Hodgkins lymfom/cancer?

Är nu alla så här friska då???

Hej! Jag har inte varit i rikitgt samma situation som dej men jag vet vilken omskakande upplevelse det ar att fa ett cancerbesked... (malignt melanom sommaren -03) Min tumor hade inte spridit sej sa jag har inte gatt igenom cellgift- och stralbehandling och jag kan bara forestalla mej hur jobbigt du maste ha haft det... De veckor jag gick och vantade pa beskedet om cancern hade spridit sej och i sa fall hur langt var de varsta i mitt liv.... Jag sag framfor mej hur min son (da 1,5 ar) skulle fa vaxa upp utan mamma... men jag hade tur, tumoren hade inte spridit sej och den kunde tas bort med en relativt enkel operation. De senaste tva aren har jag opererat bort flera premaligna leverflackar och jag gissar att det ar sa jag kommer att fa fortsatta mitt liv, med standiga kontroller och nya operationer... Detta gor att jag inte helt kan slappna av men jag ar anda sa glad att jag lever!!!

Skickar ett jattestort lass med styrkekramar och hoppas att du far fortsatta att vara frisk!

Manga kramar

Det är just denhär ovissheten och ångesten inför kontrollerna som jag tycker e jobbigast nu. Men det blir ju bättre och bättre hela tiden... Jag kan tänka mej att i ditt fall så e det säkert ännu värre eftesom det e mera synligt, att man söker hela tiden efter en ny växt... eller hur? Själv e det så fort det sticker nånstans så tror jag ju mesamma att det finns något där. Vilken tur att den inte hade spritt sej!! Hur märkte du din melanom?

Ja, ovissheten och angesten ar hemsk... Att bli pamind om sin egen dodlighet ar pafrestande... Jag ar helnojjig over mina flackar... Har manga och jag tittar och petar pa dem varje dag for att se om nagon har forandrat sej och ibland inbillar jag mej att alla ar livsfarliga... Visst ar det jobbigt att behova bli pamind om skiten varje gang jag tittar pa min kropp och ser mina leverflackar men a andra sidan sa har jag ju koll pa dem och blir det nagra forandringar sa ser jag det med en gang. Maste vara jobbigt for dej som inte kan se nat med blotta ogat... Forstar att du genast tror att det ar nagot sa fort det sticker nagonstans...

Jag markte inte sjalv mitt melanom... Hade tva andra marken som jag tyckte hade andrat sej lite men anda drojde det lange innan jag fick tummen ur och gick till en hudlakare. De tva forsta markena var premaligna som ocksa behovde opereras bort och darefter hittade hon tumoren... Hade sjalv inte reflekterat over den... sa gissa om jag ar glad att jag kom ivag till slut...!!! Nu har jag opererat bort totalt 7 marken, det senaste for en och en halv vecka sen och ett till ska bort nasta vecka... Min kropp har borjat reagera efter alla biopsier och operationer jag har gjort och jag har blivit allergisk mot bedovningsmedlen, de antibiotiska kramer jag ska anvanda, mot plaster och bandage osv.... Den borjar tycka att det ar nog...

Hur markte du av din sjukdom?

Jag märkte en knöl strax ovanför vänstra nyckelben, (ungefär som ett litet plommon) när jag var och duscha. Jag sa på skoj åt min man att "se jag har en cancerknöl" Tänk om jag hade vetat... Sen skulle jag på kontroll efter graviditeten och tänkte, bäst att visa den. ( Jag hade faktiskt haft jätteont på nätterna så jag fick ta värkmedicin) När läkaren sen hade känt på den förstod jag att det var något värre, hon ringde till sjukhuset och ville ha en tid så fort som möjligt Då blev det fart... Det blev flera biopsier och en massa olika röntgen. Sen fick jag diagnosen Hodgkins sjukdom. Min son var då 4 månader. Så blev det då cellgift 2 kurer (4 ggr) och sen 25 ggr strålbehandling.
När behandlingarna var slut blev jag gravid igen (trots cellgiftet). Sen mådde jag någorlunda bra, vår andra son föddes och när han var ca 3 mån fick jag jättesjuk rygg. Försökte vara till massör men inget hjälpte, då fick jag också svårt att andas och tänkte bäst att begära lungröntgen. Där fann dom då en växt mellan lungorna som växt fast i aortan och lungsäcken. Den opererades bort och så blev det 15 ggr strålbeh. sååå... här e min historia. Sist och slutligen hade jag innerst inne ändå tänkt att det var cancer. Nu känner ja mej friskast vad jag gjort på många år!
Stackars dej som måste leva med operationer så här ofta... men man stärks ju också själv när man har en sån hemsk sjukdom. Man tar ju int allt förgivet.

Ah fy... Ingen rolig historia... Men jag haller med dej, man far en ny syn pa saker och ting! Ibland kanns det som nagot positivt men ibland kanns det som om det anda inte ar vart all angest och smarta man behover ga igenom...

*kram*