Äntligen efter 25 månader.

Hej.
Vill dela glädje och hopp med alla underbara människor här på familjeliv som (ovetandes) stöttat mig under de två år jag och min kämpat för att bli gravida.

September 2005 (strax efter vårt bröllop) började vi bäbisverkstan. Inget hände och så fort ett år gått sökte vi hjälp. Eftersom spermaprov var det första test vi gjorde fick vi chockartat fort reda på vad roten till problemet kunde vara. Testikelbiopsi följde i februari 2007 med resultat noll spermier. Förlamande och sorgligt! Donator bestämde vi oss för omedelbart. Vårt barn behöver inte vara släkt med oss, det duger med att bara vara sig självt. Dessutom är ju inte min man och jag heller släkt ( och tur är väl det ;) ) och vi älskar varandra oändligt ändå.

I maj 2007 fick vi även veta att jag har endometrios med en större cysta (8 cm) på ena äggtocken. Blev totalt förvånad eftersom jag aldrig märkt av att något kan ha varit fel. Nu i efterhand när jag tänkt efter lite så kan jag köpa att jag faktiskt har haft vissa symptom (smärta vid sex, mycket mens och mer än snittet i mensvärk). Blev opererad (titthål) i september 2007 då cystan blev borttagen. Äggledaren var lite tilltäppt på den sidan så det beslutades att vi skulle göra ivf. Blev sååå glad efter operationen eftersom allt ändå verkade funka (grät). Hade oroat mig för det eftersom en graviditet var utesluten för oss om mina äggstockar inte funkade (eftersom vi skulle använda donator).
Utredningen tog ett år, vilket var jobbigt och frustrerande.
Sen har allt gått väldigt fort. IVF i november som var helt problemfri. Blev gravid på första försöket och har 5 embryon i frysen. Är i vecka 14 nu. Vågar tom tro på det här nu.
Vi är sååå lyckliga och all tidigare sorg och stress är som bortblåst och glömd.

Lycka till alla ni som kämpar!

- sirikit (som har haft det oförskämt bra på senare tid)