år och jag frågade henne, men tycker du att han är dum och äcklig!? "Nää!!" Blev svaret då. Hon älskar min kille och de har jättekul tillsammans men hennes pappa förstörde såå otroligt mycket med sitt skitsnack.
Det var inte bara min kille som blev drabbad, när min dotter var tre år så kallade hon mig för hora, för det tycker pappa. Då förklarde jag att hora var en elak tant osv. då säger min dotter "Men mamma, du är ju inte elak, du är ju snäll!"
Så barn förstår otroligt mycket!

Så synd att vissa vuxna inte förstår lika mycket!

Jag tycker att ni ska skaffa någon utomstående att prata med, en på familjerätten eller kanske familjeterapi för dig och din kille och sedan familjerätten med hans ex. Men bara det finns någon utomstående som kan leda in er på rätt spår i eran disskussion om den skulle spåra ur.

Lycka till med allt nu!

Jo, jag tycker att det låter som en bra idé, har pratat med honom om att det kanske skulle vara bra. Men han tror inte att det hjälper. Så han vill inte att vi ska göra det. Jag vet att hans fd ville det precis innan de skiljdes och han ville inte det då heller.

Han har verkligen bestämt sig för att det inte är nån bra idé.

Så jag vet verkligen inte hur jag ska göra då..

Du vet att du kan gå själv och prata med någon på familjerätten. Eller har ni något familjecentrum där du bor?

Tezz72
NEj det visste jag inte.
Jag får ta ch kolla upp det. För det skulle nog kännas riktigt skönt att kunna prata med någon, någon som är bra på (utbildad) att tipsa om hur jag kan göra.
Tack!

Ni behöver verkligen prata med någon om detta. Försök att sätta dig ner och prata med din sambo. Berätta hur du mår och hur du känner det. Förklara att om det ska fungera erat förhållande så måste ni ha samma regler till flickan. Helst ska mamman också försöka ha samma regler så barnen inte kör över ena föräldern.
Men det har jag förstått att det inte kommer att bli så. Jag har själv barn från ett tidigare förhållande och 2 bonusbarn som var 5 och 8 år när vi träffades mina egna var då 3,5,9 år. Det som varit skönt i vårat förhållande är att vi kunnat fara hem till våra fd till sammans när det har varit tex kalas. Detta har vi inte gjort för våran skull utan för våra barn. I dag är våra barn 15-20 år så det är ett antal år sedan och vi träffas än i dag om det är kalas. Nog kan man ibland vara sur på varandra men vi har aldrig låtit det gå ut över barnen. Din sambo måste prata med sin fd angående det som hon säger till dottern. Det är jätte fult att kalla varandra fula ord via barnet. Hoppas det löser sig för dig här där jag bor finns något som heter synk där kan man få komma och prata och de kan även komma hem och prata om man hellre vill vara i hemmiljö. Men tig inte prata ut om allt för annars kommer du att må jätte dåligt.

Varsågod!
Jag ska själv gå på en föräldrautbildning som är via familjecentret!

Har nu de senaste två dagarna pratat och tjafsat med sambon. Det har gråtits och gråtits, men igårkväll (Äntligen!):) fick jag honom att inse att vi måste gå till familjerådgivningen. Han skulle tom ringa dit, eftersom jag jobbade så att jag inte kunde ringa.
Nu hade de tyvärr bara telefontid måndag-torsdag.
Men han har sagt att han ska ringa på måndag, så jag hoppas verkligen att han kommer att göra det.

Håller tummarna för dig att han ringer. Skriv gärna och berätta hur det gick!

han ringde dem idag allafall. Vet inte hur det fungerar på andra ställen.. Men här var det så att man fick säga man vill ha en tid. Sen på torsdagar planerar de in alla besöken och så får man veta tid under fredag eller måndagen. Men att man ska ha varit dör inom två veckor allafall.
Så jag håller tummarna för att det kommer gå fort.

Håller tummarna för er!

Så äntligen igår var vi iväg!
Det kändes verkligen bra för oss båda att få komma dit, att få diskutera så mycket. Verkligen ventilera på neutral mark. Hon kom med kloka råd som jag hoppas sambon följer för då kommer det verkligen att bli bra, hoppas jag.
Igår hade vi en superkväll! Satt ner och verkligen pratade med varandra i nästan två timmar. Om allt mellan himmel och jord, bara han och jag.
Så har det inte varit på jag vet inte hur länge. Kändes verkligen som rätt spår.
Men ikväll när jag kom hem från jobbet brakade det lös igen :(
Han sa han inte var sur på mig och jag frågade då varför han tog ut det på mig och sen blev han skitsur, jag blev såklart ledsen och så kom tårarna.
Jag förstår inte varför jag altid börjar gråta, känns som han blir mer sur då.
Han sa: "vad sitter du där och tjurar för?? Du har väl inget att grina över! Eller har du det?!"

Har han alltid tagit ut allt på dig? Min sambo tycker inte heller om när mina tårar rinner,men han skriker inte elaka saker åt mig! Jag fattar inte vad din sambo håller på med? Har du fått någon förklaring till varför han tog ut det på dig?

Åh nej, vilken tråkig situation och vilken hemsk sits biomamman sätter sitt barn i när hon snackar skit om dig. =( Jag är ledsen för din skull som faktiskt vill få detta att fungera. Min enda förklaring är att hon fortfarande förmodligen är sårad för att hon blev lämnad men att hon inte vet bättre än att ta ut det på sin dotter (vilket hon gör..). Att din sambo tröstar dottern efter att du skällt på henne känner jag igen. :) Och nej, de tänker faktiskt inte steget längre - vilket är att vi bonusmammor framstår som boven i dramat. Men så tänker också bara vi för barnen älskar ju oss oavsett om man säger ifrån eller inte.. :)

tack, det kändes bra att höra :)

Ang. forsta barnet, som ingen annan svarade pa. Fraga honom! Fraga honom precis vad du sa och invanta svar.

I borjan var min kille lite osaker pa vad vart barn skulle betyda for honom (da han aldrig tankt pa det tidigare) men nu/1.5 ar senare ar han helt overtygad om att det kommer bli det storsta/vackraste han vart med om! Varfor? For att det ar forsta gangen han verkligen alskar nagon= mig.

Jag tror INTE att det kommer bli mindre speciellt. Kommer ditt andra barn betyda mindre an ditt forsta?? Na, tankte val det.

Ang. nappen osv. det kanske ar battre om du later honom gora som han vill och anpassa dig till det. Man maste valja sina strider har i livet. Det ar anda hans dotter. Forsok att inte ta det pa sa stort allvar.

"Dessutom har jag fått för mig att första barnet är nåt alldelens speciellt, och eftersom han redan har ett första barn kommer inte mitt första barn bli lika speciellt för honom. Vilket är något som jag alltid har föreställt mig, att mitt och den som jag väljer till barnets far ska uppleva det för första gången tillsammans och att det ska vara jättespeciellt. Kanske är det bara en dum bild jag har av det hela."

Alla barn är lika speciella och även om han redan har ett barn så kommer ert första barn vara det första han får med dig! Jag hade likadana funderingar innan jag och min sambo fick vårt barn (han har 2 sedan tidigare) men när vårt barn väl var fött så var det ingen tvekan om att det var lika speciellt för min sambo som för mig (både graviditeten, förlossningen och den första tiden med barnet alltså). Jag lovar att även 5-barnsföräldrar tycker att deras minsta är unika och lika viktiga och speciella som deras äldsta barn!

Är du bara nöjd och trygg i er relation och känner att detta är mannen som du vill ha barn med så bekymra dig inte för det att han har barn sedan tidigare. Se det som en bonus att du redan innan ert barn är fött vet hur han är som pappa. Fast då gäller det förstås att du är nöjd med hur han är som pappa så börja du på den fronten....

Hoppas det kommer att lösa sig för er. Har själv varit i samma situation som din kille, inte en gång utan TVÅ gånger!!!!!
Jag har en grabb på 8 år, hans mamma o jag hade det riktigt trassligt innan vi gick isär när han var ca 2 år. Första tiden efter separationen gick hyfsat, så länge jag var singel o hon fick bestämma allt. När jag tillslut blev tillsammans med mamman till min yngre son som idag är 4 år började krånglet på allvar igen. Trakasserier, anklagelser om våld o sexuella övergrepp, polisanmälningar hit o dit. Tjejerna polisanmälde varandra för både det ena o andra. Det var som att leva mitt i ett världskrig, o barn man ville skydda mitt upp i allt. Jag frågade mig ofta, var är alla ömma moderskänslor? Hur kan någon utsätta sitt eget kött o blod för ett sådant lidande?
När så lill-grabben föddes blev situationen helt ohållbar. Mamman till min 8-åring utsatte oss för en sån kompakt våg av hot o terror på olika vis. Det psyko-sociala klimatet hemma blev helt outhärdligt. Min nya sambo var ständigt ledsen, rädd o besviken på mig eftersom hon ansåg att all min energi gick åt till att bl.a. ränna på samarbetssamtal på familjerätten. Hennes frustration gick inte bara ut över mig utan mer o mer över på hennes bonusbarn. Med tiden blev allt ohanterligt, uppgiften blev övermäktig. Jag kunde inte längre ansvara för 8-åringens välmående när han var hos oss var annan helg så jag lät umgänget rinna ut i sanden. Tänkte i min förtvivlan att, hur illa jag än tyckte om hans mammas agerande, han skulle få det bättre om han slapp den psykiska pressen hemma hos oss. Jag kunde inte förmå hans bonusmamma att bete sig bra mot honom och jag kunde ju inte heller slänga ut henne eftersom vi ju hade bebis.
Priset blev att bröderna inte har setts på snart tre år nu. Dessutom gick inte mitt nya förhållande att rädda. Vi separerade när lillen var ca 2. Det är alltså ungefär två år sen.
Jag lever sen ett år tillbaks med en jättefin tjej, det fungerar väldigt bra i vår lilla familj nu. Mamman till fyraåringen försökte till en början "ge igen" antar jag, genom att ge sig på min nya sambo på olika vis. Hon ville nog visa mig vad hon minsann fått gå igenom. Jag tycks tack o lov ha satt p för dumheterna. Hon har dessutom träffat en ny kille som verkar vara en kanonsnubbe. Han är iallafall snäll mot grabben, precis som min nya sambo är.
Men såren läker naturligtvis aldrig. Min stora grabb lever här i stan, varje dag tänker jag på honom o undrar hur hans o lillebrors relation skulle ha utvecklats. Tänk om vi bara hade fått ha varandra i fred utan dom vidriga, falska, svartsjuka, egoistiska o elaka mödrarnas inverkan på våra liv. Jag kommer aldrig att kunna förlåta dessa kvinnor för vad de gjort mot mig o mina barn.
Detta kan låta klyschigt men som man får man inte mycket till hjälp. Hade situationen varit den motsatta, att det varit jag som gjort allt detta skulle jag förmodligen sitta bakom galler nu.
Oj, det blev en lång utläggning. Summan av kardemumman, hoppas det löser sig för er. Ingenting är självklart eller går att ta för givet. Inte ens rätten som barnen har till sina båda föräldrar. Det ser visserligen bra ut på pappret men i praktiken, när nya förhållanden skall inledas, när nya småttingar kommer till världen, då man är som allra mest sårbar, det är då ormen hugger.
Så ta hand om varandra. Jag kan inte ge mycket till råd men jag säger bara; försök att låta bli att visa rädsla för det skulle bara stärka henne i övertygelsen att hon gör rätt. Och gå aldrig aldrig ner på samma nivå som hon.
Och du, en sak till. Om ni skulle få bebis, jag kan nog lova att det kommer att vara lika speciellt för din man, även om han har varit med om det förr. Det var det iallafall för mig. :)