utbildning i grundläggande psykoterapi (fd steg 1)

Jag har gått den eftersom den är obligatoriskt inslag i psykologprogrammet (är alltså leg psykolog).

Enl mig så var det en enormt krävande utbildning som tar mycket av ens tankar och känslor och som gör mkt med en som människa. Det kan bli ganska så jobbigt för en i privatlivet. Man går ju i egenterapi parallellt också och det är nödvändigt!

Jag vet inte vilken utbildning du har i grunden, man är ju beviljad att söka psykoterapeut om man har vissa grundutb (läkare, präst, socionom), som psykologstuderande har man en ganska bra grund att stå på, är osäker hur man uppfattar/tillgodogör sig utbildningen med annat yrke i botten...

Kan säkert vara jobbigt att arbeta och dessutom gå "steg 1", att hinna med alla uppgifter, terapin, handledningen samt klientarbetet.

Min erfarenhet från utb är att det var genom den jag lärde mig väldigt mkt kring förhållningssättet hur man samtalar med människor, konsten att härbärgera, ramar kring samtal med människor, praktisk kunskap kring överföringsmekanismer osv.

Den statliga psykoterapeututb går inte att byta bort mot ngt annat typ "diplomerad samtalsterapeut" eller sånna som inte är legitimationsgrundande så jag hoppas att det är den statliga du menar för ngn annan slags skulle jag inte rekommendera... OBS! För att bli legitimerad psykoterapeut - dvs ha rätten att bedriva terapi- måste man ju gå steg 2 också...

Och jag kan bara hålla med frk Carlsson.

Ang. privatlivets påfrestningar när man arbetar med sig själv så gjorde vi en liten "undersökning" i min klass. Av de 35 som började på psykologprogrammet så var det bara 5 personer som när de examinerades var tillsammans med samma person som de varit ihop med när de började. (Jag har för mig att 5 pers inte var med i "studien" för de hade inget förhållande när de börjde.)Och då får man ta i beräkningen att psykologstuderande är generellt äldre än andra studenter och att många alltså hade varit gifta/sambos i många år....

Det som är viktigt är att kolla av så att det ställe där man väljer att gå utbildningen verkligen har examensrätt (många har förlorat examensrätten och en del har bara precis fått tillbaka den).

Hej hej!

Jag har också gått psykologprogrammet men i utlandet. Har bara 1 ½ år kvar av min utbildning.

Som sagt, det är en väldigt krävande utbildning och det handlar inte bara om att läsa på och lära sig texter och teorier utantill, utan att det handlar om att analysera de också och till slut bilda en egen uppfattning.
Även om det är krävande och man förändras när man väl har börjat plugga psykologi (tankesättet etc) så är det en väldigt rolig utbildning också. Man kan jobba inom olika områden inte bara inom terapi. Och om man tänker på det så måste man använda psykologi i allt nästan, så det är inte bara en utbildning.

Funderar du på att plugga det själv?

Tack för att ni delat med er av era erfarenheter
Ja, jag funderar på att söka denna utbildning men av någon anledning så känner jag mig osäker på om jag skulle klara av den. Vilka "klasskamrater" hade ni? Hade alla mycket erfarenhet/utbildning inom "psykologområdet"? Var kompetensen märkbart hög redan från början av utbildningen?
Det som skrämmer mig mest är nog att det verkar vara mycket "teater", videoinspelning osv. Hur upplevde ni det?
Kan själva "lektionerna" bli känslosamma? Lämnar man ut mycket av sig själv inför de övriga deltagarna?

Handledning, vad innebär det?(I grupp, enskilt...)

Är lite nyfiken om en sak, hur gamla är ni som studerar detta? Skulle så gärna vilja göra det också men undrar om jag är lite för gammal, speciellt som det dröjer ca 2 år tills jag kan börja med det i sådana fall.

Alltså, för att upprepa vad som tidigare sagts så är steg 1 en del av psykologutbildningen men kan också ges separat på deltid. Så folk som frågat/svarat här har gjort det utifrån två olika varianter.

Jag fick min steg 1 inom ramen för psykologprogrammet, och tyckte väl inte direkt att det var jobbigt. Krävande, visst, men inte så livsomvälvande som det verkar ha varit för många. Vi var tvungna att ha avslutat egenterapin innan vi började med egna klienter, vilket jag tyckte var bra. Handledning på klientarbetet ges i smågrupper. Utbildning och handledning är utbildningsmoment och inte egenterapi, och är inte nämnvärt mer känslosamt än annan utbildning. Visst använder man sig själv som redskap i det terapeutiska arbetet, men det är ju också en del av den professionella träningen att lära sig differentiera mellan klientens och sina egna känslor osv. Teater har jag aldrig pysslat med.

Nu handleder jag på vanliga steg 1-utbildningen, och där är åldrarna verkligen otroligt blandade eftersom studenterna kommer med både utbildning och arbetslivserfarenhet i bagaget. Vissa har jobbat några år, andra några decennier.