Kan inte gråta

Visade dina föräldrar mycket känslor inför dig som barn?

Amatör psykologen i mig säger att du under din uppväxt blivit lärd att inte visa känslor. Att du därmed har "dövat" dina känslor.

Jaa, mina föräldrar visade känslor av alla dess slag - både kärleksfulla och varma, men även aggresioner och bråk, gråt etc.

Det enda jag sådär spontant kan komma på är att min pappa tyckte vissa personer i vår omgivning var "jobbiga" som bölade om allt, om de var överkänsliga och började gråta för ingenting.

Någonting hände när jag var i tonåren att jag absolut inte ville visa några som helst känslor och det sitter liksom kvar. Jag har verkligen försökt att öppna upp mig, men det är bara pojkvännen som verkligen får veta hur det står till på insidan, men inte ens med honom kan jag gråta, för de enstaka gånger jag varit på väg att börja gråta så har han frågat "Gråter du?!" och tyckt det varit jätteroligt och då har jag blivit avbruten och börjat skratta istället.

Jättejobbigt faktiskt, även om det kanske låter lite komiskt...

Jag kan inte ens gråta när jag är själv, fast ibland brukar jag verkligen låtsasgråta som en treåring som inte får som de vill, bara för att det känns skönt...

Tycker du att du kan känna andra känslor? Empati o.s.v ?

Ja absolut, jag är en mycket empatisk person och känner mycket över huvudtaget. Många skulle nog se mig som en varm och extremt kärleksfull person. Jag har "bara" extremt svårt för att gråta. Kan det vara något fysiskt fel?

Jag tror ju inte det själv, att det är något fysiskt alltså - för jag KAN ju framkalla gråt om jag verkligen lägger mig ner och låtsasgråter ett bra tag när jag är ledsen.

Önskar så mycket att jag bara kunde gråta en skvätt ibland!

Om man dövat sina känslor, kan man då "återuppväcka" dem?

Hur ska man göra då?

Jag tänker att det kanske är så att du fått en "hang up" på att du inte skulle kuna gråta, och så fort du känner i en situation att du "borde" gråta så kan du inte för du är rädd för att inte kunna gråta. Detta är något som du hakat upp dig på och man kan ju inte pressa fram tårar eller känslor bara för att man "ska" agera på ett visst sätt i en viss situation.

Men det är bara en tanke jag fick. Jag vet inte?!

Ja det kan nog stämma faktiskt. Varje gång det är en situation som man "borde" gråta eller som jag är ledsen och vill gråta (det är ju i och för sig oftast samma tillfälle, kan inte komma på något som inte är det...) så tänker jag "Kommer jag att börja gråta" typ.

Då kommer jag nog av mig lite, och försöker fokusera på att börja gråta, men det går ju inte att pressa fram tårar som du skriver.

Vad tusan kan man göra åt detta då?

Min psykolog har mest ignorerat när jag påpekat att jag inte kan gråta, eller han har inte rotat i det i alla fall. Kanske är det för att jag inte ska få en ännu större hang-up på det, arbetar psykologer så, någon som vet? Tack för alla svar förresten!

Jag har funderat över det här så himlans många år, och jag saknar att gråta, det är ju skönt och så känner man sig mindre ledsen och så blir man tröstad... på ett annat sätt än om man bara säger att man är ledsen.

Jag är tvärtom, lider av att jag har för stor empati för djur och andra människor. Har tyvärr svårt att hålla mej för gråt när jag blir känslomässigt engagerad. Tänk om vi kunde dela med oss lite till varandra ? :)

Jag har samma problem.
Har tydligen något med att inte vilja se svag ut eller nåt sånt.

Jag avskyr att jag ar på det sattet, ju samre jag mår desto gladare ar jag utåt och mina vanner och familj har aldrig tagit mig seriost då jag verkligen behovt stod : /

Takex, jag avskyr också att vara på det sättet! Vad kan man göra då? Kan man göra ngt?

Fast om du läser så handlar det inte om att TS inte har empai för djur och människor utan att hon har svårt att få fram tårarna.

TS: Jag hade en period i mitt liv då jag inte heller kunde gråta, jag försökte pressa fram tårarna som du. Jag tyckte jag reagerade konstigt och det blev en hang-up för mig. Jag vet inte vad som hände men sedan vände det. Vet inte vad man kan göra mer än att försöka att inte fokusera så mycket på att man måste bete sig på ett visst sätt i en viss situation. Alla är vi olika, alla beteer vi oss olika i olika situationer.

Ok det bästa är kanske att inte tänka på det ett tag, eller försöka i alla fall... känner mig faktiskt lite onormal...
Tack för alla svar!

Absolut, jag kan läsa :)

Men vi har motsatta problem TS och jag. Kanske något att tänka på. Jag önskar att det gick att dela med sig till varandra. Tänk så lätt det skulle vara då !