Allt började dagen efter jag kommit hem från BB med min son. Jag hostade en hel del och var väldigt trött. Det var inget som jag tänkte så mycket på eftersom jag varit rejält förkyld dom sista veckorna i min graviditet.
Men den 18e april 2010 fick jag åka akut in till sjukhuset eftersom jag vaknade med ett enormt tryck över bröstet och enormt svårt att andas. Det gjordes ett EKG och det visade inget speciellt. En läkare undersökte mig men hörde inget fel så han skickade hem mig med diagnosen panikångest.
Den 19e åkte jag upp igen akut på natten och fick träffa två läkare, Jag fick göra en lugn röntgen som visade sig att jag hade en del vatten i lungorna. Det stora misstaget gjordes just denna dagen. Dom missade mitt hjärta på bilden som var dubbelt så stort. Jag fick ligga över natten och fick penicillin, för dom sa att jag hade fått lunginflammation. Jag reagerade på det för att jag hade bara en sänka på 36. Och normalt ligger den på 100-200 när man har lunginflammation. Jag blev hemskickad igen men problemen fortsatte.
I samma veva separerade jag från min sons far, vilket gjorde att jag bestämde mig för att åka till Dubai där min mamma bott i två år. Jag gick till en läkare till på vårdcentralen och han sa att det är inga fel på dina lungor du kan åka.
Så jag åkte och mitt tillstånd blev snabbt värre, då trycket var konstant över bröstet och jag hostade hela tiden.
Det bubblade massa i halsen och jag var konstant trött.
Då hade det gått 5 veckor sedan jag sökt vård. Jag bestämde mig för att åka till ett sjukhus där nere och blev genast skickad på röntgen, där konstaterade dom att jag hade vätska i lungorna och ett förstorat hjärta.
Jag blev körd till American hospital och blev genast inlagd på hjärtintensiven, där dom fick tömma mig på enormt mycket vätska..
Läkarna var genast överens att jag hade hjärtsvikt och jag fick påbörja min behandling med mediciner och fick även stanna kvar en extra månad där nere för att det var för riskabelt att flyga hem Ändå blev jag inte beviljad sjukhjälp hem när jag skulle flyga, av sos Danmark. Varför vet jag än idag inte.
Väl hemma lades jag in på Sahlgenska och påbörjade en ny behandling. det blev utbytte av alla mediciner som jag hade fick även börja med waran. Men läkarna var ändå oroade för mig och jag fick diagnosen kronisk hjärtsvikt. Den 1a sep 2010 fick jag inopererat en ICD dosa. och i början på Okt fick jag göra en hjärtkatarisering.
Av allt detta kunde allt blivit mer lindrigt om det upptäckt i tid. Resultatet blir nu att jag kommer få ta mediciner hela mitt liv och jag kommer inte kunna skaffa fler barn, jobba med mitt jobb. Och kommer alltid vara konstant trött.
Mina mediciner som jag ta är Ramiril, mconcor, waran, Lasix och spironolakton