Till min älskade pojkvän.

Hej!

Nu är det 5 1/2 timmar kvar tills det är tre veckor sedan du gick vidare.
Jag vill stanna tiden, för varje minut som går så känns det som du är längre bort från mig, längre bort från livet. Det skrämmer mig. Jag vill inte förlora dig, jag är inte redo att släppa taget, även om du redan gjort det.
Jag var i Italien på din begravningsceremoni. Tänk att min första resa dit skulle vara för att ta avsked av dig, och inte med dig. Stor härlig familj har du där nere. Och vilken mat. Jag önskar jag kunde fått avnjuta allt detta med dig. Din mamma har jag också träffat. Hon är som du berättat, alldeles underbar, trots att hon kanske inte kommer till sin rätt under dessa omständigheter. Hela din familj är helt enkelt underbar.
Jag önskar så att detta kunde göras ogjort, att vi kunde spenderat julafton tillsammans som vi planerat och såg fram emot. Bara njutit av att vi funnit det vi ville ha. Bara myst. Vad fint det hade varit. Men istället fick jag mig mitt livs chock med beskedet om din bortgång.
Hjärtat, jag är inte arg på dig, jag är arg på livet och dess orättvisor. Omständigheterna runt omkring...människor.
Jag har så mycket frågor som jag förhoppningsvis kommer få svar på om vi ses igen. Om det har någon betydelse där du är nu. Det är så mycket jag vill berätta för dig. Och viktigast av allt, jag vill att du ska veta hur otroligt mycket jag ÄLSKAR dig och vilket starkt intryck du underbara människa gjorde på mig. Trots våran korta tid tillsammans. Hade vi hunnit gifta oss så skulle jag varit stolt över att bära ditt namn...Jag är stolt över dig.

Honey, om du visste vad jag saknar och längtar efter dig. Din beröring, din närvaro, ditt leende, dina smilgropar,hur du tittade på mig, hur vi låg och tittade varandra djupt och länge i ögonen, din doft, din omtanke, hur du fick mig att känna mig, din röst, ja ALLT som du är.
Jag hoppas verkligen att vi ses igen. Du vet redan, men tyvärr inte jag.
Du är underbar...helt enkelt för bra för att vara sann. Du tog världen med storm liksom med mig. Det är få människor som lyser upp ett helt rum bara genom sin närvaro.

Min älskade vän och pojkvän. Jag tänker på dig konstant. Du är så fin. Har två foton av dig vid sängen som jag brukar titta på när jag pratar med dig. Och ett brinnade ljus brevid som jag vägrar släcka. Vi måste ju få ha det lite mysigt du och jag. Även fast vi är på olika ställen.

Åh mitt hjärta, vad jag önskar jag kunde göra detta ogjort. Du hade hela livet framför dig. Jag hoppas att du fick dina meddelanden från mig genom din mamma medans du låg nedsövd. Och att du tillslut fick brevet som jag skrev till dig medans du fortfarande hölls vid liv, men som din mamma läste under din begravningsceremoni.

Förlåt för de gånger vi varit dumma mot varandra. Kanske varken var ofta eller allvarligt, men jag vill ändå att du ska veta att jag är ledsen över det. Jag vet bättre nu.
VARFÖR skulle ditt liv sluta så här? Det är inte rättvist. Det gör ont i mig när jag tänker på dina sista tankar som for genom ditt huvud. Jag kunde inte föreställa mig att den sista morgonen vi vaknade upp tillsammans och bara låg och myste i timmar, verkligen skulle vara den sista. Om jag bara hade kunnat ändra det som skett...

Jag älskar dig och den bit av mitt hjärta som du stal kommer alltid att tillhöra dig...alltid.

Tusentals kyssar över hela dig min kärlek.
Din för evigt...Nilam