Att behöva egen tid

Även om man har biologiska barn ihop så behöver man egen tid tillsammans ändå för att vårda sitt förhållande, men ja det är alltid känsligare när man pratar om bonusbarn. Sedan är det ju så att när man har barn får man mindre egen tid tillsammans än vad man hade innan man har barn. Han känner väl annorlunda än du för att det är hans eget barn och kanske känner att du tar avstånd från hans son. Du måste förklara varför du vill ha lite egen tid med honom och att det inte betyder att du tar avstånd från hans son.

Nej, jag tar inte på något vis avstånd från sonen. Tvärtom. Men visst är det så att jag tycker att det är skönt de få tillfällen det bara är sambon och jag. Behöver det för att orka med till 100 procent övrig tid.
Jag förstår att sambon inte tycker det är något problem att ha sin son två veckor extra. Men hur förklara hur mycket jag behöver de där två veckorna, utan att han tror att jag inte fattar hur det är att ha barn?
Jag behöver liksom att han förstår hur jag känner det, och hur besviken jag blir, även om det kanske blir så att vi förlorar de där veckorna.

försök gå in på det med att även om man har egna barn så behöver man egentid. Jag och mannen kommer hetl klart planera in någon vecka per år då barnen får vara hos släkt och då vi åker iväg ensamma!!!

Säg till honom din rädsla för att han ska tro att du inte gilalr sonen, för det gör du! Då slipepr han sitta å tänka att det är därför du inte vill ha med sonen.

Ja, så tänker jag också. När vårt gemensamma kommer vill jag absolut att han eller hon är med morfar då och då så att vi får lite egen tid!
Tror att det är svårare för sambon, som ju ändå inte träffar sonen varannan vecka. Han är ju utan sonen halva tiden och tycker att all extra tid är att betrakta som välkommen bonus.

Det är inte konstigt att du vill ha egentid med sambon, det vill jag också. Skillnaden är ju att mängden egentid minskar när man får barn och det är väl där du får anpassa dig. Du kanske inte kan förvänta dig två veckor ensam med sambon (helt klart förstår jag att du är besviken, det skulle jag också vara). Jag har både bonusar och biobarn och jag är glad om sambon och jag får ett dygn ensamtid i halvåret. Inte ens det är möjligt ibland.

Jag tror det där är såååååå svårt att förstå för bioföräldrar med delad vårdnad. Men som den person som kommer in i familjen som bonusförälder så blir det ju inte samma sak.
Det är så svårt att förklara, jag och min sambo har pratat om det där massor med gånger och jag tror att han förstår mer och mer hur jag menar.
Men i början var det ju verkligen taggarna utåt när jag blev besviken då vi inte fick en planerad helg själva och så, han tyckte jag var väldigt oförstående och svarade ungefär som din sambo, "så är det när man har barn".

Att han blev glad för extra dagar och jag besviken var helt klart problematiskt. Och för mig var det ju så, jag ville ha min tid själv med min sambo. Eftersom han hade barn med sig in i vårt förhållande så var den barnlediga tiden superviktig för mig, för att vi skulle få tid tillsammans bara vi, för att han skulle se MIG och för att vi skulle svetsas samman. När barnet var hos oss handlade ju allt om det, det blev ingen tid för oss som par då.

Jag tror att behovet av tid ensam med sin partner kan vara större hos den som inte har fått biologiska barn. Fast för mig är det fortfarande stort, trots att jag numer har barn ihop med min sambo. Jag vill fortfarande hålla på veckorna och vara "lilla familjen" på våra veckor, då jag fortfarande har rätt mycket tid ensam med min sambo på kvällarna och så.

Jag har inte varit förälder lika länge som han, och jag har inte fått allt som han fick när han blev förälder första gången: att man går från förälskad till sambos, reser tillsammans, är bara mamma-pappa-barn och allt kan kretsa runt ens lilla familj. För mig blev det på en gång en anpassning till familjeliv, en anpassning till hur vi skall semestra och fira jul och födelsedagar och allt!

Och jag kan inte se att det är fel av mig att vilja ha den biten också, inte när jag ställer upp precis lika mycket som honom som "förälder" åt hans barn hälften av min tid.
Jag förväntar mig att han skall se till mina behov av att vi är familj hela tiden eftersom jag ser till hans behov av att behandla rättvist och vara familj den vecka hans barn är hos oss.
Att jag har ett stort behov av att få göra saker själv med min sambo och mitt barn, eller bara min sambo, har inte något att göra med att jag inte skulle trivas som bonusmamma, eller vad jag känner eller inte känner för hans barn.
Det har att göra med att jag värderar tiden med honom högt, att jag värderar tiden jag kan lägga på mitt första barn högt, och att få den tiden med dem ensamma gör också att jag har mer lust och engagemang när veckan med hans barn kommer.

AnnanAnna: Gud så bra skrivet. Precis som jag vill säga men inte får fram. Kanske får låna dina ord och läsa för min sambo för att förklara hur jag menar!

Jag säger precis som Sofi 79

Tack för detta inlägg..precis så har jag det. Måste bara ha sagt det fel för när jag läser dit så sa det bara klick.

Sofi 79 och pony: Tack . Men det är ju verkligen så, det är så svårt att uttrycka och jag tror att man som bioförälder är jättekänslig när det här kommer på tal.

Det är nog lätt att gå i försvar, för hur man än vänder på det så kommer barnet finnas där hela tiden, och om t.ex. din sambo märker att du vill ha tid med bara honom kanske han tror att du är trött på "familjelivet". Eller på hans barn... Och vad ska han göra då?

Som sagt, vi har haft ändlösa diskussioner om det här ämnet. Min synpunkt är nu som då att det skall vara struktur kring umgänget. Även om min kille tycker att det bara är kul när hans barn är hos oss någon dag extra så blir det inte så för mig. Och fortfarande har det inget alls att göra med att jag inte trivs med att hans barn bor hos oss varannan vecka, utan bara med att jag vill ha min tid med honom "orörd" om det inte är någon väldigt speciell anledning till annat.

Det låter kanske hårt och oflexibelt, men så är det för mig i allafall. Jag skulle inte klara att leva med honom om vi aldrig skulle kunna göra något kul, åka någonstans på semster eller över en helg, gå ut på restaurang eller vad som helst utan hans barn.

För trots allt så har jag inte samma naturliga relation till hans barn som hans har. För mig blir det en markant skillnad varannan vecka, medan för honom så blir det bara att båda hans barn är hos hemma då. För mig ändras massa saker i vardagen och jag har mer att planera för, tänka på, lägga tid på o.s.v.

Plus att det är lite som att någon jag inte känner jättebra är hemma hos oss i en vecka. Kanske som om min mamma skulle vara hos oss varannan vecka eller vad jag skall säga. Någon jag känner superbra och känner mig totalt bekväm med men inte min sambo. Fast ta inte det exemplet till era sambos för det kan bli konstigt (vet av egen erfarenhet att det lät lite fel när jag försökte förklara hur jag kände varannan vecka)

Jag menar bara att det är en mental påfrestning att dela boende och liv med andra människor, och om man då känner att man inte är varandra så nära så allt är naturligt, att man kan vara exakt som man är, så är man mentalt trött efter den veckan. Det är då superskönt att kunna ha en vecka då man inte behöver tänka sig för hela tiden, då man kan springa naken i lägenheter och säga vad man vill när man vill, vara sur när man vill och visa vad man känner. Ytterligare en sak som jag tror att bioföräldrar har jättesvårt att förstå faktiskt... Att man går och känner så i sitt eget hem och därför tycker det är skönt att vara "själva".

Herregud vad svamligt det ser ut, och massa stavfel och grejer... Jaja, hoppas det jag vill få fram kommer fram i allafall

AnnanAnna: Måste bara säga att du skriver väldigt bra! Precis som jag känner. Att man blir mentalt trött när man inte kan slappna av till 100% i sitt eget hem. Jag tycker också det är skönt att få egentid hemma, så jag kan vara mig själv. Har inte så mycket att göra med att jag vill springa naken, men jag kan slappna av när det är bara jag och sambon och vår gemensamma.

Häxvrål: Jag springar naken dygnet runt när vi är själva

Haha...nä men du förstår vad jag menar i allafall, nakengrejen var mer ett exempel / AnnanAnna = NakenAnna

Den där liknelsen med att det känns som om att ha mamma boende hos oss varannan vecka har jag också dragit för min sambo, men jag tror det kom ut lite fel, för han förstod inte alls vad jag menade. Men det är verkligen så det känns.

Åh, så skönt att läsa att fler kan känna lika som jag.
Jag har fyra bonusbarn, som bor hos oss nästan hela tiden. De tillbringar varannan helg hos sin "rikiga mamma". Hon är psykiskt sjuk vilket gör umgänget extra komplicerat, ibland orkar hon inte och kan ringa återbud samma dag de ska åka till henne. Jättejobbigt.
Jag kan bli superledsen och besviken, då det känns som om jag gör massor av hennes jobb och hon kan ha allt det roliga; köpa massor av godis, leksaker och låta barnen göra vade de vill när de är hennes helg. Och jag (och deras pappa förstås) måste vara stränga, tänka på fostran, läggtider, läxor osv, osv. Självklart förstår jag att hennes sjukdom styr mycket, men ändå - det kan kännas otacksamt så inni bomben... Hon är typ nr 1 i alla fall.
Då känns det extra mycket som att ha "mamma boende hemma" och att slappna av till 100% ter sig omöjligt och ännu mera orättvist. Ibland vill jag bara skrika att jag oxå finns och behöver plats fast jag inte verkar synas!!!!
Och när jag tänker tanken får jag dåligt samvete såklart...
Känner mig som en elak häxa!!!
/Morr

Måste säga att det är superskönt att läsa att fler känner likadant. Har inte funnit orden och hur jag ska uttrycka mig till min sambo. Så jag visade helt enkelt tråden och så fick han läsa själv.
Så fick han veta att det inte bara är jag som känner så och att jag inte är "konstig". Han verkade förstå just när han läste men nu är det några dagar sen. Kanske dags med en uppfräschning :P