Tomhetskänsla...

Så sitter jag här igen...Mitt i natten, med den där känslan av tomhet som gör att jag inte vill gå o lägga mig fastän jag borde, och fastän jag är trött...

Känner mig så ensam, fast det egentligen inte är så.

Jag har en liten son, som jag älskar över allt annat. Han är dock hos sin pappa den här helgen. Jag har flera kompisar som jag skulle göra allt för, och som jag vet skulle göra allt för mig. Har en massa släktingar, bekanta och alla möjliga människor i mitt liv. Superbra kontakt med min sons pappa, och är tom kompis med hans nya sambo.

Egentligen är jag alltså inte ensam, hade kunnat ringt någon kompis tidigare ikväll som hade kunnat komma hit. Så varför sitter jag här? Jo, jag har hamnat i någon slags period då jag verkligen verkligen saknar en pojkvän. Jag har flera killar som jag pratar med på msn o i telefon o allt möjligt, men ingen av killarna är den där som det känns lite extra med, utan snarare kompisar.

Och det är inte sällskap av en kompis jag saknar!!! Det är en kille jag saknar när jag sitter för mig själv i soffan. En kille att kramas med, småbråka om fjärrkontrollen och somna tillsammans med. Saknar egentligen inte ens ett förhållande, utan saknar mer en kramkompis, någon att ha till sällskap ett tag, mysa med och så. För egentligen trivs jag ganska bra med att vara singel och bara ha sonen att tänka på.

Känns som att jag inte fungerar som jag ska just nu...

Som psykolog åt mig själv handlar det säkert mycket om att det händer en hel massa i mina kompisars liv just nu, de skaffar fler barn, de gifter sig, allt möjligt, och jag är jätteglad för deras skull, verkligen, men ändå känns det såhär...