Vad göra med min 2 1/2 åring som vägrar lyssna

Men ärligt det är ett barn!! Ett litet barn dessutom. Du får räkna med att allt inte går som du vill. Sen får du väl tänka över dina rutiner ditt betende påverkar hur ditt barn beter sig.

Förstod att jag skulle råka på moralkärringar... jag fattar väl naturligtvis att det är ett litet barn det handlar om, men han får inte bete sig hursomhelst för det. Jag uppmuntrar inte ett beteende som att slåss och göra illas utan försöker bryta mönstret.

Visst är de för goa . Tror att många barn är så i just denna åldern. Min var är/var lika dan. Nu har han fyllt tre och "trotset" har ändrat karaktär.

Mitt bästa tips för att inte behöva bli "vansinnig" flera ggr per dag är att bestämma sig för en metod och följa den. T.ex. Säga till, ge varning, lyfta in på rummet. Testa och se vad som funkar för din son. Jag tycker det känns bättre att ha något att hålla sig till, då slipper man bli så arg. Överös med beröm när han gör något bra. Tänk dubbla berömet jfm med tillsägelser. De växer mer av att få höra vad de gjort bra än det de gjort fel. Sen tar det TID, om några veckor/månader när du ser tillbaka på detta så har han bytt ut sina bus mot något nytt...

Lycka till!
*skickar lite styrka från en sliten mor till en annan*

Elin: tack för ditt svar, känns så skönt att höra att andra faktiskt har det så här. Alla mina vänner med barn i samma ålder har så "snälla" barn om man jämför med min lilla gangster. Därför börjar man ju undra vad fasen som är galet då precis ingenting funkar, och så här har det varit länge nu.
Tack än en gång =)

min son var i exakt samma period från det att han var 1 år och 8 mån och det har precis börjat lugna ner sej nu. (Han fyller 2 om en vecka). det tar nå enormt med energi av en när dom är i den här perioden och man får ta emot många smällar. min son skallade mej så läppen sprack när han var som värst. men nu är han en liten ängel igen, ett tag iaf =)

Jag tror att dina vänners barn har sina sidor de med, fast du kanske inte får ta del av dem. Eller så kommer de längre fram i livet. Vi kanske får lugna tonåringar i stället, det känns ju lite bättre .

När jag ser på min sons senaste år kan jag förstå hans reaktioner. Jag hade ett helvetiskt jobb, blev gravid och mådde piss, sjukskriven, han blev storebror. Klart det måste märkas på honom, men mitt uppe i detta orkar man inte se dessa faktorer.

Men jag måste säga att han har blivit betydligt bättre sen i våras och somras. Nu har vi inte alls lika många, onödiga och hårda strider. Men jag har kanske lärt mej lite mer hur han funkar också. Nu är jag ju hemma med honom och lillasyster nästan hela veckan.

Ta en lugn stund och prata igen om med din sambo, eller bara se över din sons liv själv. Hur kan du hjälpa honom att undvika alla dessa strider han hamnar i? Ha katten ute mycket under denna period t.ex. De testar ju nu för att se vart gränserna går och om de finns där i morgon också, och dagen därefter, och därefter osv... Tala om varje gång att man inte slåss. Andra beteenden som inte skadar kan man faktiskt ignorera bort. De söker ju uppmärksamhet också de små liven. Men ett beteende som inte får någon uppmärksamhet är ju ingen idé att fortsätta med.

Herregud va klok jag låter - har en gangster här hemma med, så jag är långt ifrån nån expert . Bara lite tankar (och kunskap) från mina upplevelser kring min son och hans uppfostran.

min son är två år och är i exakt samma fas. han slåss är elak mot hunden vägrar lyssna osv. men prova sätt han i sitt rum oavsett vad prata inte med han visa inget medlidande låt han sparka å slå i golvet skrika gapa låt han dunka huvet i golvet till slut kommer han inse att de inte hjälper utan bara gör ont. de har funkat på min son. ger man dem uppmärksamhet när dem skriker å gapar fortsätter dem.

lycka till..=)

många kramar

Jodå dom har sina sidor men långt ifrån vad min son har och det är lixom ett kännt fenomen att han är vild.
Kan inte sätta fingret just på någonting nytt eller någonting som finns runtomkring honom nu hela tiden som gör att han påkallar denna uppmärksamhet. för det vet jag ju att syskon och förändringar och dyl kan göra att sånt här händer.
Men som du säger, sådant ser man väl i efterhand.
Det känns bara så trist att den tid man spenderar ihop mestadels ska cirkulera kring dessa problem, för man försöker ju med alla medel att berömma berömma berömma de gånger han är snäll med katten. Eller de få gånger man lyckas få sig en puss eller en ömsint hand mot kinden. Man försöker avleda honom när man ser att han tar sikte för att slåss.
Man vill ju inte tjata sönder honom, det leder ingen vart så därför försöker man ju hitta alla dess metoder

kristensen: tack för ditt svar, det är precis vad jag försöker att göra nu att sätta honom i ett annat rum medans jag säger att man inte får slåss sen går jag därifrån.
Har inte riktigt fått något bra gehör, men kanske får ge det ytterligare tid.

Har också en son här hemma som är två år drygt... han skriker och slås när han inte får som han vill... skrik/gråter: sluta mamma...om om igen hur länge som helst, tills mitt tålamod tar slut... även han är på katten och jagar och klämmer m.m. jag vet inte vad jag ska göra... är även i v 37 med lillebror så jag har inte mycket ork och jag är så rädd för hur det kommer bli när bebisen kommer!
försöker vara hård och inte ge med mig men jag orkar inte tillslut...(skäms)

Låter precis som min son, ibland undrar jag om han kanske är född utan hörselgångar :) Nä men allvarligt, när min vilde håller på som värst så brukar jag bara låta honom vara med sina utbrott och då brukar han ge upp efter en stund.
Sen brukar jag tänka på en annan sak, det sägs ju att om man har ett vilt barn så blir dom lugna tonåringar :)

Båda våra är precis likadana, äldsta är 4 och yngsta är 3. Vi har gjort som så att hör de inte efter när mamma och pappa säger ifrån så får de snällt gå in på sitt rum tills de lugnat ner sig och lyssnat. Vi är även noga med att lugnt förklara vad de har gjort fel, så de vet varför de fått gå till sitt rum

Visst är det små barn, men ger man ett barn i början på trotsen ett lillfinger äger de allt sen. Man måste vara konsekvent, annars blir det ännu värre.

Hade skitsvårt med grabben när han var 2 och började med sina utbrott. Hade samma inställning då och ville inte ta till konsekvenser eftersom han var så liten. Men det knäckte mig totalt och det slutade med att jag bara lämnade rummet, grät och hyperventilerade. Och det är ju inte heller ett bra sätt att tackla problemet på.

Min son Adam blir 3 i april. Han är väldigt aktiv, sitter aldrig still nästan. Han är också inne i en sån period just nu. han lyssnar inte vid tillsägelser, sparkas, slår saker på en, på hunden, som tur är inte mot hans 5 månaders lillasyster. Han skriker, åmar och bökar  när man håller fast honom osv. Jag har satt in honom på sitt rum, då brukar han lugna ner sig. Oftast är han som värst när han är trött eller hungrig. är det inte läge att sova kan lite mat/frukt osv få honom att bli lugnare. Ibland blir jag tokig, men jag försöker lugna ner mig och sen bryta beteendet med nåt helt oväntat för honom. Som att jag frågar om vi ska gå ut (vilket han ofta vill), eller leka med lera, pussla ihop, spela datorspel, läsa osv. För oftast när han är som värst så vill han ha uppmärksamhet, och har den dagen kanske fått lite för lite också. Eller att han varit ute för lite och inte kunnat springa av sig.
Jag ser det inte som att jag belönar honom med nåt kul när han gör dumheter, utan att jag visar vad man kan göra istället för att flamsa och dumma sig.

Kan bara hålla med om att metoderna att avleda och leda in på annat är väldigt bra men som sagt man får väl fortsätta traggla på innan resultat kommer.
Tills dess får man andas, andas och åter andas =) det är verkligen en vilja som kan förflytta berg man har att göra med, och själv är man inte mer än människa som kanske inte alltid tar itu med samma visa om och om igen med ett leende
Tack för alla stöttande och jättebra svar!!

TS

Ställ ut gangstern på balkongen varje gång han gör något!

Se till så du får avlastning, så att du orkar hålla de regler som finns. Prova olika former av fostran. Kör slut på ungen, så det inte finns energi kvar i den lilla kroppen - engagera lite större barn till vildsinta lekar utomhus, lär honom stapla stenar i högar, vedklabbar är så bra att bära på när man har energi i kroppen - ge dig inte! Det är nog det som är viktigast!
Skydda kattstackarn!

Lycka Till!

Alltså: han är ju på dagis om dagarna och han blir sällan riktigt slutkörd av aktiviteter. Han är helt full av energi, så det du säger om att kanske försöka avlastas lite är nog vettigt för det är vi faktiskt dåliga på.
Jag har alltid varit noga med att fostra honom så gott man kan med småbarn, hur man umgås med djur och tydliga regler och gränser. När vi skaffade den här katten var det ju i tron om att han skulle vara snäll vilket han var till en början, sen har det bara gått utför.
Jag vill ju heller inte att det finns risk att han börjar så mot andras djur också!
Men era råd ger mig lite nytändning att inte ge upp, det finns ett ljus i mörkret och jag kanske inte behöver riva mitt hår och gå flintskallig ur det här *flinar*

se det också som en period som går över. stå fast i de gränser ni har osv, även om de bara bryts hela tiden. För ner denna utvecklingsfas går över vet han vad som gäller då.

Min son är precis likadan och i samma ålder. Jag tror det är trotsåldern som smyger sig på oss. De testar gränser, men man får försöka stå ut, det går över så småningom!

Anonym (XXX) skrev 2008-01-09 20:49:32 följande:

exakt! och i rutiner och beteende ingår väl att tala om att man inte gör illa andra?! när mina barn testar mig är jag alltid skarp i att tala om att det gör ont och att jag inte accepterar att dom gör så. man kan ju inte bara låta det passera tycker jag. eller när anser du att man ska börja säga ifrån?