Blivit illa behandlad på jobbet... vad ska jag göra??

låter verkligen inte kul. Men skönt att du iaf har dina kollegor bakom dig.
Har inga direkta råd, men skickar dig en varm kram och hoppas att det löser sig så bra som möjligt så att du snart kan gå till jobbet och må bra igen.

Har barnet som är ett år berättat hemma att du slagit h*n???
Ojoj.....mamman lever verkligen inte i denna verklighet.....jaja.... *skakar på huvet*

Be om att få prata med din chef och ring till facket och be om råd och stöd.

Om du nu slagit barnet så borde mamman polisanmäla detta? Har hon gjort det? Annars kan du anmäla för att falsk anklagelse......

Håller tummarna

Ta kontakt med facket!

Hon säger att de har pratat om mig hemma och då hade han slagit på både sig själv och henne och då hade hon frågat om jag slåss och han hade sagt ja.

Jag har älskat mitt jobb och barnen där men nu vill jag inte vara nära barnen. Vågar inte ta i dem.

Är rädd för att detta rykte om mig ska spridas.

Nej, hon har inte polisanmält mig.

Detta hände för några veckor sedan och nu verkar hon inte prata om det längre, men det sitter ändå så hårt i mig.

Tänk om jag skulle anklaga en mamma för att slå sitt barn och sedan bara låtsas som att ingenting hänt!

Fy sjutton att bli felaktigt anklagad!

Jag anser att du måste se att kontra och inte ge dig förrän du blivit "frikänd". I alla fall hos dina kollegor och chef. Om du försöker släta över och glömma kan såna här saker dyka upp igen senare med oanade konsekvenser. Rykten har en otäck förmåga att leva vidare. Hårt mot hårt!

Jag kan berätta att vi har haft en liknande situation på min arbetsplats som även det är en förskola och jag kan bara berätta hur min chef har handskats med ärendet.

Av någon anledning fick jag veta att en arbetskamrat till mig blivit anklagad för något liknande fast gällande ett något äldre barn än i ditt fall. Vi var 4 förskollärare som arbetade på samma arbetsplats..

Vi fick stränga ordrar från vår chef att inte prata med den anklagade arbetskamraten om ärendet. Vi fick inte lämna pedagogen ensam med barnen utan en av oss skulle alltid hålla oss i närheten av pedagogen. Den här pedagogen fick inte öppna eller stänga avdelningen men vi fick inte berätta varför vi bad om att få öppna eller stänga och i de fall som det inte gick att ändra skiften så var någon tvungen att hitta på svepskäl för att stanna kvar på arbetsplatsen för att pedagogen inte skulle vara ensam med barn. Alla som arbetade på förskolan var tvungna att sätta sig ner och skriva ner observationer om den här pedagogen, om inblandade barn och deras föräldrar. Dessa dokument som vi var tvungna att skriva lämnades sedan över till kommunen och en utredning pågår fortfarande. Dessa förhållningsordrar ställde till enorma problem för oss alla både psykiskt men även i vårt jobb men chefen tog tid på sig innan något gjordes åt situationen.

Det slutade med att hela personalstyrkan visste om vad som hänt för det visade sig att ytterligare två föräldrapar slutit sig till leden och lagt in flera anmälningar och de pratade vitt och brett om det här när de kom till förskolan och med andra föräldrar. Situationen blev till slut så absurd att en av oss i personalen gick hem och är fortfarande sjukskriven på heltid.

Min arbetskamrat blev varslad tillsammans med andra personer och fick slutligen lämna arbetsplatsen. Pedagogen har idag inte fått någon hjälp ifrån vare sig vår chef, facket eller någon annan organisation.

Utredningen pågår fortfarande och vi vet inte när den beräknas vara klar. Den har pågått i nästan 2 månader nu.

Puffar

Har någon varit med om liknande eller hört på omvägar att någon i personalen gjort något liknande?
Hur har ni reagerat då?
Tror ni direkt på det ni hör?

Sarah

Åh, herregud!

Jag vill inte fortsätta jobba med barn.
Jag har alltid varit en omtyckt pedagog, av både barn och föräldrar.
Det har gått så långt att jag inte vill vara ensam med barnen för jag vill att andra ska se mig hela tiden.

Min arbetskamrat blev till slut inkallad till ett möte med vår chef där hon fick höra vad som hänt och då kunde äntligen vi andra erkänna att vi redan visste om det. Det som gjorde det så svårt att försöka snurra omkring med skift är för att vi är en hel fristående avdelning till en närliggande förskola så vi har liksom inte så många att vända oss till för att få hjälp för ingen utanför vår arbetsplats hade någon aning om vad som hänt. Chefen beordrade oss att inte tala om det som inträffat och än idag har ingen av oss ens fått ett erbjudande om att komma till någon för att få prata ut - något som vi alla är i stort behov av.

Än idag vet jag inte om jag ska tro på alla anklagelser mot henne eller inte. En av sakerna handlade tydligen om något som en förälder själv sett, en annan sak har en förälder bildbevis på men jag har sett bilderna och jag är inte direkt säker på att allt stämmer enligt förälderns version. Just den sista anklagelsen här hände vid ett tillfälle då bara hon och jag jobbade men jag var inte med när detta ev. skulle ha hänt.

Det som var skönt var att min arbetskollega själv valde att se till att alltid ha någon av oss andra med sig - nu slapp vi smussla och "smyga" på henne utan hon kom ofta och bad mig sitta med när hon egentligen skulle ha varit ensam med en barngrupp. Vi alla kände att för allas bästa så såg vi alltid till att speciellt den här pedagogen hade någon i närheten för skulle det ha inkommit en ny anklagelse så hade hon i alla fall haft vittnen från någon av oss som varit med henne under dagen och som kunde ha gett sin version av det som kunde ha hänt.

En som jag jobbar med tyckte att chefens handlande var fel så hon kollade upp om hur man ska hantera situationer som dessa och enligt den här kollegan hade chefen gjort rätt. Jag vet än idag inte vad jag ska tro om allting. Jag får fortfarande ångest när jag tänker tillbaka till det som nyligen hände och jag är själv väldigt försiktig när jag är i närheten av vissa föräldrar och barn. Ett tag så vågade vi vare sig ta i barnen eller säga åt dem för situationen var så absurd och alla var lika rädda för att även någon mer skulle bli anklagad för något liknande.

Mina kollegor säger att de har tappat arbetslusten och att de inte heller känner någon glädje över att vara med barnen längre.
En sa att nu väntar de andra på vad som ska ljugas om dem.
Vi skrattar inte längre och barnen har blivit rörigare och dagen mer konfliktfylld för många av dem.

Jag ska ta kontakt med facket och jag vill verkligen ha ett möte med mamman och sedan med samtliga föräldrar.
Om de inte vill komma till ett möte så ska jag be dem om ett samtal i anslutning till hämtningen.

Förlåt men jag får alltså känslan "Vissa gör VAD SOM HELST för att få vara i centrum" Vissa människor är så avundsjuka och svartsjuka och kan inte se att de ska gå bra för nån annan så de måste ställa till med scener som kan få katastrofala följder för den/de som blir drabbade.

Jag lider verkligen med dej och hoppas så att detta kommer att få ett lyckligt slut.

Tycker att din chef har ett ansvar att reda ut den här situationen. Chefen borde ringa och boka ett möte med mamman och få henne att redogöra för precis vad det är hennes barn har sagt. Självklart ska sådana här anklagelser följas upp för ALLAS skull. Mamman måste också få klart för sig att det är VÄLDIGT allvarliga anklagelser hon kommer med. Att ljuga om sådana här saker är ju brottsligt. Och om hon nu är övertygad om att du gjort hennes barn illa låter det väldigt märkligt att hon inte meddetsamma gått vidare med saken. Oavsett om din chef tar ställning i skuldfrågan eller ej så borde denne prata med dig enskilt för att se hur du mår, personalfrågor av detta slag är en del av din chefs arbetsuppgifter. Har ni inget skyddsombud på din arbetsplats? Ditt fack bör veta vem det är.

tycker synd om dig. kan det inte varit så att någon annan anhörig slagit barnet? och när en mamma sen frågar ett så litet barn om just en person som du då har slagit det, såklart att jhan kan säga ja då. har han inga blåmärke så varför ska mamman göra det till en så stor sak, men förstår att hon är orolig för sitt barn, men kan man lita på vad en 1åring säger o när de svarar ja på en sådan frågas? det tror inte jag. hon borde pratat med dig.