Gravid och förvirrad

Hej!!

jag tycker ni ska sätta er ner och prata igenom allt igen. Gör inget för fort (menar då abort)
hur är det med er ekonomi? skulle ni klara av det ekonomiskt?
Vad är det första som du tänker när ni fått reda på att ni är gravida? Tänk inte på vad andra ska säga! Detta är något som ni båda måste prata om och känna hur ni vill göra!
Om ni behåller barnet så vill jag bara önska alla lycka till och ni kommer bli underbara föräldrar!Men förstår om det är mycket tankar just nu!

*kramar om*

såg att ni varit tillsammans i en och en halv månad. trodde det var ett år o en halv månad. Förstår om det är komplicerat! men det är bara att känna efter hur ni vill göra.

Hej! Tack!

Jag vet, känns bara svårt och veta vad man ska säga. Jag förstår ju knappt själv att jag är gravid. Och jag vet inte om han bara är chockad eller om han inte heller förstår det, för jag tycker mest att han är som vanligt och inte reagera mkt alls.

Vår ekonomi är bra, han är fast anställd och har en riktigt bra månadslön. Jag är timvikarie på flera ställen men brukar väl få ut runt 7-8 i månaden.. så pengar känns inte som något problem så..

Tack så mycket, känns skönt och höra. Jag vet att jag skulle ge allt för mitt barn, jag har jobbat massa på dagis så jag vet vad små barn innebär,men vet också att jag längtat lika mycket för det.

Var inne på nån sida,www.livlinan.nu/ , och läste runt lite. och det känns bara helt fel, känns som att jag inte skulle kunna ta bort mitt barn.. de känns bara helt omöjligt.

Inte lätt, jag vet... fick min första dotter vid 19 och ett kort förhållande.

Måst dock få lägga in en sak som jag tycker många lätt glömmer bort (menar inte att du ska ta bort det)
MEN med ett så kort förhålland känner man inte varandra riktigt (man känner ju knappt sej själv när man e ung) Och med ett barn så är man bundna till varandra i minst 18 år, kommer man att kunna fixa det... (tänk på alla skillsmässobarn)

Och ni kan alltid försöka senare när ni är med på det bägge två (låter ju inte som om han vill och det kommer säga en hel del om er relation tror jag tyvärr)

Hoppas det löser sej och att NI gör det som känns riktigt och bra för er (och den ev blivande nya människan)

(menar intea att vara elak eller så hoppas du inte tar det så)

Nejdå jag förstår..

Vet att 1½ månad är en väldigt kort tid, men som sagt, aldrig känt såhär innan. och aldrig varit så säker på en människa som jag är på honom.

Och han kommer finns där hur det än blir, det vet jag. Han vill ha barn med mig det vet jag med, men inte just nu kanske. Om man tänker i ålderssynpunkt så är vi ju inte för unga på det sättet. Och har lägenhet och bil och bra jobb och allt man kan tänka sig så,vi har det hur bra som helst.

Jag tror bara att han tycker att det känns för tidigt, och är rädd för vad alla ska säga. och det är jag med, jag är livrädd för vad alla ska säga. Även om jag igentligen vet att jag skulle klara mig även om dom skulle tycka att det var tidigt och så, så vill man ju gärna ha deras stöd.

Jag kan bara inte tänka mig själv göra en abort. Har suttit hela kvällen nu och funderat, och det känns bara fel. Hela min kropp säger till mig att det är fel..

För oss har det fungerat JÄTTE bra.. träffade min drömkille september 04 för första gången.. Men vi pratade nog inte förrän okt.. Sen började vi söka lägenhet som vänner.. Men efter nån vecka var vi tillsammans.. 1 november flyttade vi ihop.. (Lika tidigt som er) Samtidigt bestämde vi oss för att slänga PPillerna.. Historien bakom det är att vi var med om en olycka på motorvägen och kände bägge två att livet KAN va´ra för kort för att vela/vänta..

September 05 ALLDELES över tiden :-P Föddes vår son.. Vi lever fortfarande tillsammans och jag känner verkligen att han är rätt.. Visst det fanns många som ansåg att vi precis hade träffats osv. MEN de flesta tyckte det va mest roligt.. Vi var då 19 bägge två.. bägge hann dock fylla 20 innan Leo kom..

Med graviditeten kom det för mig en hel del hormoner och man kunde verkligen inte alltid visa sin bästa sida för sambon.. Men han och vi övervann det Å har verkligen pratat oss igenom mycket.. Men vill NI.. Så kommer de flesta att stötta er.. Du kan oftast aldrig få med dig hela släkten i ens val.. Men mår man bra i det man gör själv så har man vunnit det mesta..

Lycka till i i dina tankar

Jag var sjutton när jag träffade min man. Blev gravid efter 2 månader. Vi gifte oss 1 månad innan vår son föddes han är 27 idag. Sen fick vi 3 flickor till. Det har väl inte alltid varit en dans på rosor. Men vi har haft det bra.
Man ska ju inte tänka på att det ska bli skilsmässa, det kan lika bra hända dom som varit ihop länge. Det finns inga garantier för någon att det ska hålla.

Jag tycker du ska försöka följa ditt hjärta.

Om allt går som det ska blir vi mormor och morfar, först i maj till våran dotter 18 år, och sen i augusti till dotter 24 år.

Lycka till! Hur ni än gör.

Känns det fel med abort så är det fel för dig. Om ni håller ihop eller inte är inget nån kan säga vare sig nu eller om 20 år. Vad de andra säger nu säger inget om hur de kommer vara som mormor/morfar mm. Min svärfar sa till mig: Jag förstår att ni gjort såhär bara för att få en lägenhet (man fick förtur som gravid på den tiden). Han är en superengagerad farfar och har vart hela tiden både före och efter jag skiljde mig från barnens pappa.

När barnet väl är där är det svårt att inte älska det. *L*

Hej!
Jag vet ungefär vad du pratar om. Samma sak hände mig i slutet av 2007. Jag och min sambo har dock varit tillsammans i 2år, men har haft det väldigt stormigt och under vissa perioder väldigt jobbigt.
Gjorde också ett test för att lugna nerverna, men blev inte heller så lugn. Två Snabba streck!
(Om jag ska vara helt ärlig så gjorde jag om det, två gånger till.. :o )
Det sista testet jag gjorde var ett digitalt test från Clearblue, och du stod det till och med med bokstäver att jag var gravid...!
Att tillägga är att jag cokså mådde väldigt dåligt heöa tiden och försökte äta bort det.
Var mycket orolig för vad alla runt omkring skulle säga, speciellt mina föräldrar. Men när det väl kom till krita, (de fick veta det dagen innan vi skulle in för att ta bort det, så var de väldigt förstående.

Vi bestämde oss efter mycket velande hit och dit, att ta bort det. Lite ledsamt eftersom att jag också alltid längtat efter barn och ha den där kärnfamiljen, mamma pappa & barn. Men det kändes inte rätt när vårt förhållande varit som det varit, även fast jag vet att min sambo hade funnits där.

Jag vet att du/ni har ett svårt beslut framför er, och hur jobbigt det är. Försök att tänka hur framtiden kommer att bli. Garantier för att man håller ihop resten av livet kan man aldrig ge någon, men det är bara ni som kan avgöra om det känns rätt eller fel att skaffa barn just nu.
Gå på era egna känslor, ingen annan kan bestämma åt er. Även om de tror sig ha rätten till det.

Håller tummarna för er. *kramar om*

Vi kan strunta i den här tråden nu :) är inte längre förvirrad, och vi har bestämt o behålla våran lill* :)

Grattis och lycka till med allt. :D
ta hand om dej extra mkt nu:D och njut:D

Jag blev oxå gravid samma veva jag å min man flytta ihop. Vi var båda 21 och hade varit ihop knappt fem månader.

Det är nu 17 år sen och vi lever ännu ihop med en hög av ungar.
När vår dotter föddes var vi båda utan jobb, men jobb kan man få även om man har barn!

hej hopp! Här är en till som visste att HAN var rätt!...vi träffades på internet=OP...tog ut spiralen efter 3 månader(tog dock 7 att bli gravid) då hade han praktiskt taget bott hos mig sen vi träffades. (jag 28 han 35 år nu)
I juni i år har vi varit ihop 2 år och kan ärligt säga att allt fortfarande känns skitbra! Vi bråkar inte och har inte gjort.

Nu har vi en 6 veckors kicka och allt är underbart! (saknar dock mina maraton_sova_nätter)

Klart ni fixar det! Säger som andra,man ångrar inte ett barn man har. Det enda råd jag har att ge,eller råd o råd, vet ju intge hur gamla ni är heller, är att varkligen tänka först. Hur många förhållanden har inte jag haft innan där jag tyckt att HAN är rätt och som ganska snabbt visat sig vara helt galet. Har du haft din del så kör hårt, absolut!

Lycka till!

Läste igenom din tråd hära... Och vill också säga LYCKA TILL ! :) Jag blev gravid bara TVÅ och en halv VECKA efter att jag och min pojkvän träffade varann första gången. Nu är våran son 4 månader och vi alla älskar varann och lever hur bra som helst tillsammans! Jag kände också från början att han var perfekt för mej... ;) Hoppas allt går bra för Er!! :D

Lycka till! Skönt att ni kom fram till ett beslut som känns bra för er.

jag o min pojkvän/sambo lärde känna varann i slutet av oktober och jag fick reda på att jag va gravid i början av februari vi ahde då varit tillsammans i inte ens 3mån!
Men allt har funkar jättebra!

vi var osäkra på hur vi skulle göra men jag tänkte såhär:

En abort skulle jag förmodligen ångra, men jag tror ALDRIG att man ångrar ett barn.
ibland känns de tråkigt att inte kunna göra allt som mina vänner kan göra o att man itne bara har sig själv att tänka på.
Men när jag ser min Lilla Lowa så vet jag att det bästa jag kunde ha gjort var att behålla henne!
ÅNGRAR MIG ABSOLUT INTE! :)

Jag kan bara säga så här: Ni måste göra det som känns bäst för er!!

Jag och min kille hade varit tillsammans i ungefär tre månader när vi blev gravida. Idag sitter vi med världens bästa bebis, Ronja, som snart är åtta månader och i sommar skall vi försöka med syskon.

Man vet ganska snabbt om det är den rätte eller inte. Så kör på instinkten!!

hejsan jag sitter typ i samma båt som dej varit tillsammans med min kille i en månad o ja vet inte riktigt hur jag ska berätta det på ett bra sätt men det bästa man kan göra av sittvationen är att vara ärlig så om du vill behålla det o känner att du är redo så tvivla inte ja gjorde en abort för fem månader sen o är livrädd nu för vad min kille ska säga om allt detta