Hej. Måste fråga er som avlivat ett husdjur. Hur fixar man det?????? Jag har funderat ett bra tag nu på att ta bort min ena hund. Men hela tiden skjuter jag fram det. Så jobbigt. Vet inte om jag fixar att vara med sista stunden fast jag vill. Är man en hemsk person om man inte väljer att vara med? Jag grubblar mycket på detta. Gråter och velar. Kan man låta någon annan vara med? Vad kostar det? Hur gör man med kroppen sen???
när vi avlivade vår katt kunde inte jag vara med var så lessen så jag lämnade den hos veterinären och åkte hem
man kan välja man kan ju få den kremerad och bgravd med andra djur som jag valde el att få med uran hem det är dyrare.
vet inte vad det kostar för en hund men för en katt va det runt 1000kr jag betalade iaf
tråkit när våra djur skall lämna oss 
Varför ska du avliva hunden?
En fråga till er som vet... kan man få de begravda "hela" så att säga, eller måste dem kremeras av någon anledning?
Ja det är jättejobbigt att djur ska lämna. Min ena hund har varit lömsk från och till länge. Jag har testat allt för att han ska bli bättre, men inget har hjälpt. jag orkar inte bråka mer, bli arg på honom jämt, hela tiden vara på spänn ifall att...han gör jämt utfall mot andra hundar, morrar på människor, barn som gamla. Suck, så jobbigt. Till oss är han ju alltid så snäll och go. Han börjar bli äldre också, 9 år snart. Usch vad jobbigt detta är...
vet inte men ring och fråga tro man kan få dem hela hem med
du får kolla med veterinären
Jag skulle vilja kremera min hund..vet en fin plats han älskar att vara på som jag skulle vilja att han får sin vila sen..med tillstånd givetvis..man får väl inte sprida djuraska hur som helst?
Tacj för era svar. Jag älskar verkligen min hund, och hoppas att detta är det rätta för oss alla. Vi ska ju ha barn till sommaren också, är så rädd att han inte ska vara snäll mot barnet........ska ringa min veterinär och prata om detta.
Och nej, man får inte avliva djuret om det inte är kremerat. Iaf inte vart som helst.
hon säger att den är osäker mot alla utom ägarna om är rädda att den skall göra någon illa
Kryxan: NEJ! jag avlivar INTE för att jag ska ha barn!!!!!!!!!!!!!!!! Min hund har länge varit lömsk. Gjort utfall mot både barn och vuxna. Dock aldrig bitit någon, men det är kanske en tidsfråga. Har varit hos en hundpsykolog utan resultat, gått kurser och gjort så mkt jag kunnat! Han är 9 år snart, och jag rådfrågade min veterinär om detta för ett bra tag sen, dom var helt inne på att när det inte finns mer att göra, när hunden visar agg, då är detta det enda rätta. Dom sa också att hunden mår inte bra själv av att vara såhär. Okej, det var dumt av oss från början kanske, att ta denna hund. Han var 1 år gammal och vi har ingen aning om vad som hänt innan. Det enda jag vet är att hans pappa också var lite aggressiv. Vi trodde väl att vi kunde fixa hunden med träning och hjälp. Men tyvärr. Nu har vi bott både på landet och i stan, han är ändå likadan. Har en till hund, en tik, hon är gudasnäll och visar inget av det han gör. Nu vet vi också var hon kommer ifrån, hennes föräldrars bakgrund och haft henne sen valp. Tack ni som förstår. Det ÄR jobbigt för mig detta. Men jag kan inte behålla hunden bara för han är snäll mot mig. Riskerna är för stora.
Ville bara ha råd och tips från er som avlivat era djur...
Hejsan!
Kan berätta att jag varit i ungefär samma sits som du är i nu.
Min första hund (en Rottweiler) blev det så här med.
Hon var hur go som helst inom familjen, men aldrig riktigt pålitlig
med andra.
Det gick ju att justera så länge det inte fanns barn med i bilden.
Men så kom då vårat första barn när hunden var 4 år,
och då blev hon ännu värre. Samtidigt som hon blev allt mer reserverad
blev hon också rädd för bäbisens saker osv.
När vår son började gå vid 10 månaders ålder
kunde vi inte utstå vardagen längre med att "passa" på
hunden och sonen. Vi hade det jättejobbigt, med att "skydda"
barnet från en hund som vi inte riktigt litade på.
Att ta det slutliga beslutet att avliva henne har varit vårat värsta
val vi någonsin gjort. Men också det absolut RÄTTASTE.
Så lita på vad du känner, för det är ju du som känner hunden mest.
Lycka till/Åsa
Hejsan!
För ett och ett halvt år sen fick jag ta bort min hund. Han hade blivit attackerad av en annan hund och blev inte sig själv (hade lite problem m honom sen innan).
Han gav sig på vår valp, riktigt illa var det....trodde inte han skulle överleva.
Efter den händelsen tyckte jag det var bäst att ta bort honom även om det är absolut det svåraste beslut jag tagit. Han var ju som vår lilla "bebis" och det var hemskt att se hur förändrad han blivit. Sen hade jag min äldsta dotter som absolut inte ville ta bort honom och hon var helt helt förstörd....
Han var ingen liten hanterbar hund heller utan en amstaff (inget ont om den rasen min nv hund är en blandning m amstaff i)
så det kändes som jag inte hade nått val.
Bokade tid hos veterinär och förklarade vad som hänt, jag betalade 1800 kr med kremering (har fortfarande askan hemma) men egentlien skulle det ha kostat mer eftersom han vägde över 20 kg men dom hade sagt fel så dom fick gå på den summan.
Tog mig ett år att hämta mig från allt, avlivning och hundslagsmål....men blir fortfarande skakig i bena om jag möter en annan hund som jag inte känner vilket min nv hund (han som var valpen) känner av. Han ter sig aggressiv i koppel men lös är han hur mesig som helst.
Hunden jag fick avliva var bara 2 år vilket kändes kasst.
Kan det vara så att din hund kanske är sjuk eller har ont??? Med tanke på ålder menar jag....
Ja lita på dina instinkter, du känner hunden bäst!
Jag tycker inte det går att ha en hund man inte litar på....speciellt inte när man har barn, det är ens skyldighet att se till sånt.
Hoppas allt löser sig till det bästa.
Bu o Bä och lucifer: Tack för era förstående inlägg! Känns skönt att någon förstår. Som sagt, det är ett tufft beslut, men jag vågar inte riskera mera. Ska ringa och prata med veterinären imorgonbitti, höra igen vad hon säger, rådfråga ännu en gång. Även om det blir dyrt vill jag ha hans aska hem. Skulle kännas bättre. Möjligt att han kan ha ont någonstans, förra året på "vanliga" veterinärkollen verkade han normal, förutom att han var spänd, grinig och ilsken..klart det kanske blir värre i en sådan miljö. Han är en stor hund också, väger ca 45kg. Det är jobbigt att handskas med speciellt om det finns barn i bilden. Jag gråter fortfarande när jag tänker på detta, men jag vet innerst inne att jag måste göra detta för både hans och vår skull. Han får ju det bra i himlen hoppas jag. Men jag tar en dag i taget nu, försöka leva som vanligt med honom. Tack än en gång för att ni berättade eran historia!