Hur förlåter man sig själv efter en otrohet?

Vem säger att det ska vara lätt. Du får helt enkelt lära dig en läxa och försöka leva vidare. Jag menar, det innebär jobb att komma över det. Du har du resten av ditt liv att försöka komma på fötter.

Känner du att du inte orkar, är det kanske dags att avsluta förhållandet?

Ingen säger att det ska vara lätt. Självklart får jag stå mitt kast och ta på mig att jag orsakat en enorm skada för min älskade när han var som svagast. Jag kämpa varje dag för att komma vidare och inte bara sitta och gråta men det är väldigt tungt. Fast han är värld allt och för honom ska jag kämpa, men önskade lite goda råd på hur man kunde gå vidare.

Jag har tyvärr inga bra tips att komma med, men förr eller senare MÅSTE du ju förlåta dig själv, för att kunna vara lycklig och göra din man lycklig.

Jag var otrogen mot mitt ex, men insåg att det förhållandet inte var något att ha, så jag kom över otroheten i samma veva som jag kom över honom.

Kanske behöver du prata med någon utomstående?

Jag är i samma sits som du.

Det är otroligt svårt att förlåta sig själv. Jag har gjort det till 99%, men tyvärr kommer tankarna tillbaka titt som tätt.

Vet inte hur jag kan hjälpa, men kan trösta dig med att det kommer att bli bättre....

Hur man förlåter sig själv? Det gör man inte...

Tyvärr...

Det enda man kan göra, är att bestämma sig för att gjort är gjort, och inget blir bättre av att gå omkring o må dåligt över saken...

Tack för alla era fina stöttande ord! Tyvärr kommer man nog aldrig kunna förlåta sig men man måste hitta ett sätt att kunna försöka gå vidare. Försöker att tänka som så att har min man bestämt sig och vill gå vidare så måste även jag tillåta mig att gå vidare för att vi ska kunna få bli lyckliga igen.

När det hände hade vi levt på olika platser under veckorna pga att han studerar väldigt långt borta. Vi visste innnan han började att det skulle bli jätte tufft för både honom och mig som var själv med barnen i veckorna, men ändå var jag för svag för att orka härda ut det jobbiga. Mannen hade haft en tuff första termin och sa trots detta mycket fina ord och uppskattning till mig när han kom hem, men ensamheten var så fruktansvärt jobbig. Jag kände mig övergiven med barnen, jobbet och hemmet.

Så här i efterhand har nog vi båda insett att vi båda levde i varsina bubblor och förstod inte hur den andra kände för båda var så inne med sitt. Han berättar att han förstår att jag känt mig ensam men förstår inte hur jag kunde gå så lång, vilket jag inte heller förstår när han och jag innan detta har haft ett underbart 10 årig förhållande. Helt ofattbart! Det var kvällens tröst jag sökte den kvällen det hände, kände mig nere och ledsen över att vi skulle behöva ha det så här. Det kändes som vi satt i en rävsax.

är i samma sits som dig men jag har inte haft lika "tur" som du och haft en förlåtande man. Han tog genast ut skilsmässa och jag ångrar mig mer än det nånsin finns mått på. Jag får stå mitt kast det vet jag men jag har samma problem som dig, jag kommer inte vidare. Vet att jag måste fortsätta framåt och va stark men vad jag än tar mig för, vare sig det handlar om en tjejmiddag eller en ny tröja el liknande så finns det ständigt dåliga smavetet och skulden där. Min ex-man har varit väldigt duktig att ge mig skuld också vilket kanske är förståeligt men han har lugnat sig men jag tar mig ändå inte ur skulden. Som det känns nu kommer jag aldrig bli redo att gå vidare med ngn ny eftersom jag bär denna skuld på axlarna. Jag går hos en kurator för att prata om det här men det är en lång väg att gå för mig...det är så lätt för andra att säga att man ska gå vidare, att man inte kan straffa sig själv för resten av sitt liv men så svårt att genomföra det.

Har tyvärr inget bra råd, bara att jag känner för vad du går igenom och vet att det inte är lätt.

Jag känner igen mig. Mår så fruktansvärt dålig över det som hänt, men har kommit så långt att jag insett att gjort är gjort. Jag mådde väldigt dåligt när det hände, kände inte igen mig själv och levde i en bubbla, och försöker tänka på att jag inte var mig själv. Men att jag sårat den person jag älskar mest av allt det är så svårt att leva med...

Du ska få ett tips.

Ta anti-depp medel. du kommer inte känna någonting efter det. inte smärta, inte deppighet, ingen kåthet. prova! Läkarna förespråkar just sånt. För att hålla "pöbeln" på mattan = mindre problem för samhället.

Det funkar. För dem.